Om Oktoberrevolutionen var en framgång för oss, så har den inte varit det i vår litteratur. Det finns fortfarande inte ett enda verk som ger en uttömmande bild av oktoberrevolutionen och som betonar de ur politisk och organisatorisk synvinkel viktigaste sidorna. Än värre är att det material som beskriver de olika sidorna av revolutionsförberedelserna eller själva revolutionen ännu inte har offentliggjorts, inte ens de viktigaste dokumenten. Det har publicerats mängder av dokument och material om revolutionens och partiets historia före och efter oktober 1917. Men man har ägnat mycket mindre uppmärksamhet åt själva oktoberrevolutionen. När väl kraftmätningen var överstånden verkar det som om vi har dragit slutsatsen att vi aldrig skulle behöva göra om det. Det verkar som om vi inte väntar oss att vi kan dra några direkta och omedelbara lärdomar för det framtida uppbygget genom att studera oktoberrevolutionen, villkoren för förberedelserna av den, det faktiska genomförandet, och de första veckornas arbete att befästa den.Även om en sådan bedömning är delvis omedveten, så är den ändå djupt felaktig och präglas dessutom av en viss nationell inskränkthet. Att vi inte behöver göra om oktoberrevolutionens erfarenheter betyder inte att dessa erfarenheter inte skulle lära oss något. Vi är en del av Internationalen [den kommunistiska, Komintern som bildades 1919], och de andra ländernas proletariat har fortfarande sitt ”Oktober”-problem kvar att lösa. Och under det senaste året har vi fått klara bevis på att Västeuropas mest framskridna kommunistpartier inte bara har misslyckats att tillgodogöra sig våra erfarenheter, utan också att de inte ens känner till dem rent faktamässigt.
Man kan invända att det är omöjligt att studera oktoberrevolutionen och ge ut material som rör den utan att dra fram de gamla tvisterna i ljuset. Men det skulle vara alltför ynkligt att ta sig an frågan på ett sådant sätt. Meningsskiljaktigheterna 1917 var naturligtvis mycket djupa och långt ifrån slumpartade, men det skulle vara tarvligt att idag försöka göra dem till ett vapen i kampen mot dem som misstog sig då. Men det vore ännu mer otillåtet att av personliga hänsyn tiga om oktoberrevolutionens väsentliga problem, som är av internationell betydelse.
Förra året [1923] led vi två smärtsamma nederlag i Bulgarien; först lät det bulgariska kommunistpartiet den enastående gynnsamma situationen för revolutionära aktioner (böndernas uppror efter Tsankovs junikupp) gå sig ur händerna på grund av dogmatiskt fatalistiska överväganden. För att försöka reparera sitt misstag kastade sig partiet därefter in i septemberupproret utan att ha gjort de nödvändiga politiska och organisatoriska förberedelserna. Den bulgariska revolutionen borde ha blivit en inledning till den tyska revolutionen. Olyckligtvis fick denna sorgliga inledning en än värre utveckling i själva Tyskland. Under senare hälften av förra året såg vi i detta land en klassisk uppvisning i hur man låter en enastående revolutionär situation av världshistorisk betydelse gå sig ur händerna. Inte heller de bulgariska och tyska erfarenheterna har varit föremål för en tillräckligt fullständig och konkret bedömning. Författaren till dessa rader har schematiskt beskrivit den tyska händelseutvecklingen förra året [den skrift Trotskij refererar till finns på engelska under titeln Through what stage are we passing? (Vilken etapp genomgår vi?)]. Allt som skett sedan dess har fullständigt bekräftat denna analys, både dess enskilda delar och som helhet betraktad. Ingen har försökt ge en annan förklaring. Men denna schematiska beskrivning räcker inte, vi måste ha en fullständig och konkret bild, med alla fakta, av händelseutvecklingen i Tyskland förra året, en bild som kastar ljus över orsakerna till detta smärtsamma nederlag.*
Det är dock svårt att tala om en analys av händelserna i Bulgarien och Tyskland när vi nu ännu inte givit en politiskt och taktiskt genomarbetad bild av oktoberrevolutionen. Vi har ännu inte gjort helt klart för oss vad vi gjorde och hur vi gjorde det. Efter oktober 1917 verkade det som om händelserna i Europa utvecklades av sig själva med en sådan hastighet att det inte fanns tid att teoretiskt tillgodogöra oss oktobers lärdomar.
