1956: Från Chrusjtjovs tal till uppror mot stalinismen

2016-05-04 17:20:31


En staty av Josef Stalin, som var instrumental i att förråda den ryska revolutionen och upprätta en diktatorisk byråkrati, rivs ned i revolten i Ungern 1956.

För sextio år sedan chockade Nikita Chrusjtjov kommunistpartimedlemmar runt om i världen med ett tal som attackerade Stalin, den nyligen avlidna diktatorn som hade avgudats som Sovjetunionens ”store ledare”. Det utlöste revolter mot de ruttna regimerna i Ryssland och östra Europa. Det visade i slutänden att det stalinistiska toppstyret hade nått sina gränser.

Den 14 februari 1956 sammanträdde Sovjetunionens kommunistiska partis (SUKP) 20:e kongress i det stora Kremlpalatset i Moskva, med 1 355 röstberättigade och 81 icke röstberättigade delegater. Till många av de deltagandes överraskning och oro började Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov med att be alla att ställa sig upp för att hedra alla de kommunistpartiledare som hade dött sedan den föregående kongressen, som hölls 1952. Genom att göra så jämställde han Josef Stalin, den ”store ledaren”, med de mindre kända Klement Gottwald och Kyuichi Tokuda.

Fler chocker väntade. På kongressens sista morgon, den 25 februari, deltog enbart de sovjetiska delegaterna i en sluten session. De lyssnade under isande tystnad på ett nästan fyra timmar långt tal av Chrusjtjov, som chockade kongressen och senare den internationella kommunistiska rörelsen. Hans tal var en förödande attack på Stalin, som hade dött 1953. Stalin var skyldig till ”ett gravt maktmissbruk”, förklarade Chrusjtjov, av ”mass­arresteringar och deportationer av tusentals och åter tusentals personer, och avrättningar utan rättegångar eller normala utredningar”, vilket ”skapade osäkerhet, rädsla och även desperation”. Stalin ”visade i en hel rad fall sin intolerans, sin brutalitet och sitt maktmissbruk (…) Han valde ofta repressionens och den fysiska utplåningens väg, inte bara mot faktiska fiender, utan också mot individer som inte hade begått några brott mot partiet eller Sovjetregeringen.”

Oskyldiga män­niskor tvingades att erkänna brott ”till följd av fysiska metoder med påtryckningar, tortyr, göra dem medvetslösa, beröva dem omdömet, ta ifrån dem deras mänskliga värdighet”. Stalin hade ”personligen kal­lat in förhörsledaren, gett honom instruktioner och talat om för honom vilka metoder som skulle användas, enkla metoder – att slå, slå och återigen slå”. 

Chrusjtjov attackerade också Stalins inkompetens under kriget och hans ”monstruösa” deportationer av kaukasiska folk. Stalin var ansvarig för jordbrukets ruin. Stalin hade förrått Lenins idéer och arv, slog Chrusjtjov fast. Hans fördömanden var dock selektiva och villkorliga. Även om ”trotskistiska” och ”bucharinistiska” oppositionel­la mot Stalin inte förtjänade ”fysisk utplåning”, var de ”ideologiska och politiska fiender”.

Till sitt kraftlösa försvar sade Chrusjtjov att han och andra långvariga politbyråkollaboratörer till Stalin agerade först nu därför att de ”såg olika på dessa saker vid olika tidpunkter”. Han påstod att de inte visste vad Stalin gjorde i deras namn och att när de upptäckte det var det försent. Chrusjtjov sade också att Stalin hade planer på att göra slut på sina politbyråkamrater, att ”förstöra dem för att gömma undan de skamliga handlingar som vi nu rapporterar om”.

Chrusjtjov försökte inte förändra det sovjetiska samhället i grunden genom att fördöma Stalin, men hans tal fick omfattande och långvariga effekter. Det var ett förödande slag mot stalinistregimerna överallt och en utlösande faktor till revolten i Polen 1956 och till den ungerska revolutionen samma år.

