Proteströrelsen mot regeringens planer att försämra a-kassan har på kort tid vuxit sig stark. Fälttåg mot a-kassan är på intet sätt något nytt. Under 1990-talet lade först Bildtregeringen och sedan också de socialdemokratiska regeringarna under Ingvar Carlsson och Göran Persson krisens bördor på arbetslösa och sjuka samtidigt som de rika fått frisedel. Attackerna på a-kassan och systemskiftet som sådant har mötts av kamp och protester. 1992 baxades LO-ledningen fram av kampvilliga fackföreningar till att utlysa 6 oktober till en Rättvisedag med demonstrationer över hela landet.
”Ge Bildt sparken”
År 1992 lade den nytillträdda högerregeringen, under nuvarande utrikesminister Carl Bildts ledning, fram en budget som var ett rent beställningsverk av dåvarande arbetsgivarorganisationen SAF. Bland annat infördes två karensdagar i sjukförsäkringen och löntagarnas egenavgifter till a-kassan höjdes med 1,7 miljarder kronor. Avdragsrätten för a-kassan togs bort.Demonstrationer mot borgarbudgeten, arbetslösheten, nedläggningar och privatiseringar växte fram till de största någonsin i en rad städer. I Norrbotten rasade facken mot utförsäljningen av folkets egendomar.
Gruvtolvan och Gruvfyran, Statsanställda, LO-sektionen i Boden med flera krävde generalstrejk. LO-distriktet avslog kravet och manade istället till gemensam aktion i ett upprop för en protestmarsch mot regeringen. I Helsingborg ställde sig LO-sektionen, på ett möte med 400 deltagare, bakom ett upprop för en landsomfattande protestdag mot Bildtregeringen.
Efter en hel vår av demonstrationer mot Bildt där allt fler fackföreningar krävde politisk generalstrejk uppvaktades LO-styrelsen i början av juni. LO- ordföranden Stig Malm var till en början tveksam då han var rädd för fiasko och att LO skulle hånas i tidningarna. Malm och LO-ledningen gav till slut med sig och utlyste 6 oktober till en rättvisedag med landsomfattande demonstrationer mot Bildtregeringens systemskifte.
Bakom två av de tre motioner för detta krav som bifölls av LO:s representantskap – från Gruvfyran i Malmberget, Försäkringstanställdas avd 37 i Västernorrland och Fabriks i Helsingborg – stod fackligt aktiva ”offensivare”.
6 oktober 1992
Men den socialdemokratiska ledningen ville annat. En vecka före demonstrationerna förrådde de Rättvisedagen och gjorde gemensam sak med Bildt-regeringen i ett krispaket som då innehöll de största nedskärningarna i Sveriges moderna historia. Högerns megafon Svenska Dagbladet skrev i sin ledare 21 september 1992 att ”Mycket av vad som nu sker är sådant som för några veckor sedan skulle ha betecknats som ’politiskt omöjligt’ … återigen är en av våra läromästare Ingvar Carlsson” (Ingvar Carlsson var ledare för socialdemokratin).Rättvisedagen 6 oktober blev ändå en stor framgång. Behovet att protestera var stort och de många demonstrationerna visade upp fackföreningsrörelsens samlade styrka. Trots halvdan mobilisering av LO-toppen såg gräsrötterna och alla arbetslösa till att 200 000 demonstrerade runt om i landet mot högerregeringens och s-ledningens attacker på arbetslösa och sjuka. Men försämringarna i a-kassan stod fast.
1993 – nya protester
Efter en kortare andhämningspaus efter urladdningen den 6 oktober växte, i slutet av 1992, stämningen åter för nya massprotester. En rad arbetarupprop som protesterade mot de orättvisa krispaketen vandrade runt på arbetsplatserna. Flera krävde politisk generalstrejk.Högerregeringens budget i början av 1993 ökade kampstämningarna ännu mer. Arbetslösa, arbetsskadade och pensionärer tvingades betala med nya nedskärningar på 16,8 miljarder kronor.
De arbetslösa fick arbetslöshetsersättningen sänkt till 80 procent och fem karensdagar infördes. Ersättningen vid arbetsskada sänktes till samma nivå som sjukpenningen.
Nu som då stod fackföreningsrörelsen 1993 inför en avtalsrörelse. Nu som då argumenterade Offensiv (i dag Rättvisepartiet Socialisterna) för att en dags strejk mot arbetslösheten och regeringens attacker på de arbetslösa, med landsomfattande massdemonstrationer och möten, också skulle vara det bästa sättet att förbereda avtalsrörelsen.
400 arbetare demonstrerade utanför Haga slott där Bildt träffade LO-ledningen.
Offensiv fanns på plats, höll i talkörer och intervjuade Leif Blomberg (Metall) och Handelsordföranden Kenth Petterson om vad de tyckte om politisk generalstrejk 2 april. Båda var svävande i sina svar. När Bildt visade sig haglade talkörerna: ”Avgå Bildt!”. Samtidigt började den socialdemokratiska ledningen darra på manschetten inför förväntningarna på en kommande s-regering och sökte samarbete med centern och folkpartiet. LO-ledningen tog inga nya initiativ men demonstrationerna och protesterna mot Bildt fortsatte.