Men händelseutvecklingen har visat, att utan ett parti som kan leda den proletära revolutionen blir själva revolutionen omöjlig. Proletariatet kan inte gripa makten med hjälp av ett spontant uppror: till och med i det industriellt och kulturellt utvecklade Tyskland klarade arbetarnas spontana uppror (i november 1918) bara av att överlämna makten till bourgeoisin [kapitalistklassen eller borgarklassen]. En besutten klass är i stånd att gripa makten som tagits från en annan besutten klass genom att stödja sig på sina rikedomar, på sin ”kultur”, på sina otaliga band med den gamla statsapparaten. Men för proletariatet kan ingenting ersätta partiet.
Det var först från mitten av 1921 som man på allvar inledde arbetet att bygga kommunistiska partier (under parollen ”kamp för att vinna massorna”, ”enhetsfront” etc)*. Då förpassades oktoberrevolutionens uppgifter till en avlägsen framtid och studiet av oktoberrevolutionen sköts i bakgrunden. Förra året ställdes vi än en gång inför den proletära revolutionens uppgifter. Det är hög tid att samla alla dokument, att ge ut allt material och ta itu med studierna av det.
Vi vet naturligtvis att varje folk, varje klass och även varje parti i första hand lär sig av sina egna erfarenheter. Men det innebär ingalunda att erfarenheterna från andra länder, klasser och partier är av underordnad betydelse. Utan att ha studerat den stora franska revolutionen [1789], revolutionen 1848 och Pariskommunen [1871] skulle vi aldrig ha fullbordat oktoberrevolutionen, inte ens med erfarenheterna från 1905 [revolution i Ryssland]*. Dessa ”nationella” erfarenheter gjorde vi ju i själva verket genom att stödja oss på lärdomarna från de tidigare revolutionerna och genom att fortsätta deras historiska linje. Under hela den kontrarevolutionära perioden var vi upptagna med att studera lärdomarna från 1905.
Men vi har inte ens lagt ner tiondelen av detta arbete på att studera den segerrika revolutionen 1917. Visserligen lever vi varken i en period av reaktion eller landsflykt. Däremot kan de styrkor och medel vi nu förfogar över inte jämföras med de vi hade dessa svåra år. Vi måste ställa studierna av oktoberrevolutionen på dagordningen i partiet och i hela Internationalen. Hela vårt parti, och i synnerhet ungdomarna, måste minutiöst studera och tillgodogöra sig erfarenheterna från oktober, erfarenheter som gav oss en obestridlig bekräftelse på vårt tidigare arbete och öppnade framtidens portar på vid gavel. Den tyska läxan förra året är inte bara en allvarlig påminnelse utan också en hotande varning.
Utan tvekan kommer någon att protestera och säga att inte ens den mest ingående kunskap om oktoberrevolutionens utveckling skulle ha varit en garanti för vårt tyska partis seger. Men ett sådant svepande och i huvudsak kälkborgerligt resonemang leder ingen vart. Det är klart att studiet av oktoberrevolutionen inte räcker för att leda till seger i andra länder: men det kan uppstå situationer då alla förutsättningar för revolutionen finns tillstädes, utom en klarsynt och beslutsam partiledning som stöder sig på förståelse av revolutionens lagar och metoder. Just sådan var situationen förra året i Tyskland. Den kan upprepas i fler länder. Och när det gäller studiet av den proletära revolutionens lagar och metoder finns det än så länge ingen viktigare källa än våra erfarenheter från oktober. Om de europeiska kommunistpartiernas ledning inte på ett noggrant och ingående sätt studerar oktoberrevolutionens historia, så kommer de att likna militärbefälhavare som förbereder sig för nya krig utan att studera det senaste imperialistiska krigets strategiska, taktiska och tekniska erfarenheter. Sådana befälhavare skulle oundvikligen döma sina arméer till undergång.
Partiet är den proletära revolutionens viktigaste instrument. Våra erfarenheter under perioden februari 1917-februari 1918 och de ytterligare erfarenheterna i Finland, Ungern, Italien, Bulgarien och i Tyskland, gör att vi kan fastslå det som en i det närmaste orubblig lag att partiet drabbas av en kris när det övergår från revolutionärt förberedelsearbete till en direkt kamp om makten. Överhuvudtaget blir det kris i partiet varje gång det gör en större vändning, antingen som ett förspel till denna vändning eller som ett resultat av den. Orsaken härtill är att varje utvecklingsperiod i partiet har sina särdrag och kräver sina särskilda arbetsmetoder och vanor. En taktisk vändning leder till ett mer eller mindre kraftigt brott med dessa vanor och metoder. Däri ligger den direkta källan till dessa interna partimotsättningar och kriser. ”Alltför ofta har det förekommit”, skrev Lenin i juli 1917, ”att när historien gör en tvär vändning så kan inte ens de mest utvecklade partier under en längre eller kortare tid göra sig förtrogna det nya läget utan upprepar paroller, som igår var riktiga men som idag förlorat varje mening, förlorat meningen lika ’plötsligt’ som den tvära vändningen i historien var ’plötslig’”. (Lenin Till parollerna, Valda verk del 2, s 137).