Den västkapitalistiska pressen försökte förklara Chrusjtjovs tal som utslag av ett personligt hat mot Stalin (vilket säkerligen exi­sterade), eller något som kom till följd av en senare i tiden upptäckt moralisk avsmak inför Stalins övergrepp och grymheter. Chrusjtjov och de andra ledarna hade dock deltagit i alla Stalins utrensningar och andra brott. I Chrusjtjovs ”avstaliniseringstal” placerades varten­da brott – skenrättegångarna, massmorden, koncentrationslägren och andra brott mot arbetarklassen och nationella minoriteter – bestämt vid Stalins fötter. Men hur skulle en enda individ ensam ha kunnat genomföra dessa handlingar?

Leo Trotskij förklarade att Stalin representerade den byråkratiska kasten: de miljontals privilegierade officiella företrädarna och tjänstemännen som dominerade SUKP och regeringen som hanterade skötseln av industrin, samhället och staten i sitt eget intresse. Stalins diktatur representerade behoven hos denna kast, som hade berövat de arbetande massorna makten. ”Innan han prövade sig fram till sin egen kurs, prövades Stalin själv av byråkratin”, skrev Trotskij i Den förrådda revolutionen.

Den ryska revolutionen 1917 var en av de största händelserna i mänsklighetens historia. Det tsaristiska styret upphörde i februari, och kapitalismen och jordägarväldet omkullkastades av arbetar- och bondemassorna – under ledning av  Lenin, Trotskij och bolsjevikerna (senare kommunistpartiet) – i oktober det året. Industrierna togs över och sköttes demokratiskt av arbetarna. Detta gav en mäktig impuls till processen av en socialistisk världsrevolution.

Inom några få år vreds emellertid makten ur händerna på arbetarna av den byråkratiska eliten som grupperade sig runt Stalin. Revolutionens isolering i Ryssland – efter att arbetarrevolutionerna runt om i Europa, särskilt i Tyskland, och i Kina hade besegrats – samt den ekonomiska efterblivenheten gjorde det möjligt för byråkratin att ta över kontrollen under Stalins ledning.

Det som återstod av arbetarstaten var en planerad ekonomi ägd av staten. Lenins och Trotskijs målsättning var att den planerade ekonomin skulle styras demokra­tiskt av arbetarkommittéer till allas nytta och fördel. När Stalin och  byråkratin emellertid tog över kontrollen tilläts arbetarna inte att lägga sig i hur ekonomin eller samhället skulle styras. Ryssland utvecklades trots denna degenerering av den planerade ekonomin från att vara ett efterblivet land till att bli en supermakt, vilket indikerar vad som skulle kunna vara möjligt med en demokratiskt planerad ekonomi.

Under byråkratins styre, som upprätthöll sin makt med skoningslösa metoder, gjordes dessa framsteg till enorma mänskliga och materiella kostnader. Byråkratin kom allteftersom ekonomin utvecklades alltmer i konflikt med samhällets behov och blev till slut ett absolut hinder för produktivkrafternas utveckling.

I sitt hemliga tal 1956 hävdade Chrusjtjov att han och de andra ledarna i Kreml återgick till att använda Lenins metoder. I verkligheten exploaterade de cyniskt minnet av Lenin för att bevara sina fördelar och privilegier som officiella företrädare. Chrusjtjovs uppgång till makten är indikativt för det härskande sociala skikt som han representerade. Han var nyckfull, impulsiv, slug och ambitiös, pålitlig under Stalin i verkställandet av brutal ordergivning.

Chrusjtjov anslöt sig inte till bolsjevikerna förrän 1918. Hans biografiförfattare, William Taubman, hävdade att: ”Chrusjtjovs påstående att han bestämde sig för sin ideologiska position omedelbart efter oktober 1917 är helt enkelt falsk. I verkligheten stod Chrusjtjov förmodligen närmare mensjevikerna, med deras tyngdpunkt på ekonomiska framsteg, snarare än bolsjevikerna, som till varje pris strävade efter politisk makt. Mensjevikernas huvudsak­liga mål var när allt kommer omkring mer välbeställda arbe­tare som hade någonting att förlora, och Chrusjtjov var en av dem. Så länge de moderata hade kontrollen hade han mycket att vinna. Först efter att bolsjevikerna tog över kontrollen och sannolikt verkade kunna slå tillbaka försöken till kontrarevolution gick Chrusj­tjov över till deras sida.”