På Alimak i Skellefteå genomförde Metallklubben själv en 30 minuters politisk strejk. Fabriks kongress tog på förslag från fackordföranden på Kemira kemi i Helsingborg, Bo Lindström (som då var med i Offensiv) ställning för politisk strejk 5 oktober.
Regeringens kompletteringsproposition fyrdubblade egenavgifterna till a-kassan och höjde egenavgifterna i sjukförsäkringen från 100 till 500-1 000 kronor i månaden.
Ny Rättvisedag 1993
Trots stort stöd för politisk strejk och en ny arbetaruppvaktning av LO:s repskap värjde sig fackbyråkratin på nytt. En ny Rättvisedag hölls 6 oktober 1993, men deltagarantalet i demonstrationstågen mer än halverades från föregående års 200 000.I slutet av året kom ett nytt a-kasseförslag från regeringen; efter två a-kasseperioder på 300 dagar blir man utstämplad och hänvisad till socialbidrag, endast 15 nya a-kassedagar efter beredskapsjobb, ALU eller liknande, AMS-åtgärder skulle bara berättiga till en a-kasseperiod på 150 dagar, en statlig, billigare a-kassa inrättas för att underminera fackets inflytande.
I en enkät i Norrbotten stödde 90 procent av LO: s medlemmar en politisk strejk mot regeringen.
LO-ordföranden Stig Malms odeklarerade användning av en tjänstebil för privat bruk, LO-ledningens höjda arvoden och hans godkännande av svindlande fallskärmsavtal till BPA:s direktör tvingade honom att avgå. Men själv sa han till Expressen att ”flera av dem som nu kräver min avgång har gjort det tidigare. Samtidigt har dom flera gånger uppvaktat mig med krav om generalstrejk. Detta har jag sagt nej till. Därför har de ett horn i sidan till mig”.
Efter valet 1994
1994 vann socialdemokraterna valet men hade redan innan valdagen begravt sitt tidigare löfte om att a-kassenivån skulle återställas av en kommande s-regering.LO-ledningen anpassade sig snällt och slopade sitt återställarkrav på en a-kassa med 90 procents ersättning. A-kassenivån återställdes inte och a-kassan för ungdomar under 20 år avskaffades. Den nya regeringen tillsatte Arbomutredningen om arbetslöshetsförsäkringen.
En proteststorm tog fart på arbetsplatserna mot att socialdemokraterna fortsatte att lägga krisens bördor på de svagaste. Bland annat arbetarna på SSAB i Borlänge demonstrerade och spred en budkavle mot s-regeringens orättvisa politik. De reste också krav om en politisk generalstrejk. Runt om i Sverige organiserade Elevkampanjen rekordstora demonstrationer mot sänkningen av barn- och studiebidraget. Totalt deltog uppemot 50 000 elever.
Rättvisekampen 1996
Följande år trampade s-regeringen hårdare på de arbetslösa än vad till och med Bildt och Wibble gjort och sänkte a-kassan från 80 till 75 procent. Dessutom sänktes lägsta dagpenning till 230 kronor och avstängningsreglerna skärptes.Den 16 mars demonstrerade uppåt 2 000 arbetare och ungdomar, arbetslösa, arbetsskadade med flera i Upprop för rättvisa utanför den s-kongress som valde Göran Persson till ny partiledare. I oktober och november mobiliserade en gräsrotsrörelse av framförallt arbetslösa till två stora demonstrationer i Stockholm. Stämningen var hög och gruvarbetarfacken från Norrbotten med flera krävde politisk generalstrejk som nästa steg. Delar av LO-ledningen och Transport gick då in och försökte ta kontroll över rörelsen. Demonstrationernas taleskvinna Therese Rajaniemi, arbetslös transportmedlem, pressades att istället för att tala för en upptrappning, till demonstranternas besvikelse, be dem sansa sig vilket bidrog till att rörelsen avstannade.
Först i september 1997 höjdes a-kassan till Bildtregeringens nivå 80 procent. 1998 bildade även den socialdemokratiska regeringen en från fackföreningarna fristående a-kassa, Alfakassan.
Under de senaste åren har kraven på inträde i a-kassan skärpts. Protesterna mot den nya högerregeringens attack på a-kassan kan ta både lärdom och inspiration av 1990-talets kamp.
Stefan Lundqvist
Arbetslösa under attack på 90-talet
Moderatregeringen under Carl Bildt1992 Två karensdagar införs i sjukförsäkringen och löntagarnas egenavgifter till a-kassan höjdes med 1,7 miljarder kronor
1993 De arbetslösa fick arbetslöshetsersättningen sänkt till 80 procent och fem karensdagar infördes.
Göran Perssons(s)-regering
1996 Sänkte a-kassan från 80 till 75 procent. Lägsta dagpenning till 230 kronor och avstängningsreglerna skärptes.
