2010: Vilken väg för kvinnokampen globalt?

2010-03-03 16:19:44




I år är det hundra år sedan internationella kvinnodagen föddes. Mycket har hänt över tiden, vilket ger det glädjande budskapet att kvinnoförtrycket går att bekämpa och trycka tillbaka, men desto värre är det att förtrycket i grunden  finns kvar. Det senaste året har många landvinningar till och med gått förlorade som ett resultat av kapitalismens kriser.

”Vi klarade det!” utropar en ledarartikel i tidningen The Economist den 2 januari. På något sätt vill affärs­tidningen fira att kvinnor under 2010 kommer upp i nivån hälften av alla anställda på den amerikanska arbetsmarknaden. Detta är visserligen ett framsteg, men The Economist kan knappast inkluderas i ”vi:et”.
Den ökade andelen kvinnor på arbetsmarknaden har varken med välfärdsinvesteringar eller ökat manligt ansvar för hushållsarbetet att göra. USA har västvärldens lägsta satsning­ar på barnomsorg och föräldraförsäk­ring och staten har inte ens skrivit un- der på FN:s deklaration för kvinnors rättigheter. Det är snarare så att den ekonomiska krisen främst har slagit ut jobb inom industrier som bilindu­strin och därmed har männens arbetslöshet ökat till 11,2 procent, me- dan kvinnors ligger på 8,6 procent.
Det är sant att de flesta av de nya jobben under senare år har gått till kvinnor. I EU rör det sig om 6 miljoner av totalt 8 miljoner nya jobb se­dan år 2000. Men detta avspeglar en form av ökad utsugning av arbetar­klassen som helhet. För de flesta av de nya jobben är osäkra anställningar, korttidsanställningar, vikariat på obekväm arbetstid m m, som i snitt ger lägre timlön och mer stress och ohäl­sa.
Kapitalismen har alltid använt sig av och haft ett intresse av att hålla liv i könsdiskriminering, de låga kvinnolönerna innebär mer klirr i vinstkassan.
Det sista kvinnoaktivister värld­en över kan göra inför 2010 års kvinnodag är att slå sig för bröstet. Läget är väldigt allvarligt och det senaste år­ets händelser kräver svar på frågan: vilken väg ska kvinnokampen gå?
För första gången någonsin finns det över en miljard svältande i världen, var sjätte människa på jorden. Kvinnor utgör sedan länge 70 procent av jordens fattiga. Asien och Stillahavsområdet drabbas värst av hungersnöden, 642 miljoner människor li- der av kronisk undernäring.
Barnrättsorganisationen Plan ra­dar upp krisens effekter:

• Unga kvinnor, miljoner anställda i den informella och den formella exportrelaterade sektorn, är de första att förlora jobben. 7 av 10 arbetare som har fått sparken i den formella sektorn i Filippinerna är kvinnor.
• De summor pengar som migrantarbetare skickar hem sjunker kraftigt och migrationen minskar. Världs- banken uppskattar att penningflödet från migrantarbetare till utvecklingsländerna minskade med 7,3 procent under 2009.
• Lånemöjligheter från mikrofinansieringar och andra projekt minskar.
• När krisen slår mot föräldrarnas ekonomi dras framförallt flickor tillbaka från skolan och in i hemarbete eller barnarbete. Över 100 miljoner flickor arbetar som barnarbetare i världen (ILO).
• Barnadödligheten ökar, detta drabbar fler flickor än pojkar. Uppskattningsvis 50 000 fler afrikanska spädbarn dog förra året som en följd av krisen.
• Fler kvinnor och flickor tvingas in i sexhandeln. Detta blev den tragis­ka följden för de många kvinnor som förlorade sina jobb under Asienkrisen 1997. Den första ”näringsgren” som kom i gång var sexindustrin. I Jakarta blev två till fyra gånger så många kvinnor sexarbetare åren efter krisen. Kapitalismen vet inga gränser när det gäller att uppfinna nya marknader för sin verksamhet. Allting görs till varor, även kroppar och känslor. En form av sexhandel är handeln med fruar.
  