Chrusjtjov arbetade sig efter de vitas nederlag och slutet på inbördeskriget uppåt inom den alltmer stalinistiska hierarkin i Ukraina och sedan i Ryssland. Han klättrade snabbt uppåt på partistegen och blev 1935 förstesekreterare för dess regionala Moskvakommitté samt medlem i centralkommittén.

Chrusjtjov stödde, trots sina senare försök att distansera sig från Stalins brott, 1930-talets blodiga ut­rensningar och godkände tusentals arresteringar. Från och med 1934 påbörjade Stalin en politisk repressionskampanj känd som ”den stora utrensningen”, under vilken miljontals människor avrättades eller skickades till Gulag, det omfattande nätverket av fängelser och fångläger. Centralt i detta var Moskvarättegångarna, en serie skenrättegångar mot SUKP- och militära toppledare.

Chrusjtjov uttryckte år 1936 sitt lidelsefulla stöd för dödsstraff för gammelbolsjevikerna Lev Kamenev and Grigorij Zinovjev. Han övervakade utrensningarna av många vänner och kollegor. Av 38 officiella partitoppföreträdare i och runt omkring Moskva dödades 35. Av de 146 partisekreterarna i Moskvaprovinsen överlevde endast tio utrensningarna.

Trots sina fega uppvisningar av lojalitet gentemot Stalin fruktade Chrusjtjov sitt eget förflutna. Han anslöt sig kortvarigt till en oppositionsgrupp i Donbass på 1920-talet och befarade att detta skulle kunna visa sig vara fatalt, som det hade varit för många andra. 

”När jag under 1923 studerade  gjorde jag mig skyldig till trotskistisk vacklan… Jag distraherades av Charetjko, som var en ganska välkänd trotskist”, skrev Chrusjtjov i sina memoarer. Han erkände inför Stalin år 1937. Diktatorn ”rådde” honom att berätta det inför Moskvas kommunistpartikonferens. Chrusjtjov gjorde så, under applåder, och återvaldes till sin post.

Chrusjtjov skickades 1938 av Stalin för att styra i Ukraina, där han fortsatte utrensningarna. Sovjetiska trupper ockuperade efter Stalins ökända pakt med Hitler (i augusti 1939) delar av östra Polen (i den västra delen av dagens Ukraina), där ett stort antal etniska ukrainare levde. Dessa västukrainare kom strax efter att de hade blivit inkorporerade i Sovjetunionen att bli alienerade av de officiella sovjetiska företrädarnas ageranden, där de till exempel bemannade sina organisationer med östukrainare.

Chrusjtjov blev efter att Nazityskland invaderade Sovjetunionen (i juni 1941) återigen en kommissarie som tjänade som en mellanhand mellan Stalin och hans generaler. Utrensningarna hade utrotat huvuddelen av Röda Arméns generalstab, inklusive dess mest begåvade officerare. Detta innebar att USSR var oförberett på nazisternas angrepp.

Chrusjtjov sade i sitt hemliga tal: ”Hade vår industri blivit ordentligt mobiliserad och i tid för att förse armén med det nödvändiga materialet, skulle våra förluster under kriget definitivt ha varit färre. Det blev under krigets första dagar uppenbart att vår armé var dåligt beväpnad, att vi inte hade tillräckligt med artilleri, pansarvagnar och flygplan för att kasta tillbaka fienden”. 

Den sovjetiska regeringen evakuerade efter att ha återhämtat sig från sin initiala chock och handlingsförlamning i början av Hitlers invasion och satte in enorma mänskliga och materiella resurser för att reorganisera krigsindustrin. Arbetarklassens heroiska beslutsamhet i att försvara sitt land och revolutionens landvinningar mot invasionen avgjorde utgången av kampen mot nazismen.

