Niall Mulholland, CWI, analyserar i den här artikeln från dagen efter jordbävningen, den 13 januari, situationen på Haiti efter jordbävningen och de bakomliggande orsakerna till den extrema nödsituation som nu råder. Artikeln är översatt till svenska och finns på engelska på www.socialistworld.net.
Katastrof har återigen drabbat de utfattiga i Haiti; en kraftig jordbävning störtade byggnader i huvudstaden Port-au-Prince, tidigt den 13 januari. Jordbävningen, klassad 7.0 på richterskalan är den uppmätt största i den här delen av Karibien, och lämnade de 3 miljoner människor i huvudstadens sluttande utkanter som bor i en slum av trä, plåt och billig betong, särskilt utsatta. Det finns en växande rädsla att tusentals blivit dödade, med långt fler allvarligt skadade eller saknade. ”Blodiga och omtöcknade överlevare samlades utomhus och kroppar var fast i spillrorna”, enligt nyhetsbyrån Reuters. Många byggnader var totalförstörda, inklusive FN:s huvudkvarter (där runt 9 000 FN poliser och trupper var stationerade för att ”upprätthålla ordning”) samt presidentpalatset.
Eltillförsel och kommunikationsnät har också förstörts. Det desperat fattiga landet har få tillgångar för att klara av katastrofen då de inte har tillräckligt med räddningspersonal eller utrustning för att flytta raserade block. Lokal befolkning är begränsade till att försöka rädda människor ur spillrorna med sina bara händer.
Haiti är det fattigaste landet på det västra halvklotet och har en historia av naturkatastrofer. En serie av orkaner och tropiska stormar 2008 lämnade över 800 människor dödade och orsakade skador för en miljard dollar (drygt 7 miljarder svenska kronor).
Efter den senaste katastrofen gjorde president Obama ett uttalande där han sa: ”Vi följer situationen nära och vi står beredda att hjälpa Haitis folk”. Men USA imperialismens meritlista i Haiti, och sannerligen i hela regionen, är allt annat är hjälpfullt för Haitis fattiga.
Efter decennier av korrupt och ofta brutalt styre, samt imperialistisk inblandning, så uppskattar vissa att fattigdomsnivån i Haiti ligger på 80 procent, med siffran 82 procent på landsbygden, och 54 procent i extremt fattigdom.Läskunnigheten bland vuxna är endast 52 procent. Över 70 procent av befolkningen är arbetslös.
Att döma av deras tidigare meritlista kommer den styrande eliten i landet, USA imperialismen och andra regionala makthavare inte att ställa upp med den nödvändiga hjälp och räddning som massorna på Haiti omedelbart behöver efter jordbävningen. Än mindre kommer de att leverera de resurser som behövs för att återuppbygga och verkligen utveckla landet.
Som svar på nödläget efter jordbävningen, kräver CWI (den international Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska delen av):
• Omedelbar finansiering av katastrofhjälp och återuppbyggnad
• Demokratisk kontroll över allt bistånd och alla nödinsatser – räddning, hjälp och rehabilitering till alla drabbade – och massiva återuppbyggnadsprogram, genom valda kommittéer bestående av arbetare, lantarbetare och fattiga i varje område
• Bygg bostäder som håller god standard, sjukhus, skolor, vägar och infrastruktur, samt andra vitala offentliga resurser och service.
• Avskriv alla utlandsskulder
Haiti har plågats av fattigdom, arbetslöshet och militära diktaturer under årtionden. Den ökända ’Papa Doc’ Duvalier-regimen, uppbackad av USA, följt av hans son, Baby Doc, från sent 1950-tal till mitten av 1980-talet, avslutades av arbetare och studenters masskamp. Sedan följde en serie av instabila och kortlivade regimer. Men under dessa år av radikala rörelser i städerna fanns tyvärr inget revolutionärt socialistiskt ledarskap som kunde ta makten, sopa bort kapitalismen och förverkliga arbetarklassens krav.
Det politiska tomrummet fylldes delvis av Jean Bertrand Aristide, en populär präst som arbetade i Port-au-Princes slumområden, och som vann presidentvalet 1990 genom löften att ta itu med fattigdomen och frambringa social rättvisa.
Aristides inledande reformer var populära bland de fattiga, även om de var för blygsamma för vad som egentligen behövs för att få slut på fattigdom och arbetslöshet. Inte desto mindre blevAristide hemskt motarbetad av den reaktionära, rika eliten som inte kan stå ut med någon regering som ens blygsamt uttryckte massorna behov.Aristide störtades senare av General Cedras 1991, men kom tillbaka till makten igen 1994 med 20 000 amerikanska trupper bakom sig. Detta efter att Clinton-administrationen till slut hade förlorat tålamodet med den tidigare flyktiga och trotsiga regimen. I följande val kunde inte Aristide själv ställa upp, men hans nära allierade, Rene Preval, fick nära 90 procent av rösterna. År 2000 valdes Aristides återigen till Haitis president med över 90 procent stöd.
Stödet för Aristide dalade i takt med att han misslyckades med att få till någon verklig förändring, samtidigt som påståenden om korruption och valfusk ökade. Men fortfarande kunde inte den härskande eliten stå ut med det populära stödet för Aristide. Den reaktionära eliten ställde sig i spetsen för ett uppror 2004, med Bush-administrationens stöd, och Aristide fördes ut ur Haiti av USA-trupper. Situationen förvärrades avsevärt, med utbredd laglöshet och kidnappningar och fabriker som stängdes ner i brist på utländska investeringar. Fattigdomen ledde till att 2 000 liv förlorades under en period av kraftigt regn i maj 2004.