Kvinnor drabbas även hårdast av den andra stora krisen för kapitalismen, klimatkrisen. Uppvärmningen till följd av 150 års industrialisering, koldioxidutsläpp och nedsmutsning kommer att vara ett viktigt tema på årets 8 mars-demonstrationer världen över. Enligt Women’s Environment and Development Organization löper kvinnor och barn fjorton gånger så hög risk att dö i naturkatastrofer som män. 70 till 80 procent av dem som omkom i tsunamin 2004 var kvinnor. Med sina knappa resurser har fattiga kvinnor sämre möjlighet att få kompensation efter jordbävingskatastrofer och löper större risk att drabbas av efterföljande infektioner när man vårdar gamla och barn. Redan nu för-orsakar den globala uppvärmningen ett betydande merarbete för kvinnor som måste gå allt längre vägsträckor i jakt på dricksvatten medan jordbruks­arbetet blir allt tyngre i områden som drabbas av torka eller översvämning­ar.

Redan under 2009 års kvinnodag satte de militanta kvinnorna i lantarbetarnätverket Via Campesina ner foten mot imperialismens skogsskövlingar och hotet mot den biologiska mångfalden i Brasilien. I Brasilia ock­uperade hundratals kvinnor jordbruksdepartementet, i Rio Grande do Sul ockuperade 700 kvinnor mark som tillhör pappersmassaföretaget Votorantim Cellulose och eukalyptus­plantagen saboterades. På andra ställen ockuperades gruvföretag, socker- rörsodlingar, det finsk-svenska pappersmassaföretaget Stora Enso och storgods. I Espirito Santo intog tusentals kvinnor hamnen Portocel och saboterade en stor mängd pappersmasseexport.
Skogsutarmningen står för 20 procent av tillskottet av växthusgaser i världen och skogen måste omedelbart skyddas. Men världsledarnas misslyckande på FN-toppmötet i Köpenhamn gör att det inte ens finns något bindande klimatavtal.

Under årtionden har den ”lösning” på förtrycket och fattigdomen som slentrianmässigt levererats från politiker och ekonomer i världen varit mer av marknadsekonomi, mer av kapitalism. Om bara fattiga länder öppnar upp sina ekonomier för interna- tionellt kapital så kommer de med tiden att nå samma välstånd som i väst, lyder nyliberalismens mantra. Inget kunde vara mer falskt.
Kapitalismen har med sina kriser dömt ut sig själv som system. Banker som IMF och Världsbanken, med betydande funktioner för den internationella kapitalismen, fortsätter att kräva avregleringar och nedskärning­ar på vård och skola som villkor för att ge lån till krisdrabbade länder. Som om det inte var avregleringarna som gjorde länderna mer utsatta för den internationella finanskrisen. Utländska investeringar i u-länderna beräknas ha fallit med en tredjedel un- der förra året. Som om det inte var de ständiga marknads-”lösningarna” så­som handel med utsläppsrätter som har lett till att utsläppen av växthusga-ser bara fortsatt att öka. Som om inte den redan innan hårt bantade välfärden gör att krisen slår extra hårt och blir extra djup.
I Ukraina har IMF stoppat det senaste lånet i protest mot att landets parlament beslutat att höja minimilönerna (läs kvinnolönerna) med 25 procent. I Lettland har regeringen lytt diktaten från IMF och den svenska regeringen. De offentliganställdas löner har minskat med 40 procent och hälften av landets sjukhus har stängts.