Sovjetunionens seger i kriget var en av huvudfaktorerna till att den stalinistiska regimen kunde överleva i årtionden efter 1945. Det framstod för Rysslands och världens arbetare som att byråkratin spelade en progressiv roll. Den planerade ekonomin försvarades mot Hitler och detta följdes av en utbredning av de stalinistiska regimerna till östra Europa samt år 1949 av den kinesiska revolutionen. Dessa regimer var inte uttryck för sunda arbetarstater, utan modellerades på det stalinistiska Ryssland. De nya stalinistregimerna stärkte i sin tur regimen i Moskva.

Huvudorsaken till den stalinistiska byråkratins uthållighet under denna period var att den förmådde att utveckla produktivkrafterna, även om rädslan för diktaturen kvarstod. Ryssland omvandlades från att ha varit ett efterblivet, huvudsakligen agrart land till att bli världens andra industrimakt och en formidabel militär rival till USA-imperialismen.

Chrusjtjov återkallades till Moskva i december 1949 som en av Stalins närmsta rådgivare. Den åldrande och alltmer paranoida Stalin planerade ytterligare en blodig utrensning som skulle ha lett till samhälleligt kaos och hotat den härskande byråkratins generella intressen just då landet höll på att återhämta sig ifrån kriget.

Den 5 mars 1953 dog emellertid Stalin plötsligt (mycket troligt mördades han), vilket provocerade fram en maktkamp. Många i toppen insåg att reformer ovanifrån behövdes för att förhindra revolution underifrån. Jäsningen bland de intellektuella och grupper av arbetare spred sig. Omfattande protester hade skakat stalinistregimen i Östtyskland och resningar ägde rum i sovjetiska arbetsläger – resningar som blodigt krossades. Inom några få veckor efter Stalins död beordrade Lavrentij Beria, den ökända chefen för den hemliga NKVD-polisen, en amnesti för en miljon fångar, påbörjade en avveckling av tvångsarbetet och förbjöd framtvingandet av bekännelser genom tortyr.

Det var de som var för ”reformer” som under ledning av Chrusjtjov lyckades ta makten. Det var, trots att byråkratin var livrädd för den rörelse som ”tövädret” skulle kunna släppa lös, inte möjligt att fortsätta styra på det gamla sättet genom massterror. Sovjetunionen var inte längre den primitiva ekonomi den var i det förflutna. Omkring hälften av befolkningen levde nu i städer och storstäder; miljontals arbetare var utbildade och hade tillgång till kultur. Chrusjtjov och hans allierade satte sig i rörelse mot de hårdföra stalinisterna i toppen. De mest drakoniska lagarna avskaffades, även om politiska fångar fortfarande hölls fängslade. Beria sköts.

Chrusjtjovs tal under den stäng­da sessionen på den 20:e SUKP-kongressen markerade början på den så kallade ”avstaliniseringsperioden”. Chrusjtjov försökte dock fortfarande presentera Stalin som en nödvändig historisk figur. 

Under ett centralkommittéplenum år 1957, under vilket Chrusjtjov tog itu med sina rivaler och mötet diskuterade Stalins terror i detalj, kom han med följande grova utbrott: ”Alla vi sammantagna är inte värda Stalins skit!”

Tövädret öppnade, som Chrusj­tjov befarade, fördämningarna. De polska massorna reste sig i juni 1956. En generalstrejk i Posnan under sommaren krossades, men protester spred sig över landet i oktober. Arbetarråd upprättades i fabrikerna. Men rörelsen togs över av kommunistpartiet, under ledning av Władysław Gomułka, som efterlyste ”reformer” och nationellt ”oberoende”’. Chrusjtjov ingick en kompromiss med Gomułka, nöjd med att den polska arbetarklassen inte skulle komma till makten.

