Den endags generalstrejk som genomfördes i Sydafrika den 7 mars präglades av den kampvilja som finns bland arbetarna. På strejkdagen demonstrerade 200 000 personer runt om i landet.När Sydafrikas största och mest militanta fackföreningsfederation, Congress of South African Trade Unions (Cosatu), organiserade en endags generalstrejk den 7 mars, var det den första stridsåtgärden av det slaget på över tio år.
Under lång tid har Cosatus ledning gjort allt för att undvika strejker och massmobiliseringar.
När väl beskedet om strejk kom välkomnades det av arbetarna, en sedan länge efterlängtad fläkt av frisk luft. Trots vad som i bästa fall kan beskrivas som en halvhjärtad mobilisering från de fackliga ledarnas sida, blev det en stor uppslutning i demonstrationerna i Johannesburg.
I Kapstaden, Durban och 29 andra stora och små städer genomfördes det demonstrationer. Med totalt 200 000 demonstranter ute på gatorna runtom i landet lär detta vara den största protesten sedan massrörelsen mot apartheid i början av 1980-talet.
Arbetarna tog tillfället i akt att uttrycka sin ilska mot bemanningsföretag och de facto-privatiseringen av motorvägarna. Demonstrationerna präglades också av ilska mot de ständigt pågående, smygande attackerna på arbetarnas levnadsstandard.
Sydafrika är officiellt planetens mest omjämlika land, där den ena halvan av befolkningen får 92 procent av nationalinkomsten, medan den andra får dela på ynka 8 procent.
Democratic Socialist Movement
(CWI i Sydafrika)