Den största kvinnofrågan på många håll i världen under de kommande åren blir kamp emot de gigantiska nedskärningar på välfärd som väntar. Offentligt finansierade system för sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, pensioner, föräldra- och sjukför­säkringar, studiebidrag med mera har varit väldigt viktiga jämställdhetsreformer i den mån de existerar. Oavlönat hushållsarbete har delvis tagits över av samhället, vilket har möjlig­gjort för kvinnor att yrkesarbeta och bli mindre ekonomiskt beroende av männen. Men aldrig förr har politikerna i världen tvingats gå in med så stora räddningspaket som förra året, för att rädda det ekonomiska system­et från att kollapsa. De tusentals miljarderna i stöd till bankerna måste förr eller senare betalas tillbaka och så länge kapitalismen består kan vi kallt räkna med att de ansvariga direk­törerna slipper undan. Notan kommer istället att läggas på kvinnors, ar- betares, gamlas, ungas och sjukas ax­lar.

Att kapitalismen skulle leda till jämställdhet motbevisas enkelt ge­nom en snabb titt på länder med 150-200 år av kapitalism på nacken. I ett land som Sverige, som räknas som ett av de mest jämställda och anses ha en relativt välutbyggd välfärdsektor (trots att den blivit kraftigt nedskuren under lång tid), tjänar inte kvinnor mer än 83 procent av männens löner vid heltidsarbete. Arbetsmarknaden är extremt könsuppdelad. Sverige har inte bara den högsta andelen anmälda våldtäkter per 100 000 invånare i Europa, utan toppar även tillsammans med Storbritannien ligan för lägsta andelen anmälda våldtäkter som leder till åtal (enbart 13 procent). Ett ­tydligt exempel på hur staten upprätthåller kvinnors underordning.

Kvinnoförtrycket har sitt ursprung i klassamhället och har existerat i ungefär 5 000 år. Grunden finns i familjestrukturen som var en bas för männen att kontrollera makt och eg­endom. Ordet familj kommer från latinet och betyder ”de slavar som till- hör mannen”. I Kina snördes kvinnors fötter i välbeställda familjer, som ordspråket sa ”inte för att göra dem vackra som en kurvig bog, utan för att tygla kvinnor när de lämnar hemmet”.
Kapitalismen är också ett klassam­hälle som har utvecklat och ständigt omformar genussystem för att passa i den moderna produktionen. I familjen återskapas fortfarande manlig makt. Kvinnor står för den allra störs-ta delen oavlönat hushållsarbete. Det rör sig om matlagning, städning, tvätt likväl som känsloarbete, omvårdnad om barn, gamla, partners. Hemmets fyra väggar är många gånger också en arena för mäns våld mot kvinnor. Amnesty International räknar med att minst en av tre kvinnor i världen blir slagna, tvingade till sex eller utsatta för övergrepp under sin livstid.

Könsmaktsordningen skär igen­om hela samhället. Barn uppfostras av omgivningen olika till att bli tjejer eller killar. Detta blev en affärsidé hos den moderna kapitalismen redan när varuhusen sattes upp på 1800-talet och det borgerliga kvinnoidealet skapades, med kvinnan som en förtingligad varelse. Mode, skönhet och reklam är ständigt växande industrier som har ett stort ekonomiskt intresse av att könsrollerna vidmakthålls. Någon ”riktig” kvinna blir du inte med mind­re än att ordentligt med tid och peng­ar läggs ner på att göra om din kropp.
Det manliga könet anses av samhället stå över det kvinnliga, oavsett vad som står i diskrimineringslagarna. En kille lär sig tidigt att vara stolt över sitt kön medan en tjej lär sig att hon måste begränsa sig. En kille som är intresserad av typiska tjejsaker kan bli kallad för homosexuell och homosex­uella förstår tidigt att deras läggning innebär låg status. Över hela världen används ord liknande ”kvinna” som svärord.
Det sexuella förtrycket förföljer kvinnorna i världen livet igenom och ett av de viktigaste kraven för kvinno-kamp var den än äger rum är ”kvinnors rätt till sina kroppar”. Våldtäkts- män drivs av föreställningen att de har rätt att ta en kvinna. Även om de flesta män tar avstånd från sådana grova våldshandlingar är sexuella trakasserier väldigt vanligt och något som de flesta kvinnor har erfarit. När andelen kvinnor sjunker på arbetsplatserna som en följd av krisen och när arbetstempot ökar räknar fackliga organisationer med att även de sexuella trakasserierna på arbetsplatser kommer att öka.