Häri ligger en fara: om vändningen varit alltför häftig och alltför oväntad, om partiets ledande organ under den tidigare perioden blivit alltför präglade av orörlighet och konservatism, så kommer partiet inte att kunna fylla sin ledande roll just under det avgörande och kritiska ögonblick som det har förberett sig för i åratal eller under decennier. Partiet hemsöks av en kris och rörelsen utvecklar sig utan mål och går mot sitt nederlag.
Ett revolutionärt parti är underkastat tryck från andra politiska krafter. I varje utvecklingsskede utarbetar det metoder för att motstå och slå tillbaka detta tryck. Vid de taktiska vändpunkterna, och de därav följande inre omgrupperingarna och motsättningarna, minskar partiets motståndskraft. Därmed kan de inre partigrupperingar, som uppstått på grund av behovet av en taktisk vändning, utvecklas långt utöver de ursprungliga tvistefrågorna och bli en grundval för olika klasstendenser. Enklare uttryckt, ett parti som inte är i takt med sin klass historiska uppgifter blir eller riskerar att bli ett indirekt redskap för andra klasser.
Om den iakttagelse vi gjort är riktig för varje större taktisk vändning så gäller det desto mer för de stora strategiska vändningarna. I analogi med krigsvetenskapen är inom politiken taktik detsamma som konsten att genomföra enskilda operationer; med strategi menar vi konsten att segra, d v s att erövra makten. Före kriget, på Andra internationalens tid [som kollapsade när första världskriget bröt ut 1914], gjorde vi vanligtvis inte denna distinktion, utan begränsade oss till den socialdemokratiska föreställningen om taktiken. Och det var ingen slump: socialdemokratin hade en parlamentarisk, facklig, kommunal, kooperativ taktik o s v. På Andra internationalens tid ställde man sig aldrig på allvar frågan om att kombinera alla dessa krafter och resurser, alla dessa vapen för att besegra fienden, ty man ställde sig aldrig den praktiska uppgiften att kämpa om makten. Efter ett långt uppehåll ställde 1905 års revolution åter de grundläggande frågorna på dagordningen – den proletära kampens strategiska frågor. Tack vare det fick de ryska revolutionära socialdemokraterna, bolsjevikerna*, väldiga fördelar. Den revolutionära strategins stora epok börjar 1917, först för Ryssland och därefter för hela Europa. Givetvis innebär inte strategin att taktiken avskaffas: frågorna om den fackliga rörelsen, den parlamentariska verksamheten o s v försvinner inte, men de får nu en annan betydelse som metoder underordnade den samfällda kampen för makten. Taktiken är underordnad strategin.
Om de taktiska vändningarna ofta ger upphov till inre slitningar i partiet, så ger de strategiska vändningarna upphov till ännu mycket mer djupgående omvälvningar. Den häftigaste vändpunkten är den då proletariatets parti övergår från förberedelser, propaganda, organisation och agitation till den direkta kampen om makten, till det väpnade upproret mot bourgeoisien. Allt vad partiet har av obeslutsamhet, skepsis, försonlighet, kapitulationism – kort sagt av mensjevism* – kommer till ytan och opponerar sig mot upproret, söker teoretiska formuleringar för sitt motstånd och finner dem helt färdiga hos gårdagens opportunistiska motståndare. Vi kommer att få iaktta denna företeelse mer än en gång till i framtiden.
Under perioden från februari till oktober 1917, under partiets omfattande agitations- och organisationsarbete bland massorna, gjorde det en sista mönstring, ett sista val av vapen inför den avgörande striden. Under och efter oktoberrevolutionen prövades dessa vapen i strider av enorm historisk omfattning. Att nu, flera år efter oktober, bedöma de olika ståndpunkterna när det gäller revolutionen i allmänhet och den ryska revolutionen i synnerhet, och samtidigt förbigå 1917 års erfarenheter med tystnad, vore att sysselsätta sig med sterilt pedanteri och inte med en marxistisk analys av politiken. Det vore som att käbbla om fördelarna med olika simsätt och samtidigt envist vända ryggen åt floden där dessa simsätt praktiseras. Det finns ingen bättre prövning av uppfattningarna om revolutionen än hur de fungerade under själva revolutionen; det är först när man hoppat i vattnet som man kan bevisa sin simkunnighet.