Matkravaller 2008
Åren sedan Aristide avsattes har präglats av fortsatt kris och våldsamheter och en rad premiärministrar. Rene Preval utlystes till segrare i presidentvalet 2006, i det första valet sedan Aristide avsattes. Det ökade antalet utländska trupper, ledda av Brasilien (som spelar en regional imperialistisk roll), vittnade bittra strider mellan FN trupper och beväpnade gäng i Cite Soleil, en av de största kåkstäderna. Matkravaller i april 2008 tvingade regeringen att komma fram med en plan för att sänka priset på ris.
Trots att president Preval beskrivs som en ”kämpe för de fattiga” har han inte åtgärdat de djupa ojämlikheterna på Haiti. Hans senaste premiärminister, Jean-Max Bellerive, som installerades 2009, är en ekonom som uppvaktar utländska investerare. Det enorma sociala gapet kvarstår mellan den fattiga creoltalande, svarta majoriteten, som utgör upp till 95 procent av befolkningen, och de fransktalande mulatterna, 1 procent, vilka äger nästan hälften av landets tillgångar.
Runt 324 miljoner dollar (cirka 2,38 miljarder svenska kronor) i hjälp från internationella donatorer lovades 2009 för att hjälpa Haiti att återhämta sig från orkaner och matbrist. Men den nedgången för ekonomin världen över har ytterligare minskat hjälp och skuldlättnader för Haiti. Dessutom är fattigdomen på Haiti en konsekvens av århundraden av imperialistiskt förtryck och utsugning, inklusive införandet av nyliberal politik de senaste två decennierna.
Internationella finansinstitutioner har tvingat fram handelsregler för landet som t ex gjorde att tarifferna på importerat ris sänktes från 36 procent till 3 procent på ett år, 1994. Detta gjorde Haiti beroende av matimport, särskilt från USA efter lokala bänder inte kunde konkurrera med det importerade riset och den inhemska produktionen föll drastiskt. Stigande priser på ris och andraråvaror under 2009 har slagit hårt mot Haitis folk. I juli förra året beslutade Världsbanken och IMF att avskriva 1,2 miljarder dollar (cirka 8,8 miljarder kronor) av Haitis skuld – 80 procent av den totala skulden, vilket de kapitalistiska institutionerna antagligen räknade med aldrig skulle återbetalas – men bara efter att man ansåg att Haiti hade fullföljt ”ekonomisk reformering”.
Bara massorna på Haiti, där arbetarklassen spelar den ledande rollen, kan erbjuda en väg ut ur den oändliga fattigdomen, arbetslösheten, våldet, kupperna och diktaturerna. Haiti har en stolt revolutionär historia. För bara lite mer än 200 år sedan avskaffade de svarta massorna slaveriet och vann nationell självständighet för Haiti. Deras gärningar var en inspiration för massorna iKaribien och arbetarklassen i Europa.
Den härskande klassens hämndlystnad
De koloniala, och senare de imperialistiska makterna, har hämndlystet varit beslutsamma i att se den ”svarta republiken” misslyckas och har påbörjat en rad interventioner och ändlösa inblandningar. På 1930- och 1940-talen pågick sociala rörelser och klasskamp i Haiti, inklusive student och arbetarprotester. Under dessa decennier bildade den ännu lilla arbetarklassen fackföreningar. Flertalet kommunistiska partier etablerades också, men mötte starkrepression. I avsaknaden av kraftiga arbetarklassorganisationer kunde då reaktionen med Duvalier-diktaturerna segra.
Idag, mer än någonsin, måste ett alternativ för massorna av arbetare och fattiga byggas i opposition till den lilla rika eliten. Den nuvarande katastrofen efter jordbävningen, och den sannolika karaktären av ”återuppbyggnadsprogram” under den ruttna härskande klassen och regionala kapitalistmakter, kommer att markera behovet av en demokratisk kontroll av tillgångarna i samhället för massorna på Haiti. På en kapitalistisk basis, så kommer den stora majoriteten av befolkningen att förbli utfattig, utan jobb, utan läskunnighet, hungrig och bo i kåkstäder eller på landsbygden, utan elektricitet. Detta knappa uppehälle på existensminimum betyder att massorna är mycket sårbara för naturkatastrofer, såsom den senaste jordbävningen.
Arbetare och fattiga behöver sina egna självständiga klassorganisationer – fackföreningar och ett massparti – ett socialistiskt alternativ som kan kämpa för en verklig fundamental förändring, som appellerar till arbetarklassen och de fattiga över hela Karibien och Amerika.
CWI säger:
• Avskaffa den orättvisa handelspolitiken och Världsbankens och IMF:s politik
• Statliga subventioner till småbönder
• Arbeten och en lön att leva på till alla
• Ordentligt finansierad utbildning och offentlig sjukvård
• Förstatliga tillgångar och de viktigaste delarna av ekonomin, under arbetares demokratiska kontroll och skötsel
• FN trupper ut ur Haiti – stopp för imperialistisk inblandning
• Bygget av ett nytt massarbetarparti med en socialistisk politik
• För ett socialistiskt Haiti, med en demokratiskt planerad ekonomi, under kontroll och skötsel av arbetarklassen, som en del utav en frivillig och jämlik socialistisk federation i Karibien
