”Myter får världen som vi känner den att verka naturlig, så som det är och ska vara […] Just nu är det marknadens och företagens logik som får bli förklaring till varför det inte finns bostäder till alla.” Så motiverar forskargruppen CRUSH sin bok som avslöjar och besvarar några av de myter som sprids om bostadsmarknaden och -politiken av borgerliga politiker, debattörer, ekonomer och profitörer.
I ett politiskt sammanhang då nyliberalerna har lagt in en ny, högre växel i angreppen mot de spillror som finns kvar av den forna sociala bostadspolitiken är argumenten i denna bok ovärderlig ammunition för socialister. Detta även om det tydligt märks att bokens tretton kapitel är skrivna av olika författare – därav den ojämna politiska nivån.
Vart och ett av kapitlen behandlar myter som att mer marknad och slopandet av hyresregleringar skulle ge fler billiga bostäder, att renoveringar och gentrifiering är nödvändigt för att lyfta miljonprogramsområdena samt att bostadsägande är mer fördelaktigt än hyresrätten.
En viktig och kanske överraskande insikt är att bostadskrisen inte nödvändigtvis handlar om att det är brist på bostäder, det vill säga att det finns för få bostäder. Bostadskrisen är i grunden ett ”ojämlikhetsproblem”, konstaterar författarna. Boendekostnaderna har ökat kraftigt, samtidigt som disponibla inkomster för en stor del av arbetarklassen har stagnerat, vilket har gjort att ojämlikheten i boyta har ökat:
”De förmögna Stockholmsborna drabbas således inte av bostadskrisen – tvärtom. Bostadskrisen slår i första hand mot Stockholms fattigare och tvingar fler låginkomsttagare att dela på mindre boyta, medan de rika ’brer ut sig’.”
En av tre unga och nästan 40 procent av de ensamstående föräldrarna är trångbodda. Nyliga regeländringar har inneburit att byggherrar har börjat bygga ovärdigt små bostäder, neråt 21 kvadratmeters ”småbostäder” och studentbostäder på 16 kvadratmeter. ”[Detta] innebär konkret att kraven på de minsta bostäderna sänkts för att produktionskostnaderna, det vill säga marknadens kostnader och vinster, ska behållas på samma nivå som tidigare.”
Boken beskriver det allt vanligare fenomenet att fastighetsägare driver på för lyxrenoveringar i miljonprogramområden med påföljande chockhyreshöjningar. Orsaken som presenteras för hyresgästerna är att bostäderna är slitna och behöver renoveras. Men i policydokument, som de kommunala bostadsbolagens organisation SABO:s rapport riktad till ägarna, anges motivet att ”nå nya kundgrupper”.
Det betyder att motiven bakom omfattande renoveringar uttalat är att tränga undan fattigare hyresgäster, så kallade ”renovräkningar”, för att byta ut dem mot välbärgade grupper som har råd med högre hyresnivåer. Detta är resultatet av den ”affärsmässiga” allmännytta som Alliansregeringen instiftade i lag från år 2011.
Segregation för ofta tankarna till utsatta, invandrartäta områden i storstädernas förorter. Men de fattiga saknar resurser för att aktivt välja och tvingas således att bo där de kan få en bostad. Segregationen uppstår när de mer välbärgade, med resurser för att välja på bostadsmarknaden, aktivt undviker att bosätta sig i utsatta områden. Men segregationen beror inte enbart på individers val, utan förutsättningarna skapas av planeringsideal, bostadspolitiken och marknaden:
”När bostadspolitiken blir mer avreglerad och marknadsanpassad blir det också viktigare för bostadsköpare att välja rätt område för att investera sina pengar.”
Ett kapitel beskriver hur bostadsbubblor och instabila marknader gör att alla de hushåll som har köpt bostad via bolån lever med risken att en dag tvingas lämna hus och hem om bankerna skulle få problem. Detta skedde exempelvis i Spanien efter finanskraschen år 2007/2008.
Ett annat mycket läsvärt kapitel förklarar hur spekulation och prissättning på bostadsmarknaden inte alls styrs av fria marknadskrafter, utan av politik och av kreativ bokföring som uppstår ur korrumperande beroendeförhållanden mellan investerare och värderingsinstitut.
Det avslutande kapitlet, Myten om att återskapa den förflutna goda socialdemokratin, förklarar hur efterkrigstidens S-regeringar, i odemokratiska allianser med byggherrar, kunde genomföra miljonprogrammet – en miljon bostäder till nytta för alla samhällsklasser.
Socialdemokratin hade inget intresse av att nagga på kapitalisternas profiter – istället kunde den tack vare en expansiv fas för kapitalismen lansera en keynesiansk finanspolitik som skapade bra och tillgängliga bostäder för alla. Detta samtidigt som kapitalisterna göddes och kunde skapa oligopolmarknader som garanterade höga vinster.
Författarna förklarar helt riktigt att en återgång till efterkrigstidens bostadspolitik inte är möjlig, eftersom dåtidens politik rörde sig inom ”helt andra ekonomiska och finansiella ramar” med hög tillväxt till skillnad från den nuvarande ekonomiska stagnationen i västvärlden
Eftersom jag har haft äran att ha två av författarna som handledare på universitetet öppnade jag omslaget med lagom proportioner av entusiasm och förväntningar. 13 myter om bostadsfrågan punkterar förtjänstfullt flera av myterna som sprids framför allt av politiker, debattörer och forskare. Myter vars syfte är att legitimera och upprätthålla ett orättvist system som berikar bostadsprofitörerna på bekostnad av ungdomars, ensamståendes, invandrares och många andra gruppers rätt till en trygg bostad.
Tyvärr bidrar inte boken med några alternativ till den nyliberala bostadsdoktrinen och marknadens diktatur, vilket till författarnas försvar inte heller är någon uttalad ambition. Kanske kan vi hoppas på en uppföljare som kan lägga några vetenskapliga pusselbitar till utformningen av en socialistisk bostadspolitik. ■