Mycket större problem tornade upp sig för Chrusjtjov. I oktober 1956 upprättades arbetarrevolutionära kommittéer under den ungerska revolutionen. Chrusjtjov och den härskande byråkratin visste att om revolutionen hade lyckats skulle den ha fungerat som en mäktig inspiration till den sovjetiska arbetarklassen, och då skulle det ryska staliniststyrets återstående dagar vara räknade. Revolutionen dränktes av denna anledning i blod.

Villkoren i Ungern var fördelaktiga för en segerrik politisk revolution: arbetarklassens störtande av det byråkratiska styret och införande av arbetarnas demokratiska kontroll och styre av den planerade ekonomin. Byråkratin splittrades då den ställdes inför resningen. Tusentals kommunistpartimedlemmar anslöt sig till revolutionen. Regeringen var lamslagen och den verkliga makten låg i händerna på arbetarråden.

Moskva kunde inte lita på de sovjetiska trupperna i Ungern, som förbrödrade sig med revolutionärerna. De byttes ut mot trupper från Rysslands östra delar, som hade blivit tillsagda att de skickades till Berlin för att slå ner en fascistrevolt. De ungerska arbetarna kämpade trots överväldigande odds heroiskt, med genomförandet av två generalstrejker och två väpnade uppror.

Den nyckelfaktor som dock saknades i Ungern var ett revolutionärt och internationalistiskt parti – liknande bolsjevikerna 1917 – kapabelt att säkra arbetarklassens seger och rikta en revolutionär appell till arbetarna i östra Europa och Sovjetunionen. Revolutionen krossades till slut till kostnaden av tiotusentals liv.

Chrusjtjov och byråkratin var likaväl kapabla till att förutom tillgripandet av repression också stabilisera sin makt till följd av de verkliga framgångarna för den planerade ekonomin. Ett massivt bostadsbyggnadsprogram som fick smeknamnet ”chrusjtjovka” – med tre- till femvåningsbyggnader med lägenheter till låga hyror – ersatte de trångbodda föregående kommunala bostäderna. Ryssland sköt upp den första artificiella satelliten från jorden, Sputnik 1, år 1957, följd av den första människan, Jurij Gagarin, i rymden år 1961. På grundval av årliga tillväxtsiffror på 10 procent hävdade Chrusjtjov att Ryssland skulle gå om USA ekonomiskt år 1980. ”Vi kommer att begrava er”, skröt han i oktober 1961.

Den planerade ekonomin utvecklade industrin, vetenskapen och tekniken, trots det stalinistiska samhällets deformering, till en punkt där de materiella villkoren existerade för att kunna börja röra sig i riktning mot socialism. Det kräver, som Karl Marx förklarade, att arbetarstaten når en utvecklingsnivå som är åtminstone lika hög som den i det mest avancerade kapitalistiska landet. Men detta skulle aldrig kunna förverkligas så länge som byråkratin – en enorm börda på arbetarklassens kollektiva rygg – kunde fortsätta med sitt vanstyre och därigenom agera som en ogenomtränglig barriär mot samhällets fortsatta utveckling.

Chrusjtjov projicerade också sovjetisk makt utomlands. De två supermakterna kom nära ett kärnvapenkrig under den kubanska missilkrisen 1962. De kapitalistiska makterna och media porträtterade Chrusjtjov som den som gav sig först genom tillbakadragandet av missilerna från Kuba. Men han fick också beröm av många arbetare internationellt för sitt ställningstagande, vilket tvingade USA att avlägsna sina missiler från Turkiet likaväl som att lova att inte attackera Kuba.

Stalinismens kris var emellertid även i början av 1960-talet märkbar inom jordbruket, ekonomins akilleshäl. Chrusjtjovs toppstyrda grandiosa politik, som inkluderade majsodlingar i olämpliga regioner, förvärrade bara problemen. En dålig skörd under 1963 tvingade Ryssland att importera vete från väst och problemen med att tillhandahålla bröd orsakade oroligheter som spred sig. Dessa händelser övertygade den uppskrämda byråkratin om att Chrusjtjovs ”reformer” hotade hela systemet och att man måste göra sig av med honom.

Konspiratörer ledda av Leonid Brezjnev angrep Chrusjtjov för hans politiska misstag och nyckfulla beteende. De motsatte sig kraftfullt hans order om att en tredjedel av partikommittémedlemmarna skulle bytas ut i samband med varje val. Presidiet och centralkommittén röstade den 14 oktober 1964 för att acceptera Chrusjtjovs ”frivilliga” begäran om att avgå från sin post till följd av ”framskriden ålderdom och dålig hälsa”. Den ”älskade ledaren” blev på några få dagar en pensionerad ”icke-person”. Chrusjtjov nekades när han dog 1971 en statsbegravning och minnesmärkesplats i Kreml.

Brezjnevs styre kom att bli känt som en stagnationsperiod. Byråkratiska metoder var inkompatibla med introduktionen av ny teknologi och nya produktiva tekniker. Den uppgift som arbetarklassen stod inför var att vrida makten ur byråkraternas händer och sköta den planerade ekonomin demokratiskt. Sådana uppgifter kräver existensen av ett revolutionärt parti. Oberoende arbetarorganisationer existerade emellertid överhuvudtaget inte i Sovjetunionen.

Arbetare som var arga på byråkraternas slösaktiga och överdådiga livsstil samt sina egna försämrade livsvillkor blev mer otåliga och krävde demokrati och ett bättre liv. Efter att ha insett att såvida inte reformer genomfördes ovanifrån skulle revo­lution bryta ut underifrån valde byråkratin Gorbatjov som SUKP:s generalsekreterare 1985 och statsöverhuvud 1988 fram till stalinismens kollaps 1991. 

Gorbatjovs glasnost- (öppenhet) och perestrojkapolitik (perestrojka = omstrukturering) gav bara massorna blodad tand och aptit på utökade demokratiska rättigheter och höjd levnadsstandard.

Trotskij förutsåg på 1930-talet att arbetarklassen antingen skulle störta byråkratin och återta makten eller så skulle kapitalismen komma att besegra den planerade ekonomin. Ele­ment av båda möjligheterna existerade under det sena 1980- och tidiga 1990-talet. Arbetarnas massrörelser runt om i Ryssland och östra Europa, samt deras potential att etablera genuin socialism, skrämde slag på både byråkratin i Sovjetunionen och kapitalistmakterna i väst. Dessa kamper kom dock, även om de gjorde slut på stalinismen, att på grund av avsaknaden av ett genomförbart revolutionärt alternativ resultera i återupprättandet av marknadsekonomin.

Arbetarna i det forna Sovjetunionen och östra Europa fick betala ett väldigt högt pris då de tvingades stå ut med kapitalismens fasor: massarbetslöshet, förstörelsen av industrier och fullskalig privatisering, en massiv kollaps av levnadsstandarden och genomsnittslivslängden, krig och konflikter, utbrott av nationalism och etniskt hat, samt oligarkernas framväxt sida vid sida med en grotesk ojämlikhet. Sovjetunionens fall gav samtidigt försvararna av kapitalismen ett gyllene tillfälle att gå på offensiven mot ”kommunismens”, marxismens och socialismens idéer.

Den fred och välgång som de utlovade under kapitalismen har inte desto mindre uteblivit för samhällets breda majoritet. Kapitalistisk ekonomisk kris och åtstramningar tillhandahåller jästen till antikapitalistiska stämningar. I synnerhet unga människor börjar titta på socialismens idéer.

Arbetarklassen, de unga och de förtryckta behöver, liksom under 1917, sina egna oberoende mass­organisationer för att kunna stå emot kapitalismen och kämpa för ett socialistiskt samhälle. De kommer under resans gång att upptäcka att de objektiva villkoren för verklig socialism – inte stalinismens fasansfulla byråkratiska deformation – är enormt mycket mer fördelaktig idag än under den situation som bolsjevikerna ställdes inför 1917. Den enorma utvecklingen av produktivkrafterna i världsskala, samt de moderna kommunikationerna, ger grundvalen för en global systemförändring och för utvecklandet av ett genuint socialistiskt samhälle styrt av och för arbetarklassen. ■