Kvinnors rätt till sina kroppar rör också rätten till fri abort. 70 000 kvinnor dör varje år till följd av osäk­ra aborter (Guttamacher Institute, USA). 40 procent av kvinnorna i världen bor i länder där aborträtten är mycket begränsad. Även där aborträt­ten är laglig utförs osäkra aborter, så­som i Indien, för att sjukvården är alltför kostsam för många. Gratis preventivmedel och mensskydd är också viktiga krav. I Uganda tvingas många flickor att sluta skolan då de kommer upp i 13 års ålder, eftersom de inte har råd med de dyra mensskydden. Kvinnor hålls inte bara nere psykologiskt genom känslor som rädsla för att bli våldtagen, skam över den egna kroppen, fysiskt lidande vid ­graviditet och förlossning o s v utan frånhålls ofta verklig sexuell njutning vilket också försämrar hälsan – i rika såväl som fattiga länder.
I vissa länder får kvinnoförtrycket den drastiska följden att delar av den kvinnliga befolkningen ”fattas” på grund av selektiva aborter. Detta är fallet i ettbarnspolitikens Kina, där det föds 118 pojkar på 100 flickor.
Kina är enligt WHO det enda land i världen där fler kvinnor än män tar livet av sig. Hela 1,5 miljoner kvinnor försöker ta sina liv varje år och 150 000 av dem lyckas. Kvinnan tillhör mannen – så har kvinnoförtryck­et sett ut länge runt om i världen. På den kinesiska landsbygden är normen att kvinnan flyttar till sin mans hem när hon gifter sig och där försörjer hans föräldrar dem. I dessa områden är problemet med kvinnors självmord störst.

Den starka industrialiseringen un­der så många år, där Kina nu utgör ”världens fabrik”, har så klart förändrat levnadsvillkoren för många kvinnor. Trots miserabla förhållanden kan mi­gration och egen försörjning, eller om kvinnan till och med är familjeförsörjaren, innebära en uppryckning från äldre patriarkala strukturer. Den viktigaste förändringen med att bli lönearbetare är att komma ur hemmets isolering och jobba under likadana förhållanden som hundratals andra. I det öppnar sig möjligheten till organisering och gemensamt agerande.
I november strejkade 3 000 tex-
tilarbeterskor anställda av det tyska damunderklädesföretaget Triumph i Hainan i Kina. Kravet var att indragningen av en bonus på 700 yuan (740 kronor) måste stoppas. Lönerna ligger på 500 till 600 yuan (530-630 kronor) per månad. Kvinnornas strejk hade effekt och bonusen betalades ut även om inte kravet på höjda minimilöner till lokal standard tillgodosågs. I december följde en strejk av 1 000 i huvudsak yngre kvinnliga arbetare på ett elekt­ronikföretag i Shanghai som även de krävde att deras bonusar ska betalas ut. Trots att dessa strejker än så länge är defensiva är de viktiga uttryck för en gryende organisering. En återblick på den internationella kvinnodagens historia kommer väl till pass.

År 2009 har de iranska kvinnorna stått för den modigaste kampen. De har utgjort en stor del av massprotesterna mot Ahmadinejads regim, till och med med otäckta huvuden och högljudda i könsblandade demonstrationståg. Årtionden av vrede mot förtrycket bultar fram i Iran och rörelsen är långt ifrån över, men för att kunna fälla regimen krävs mer av klassbaserad arbetarkamp.

Den viktigaste lärdomen från de hundra år som gått sedan internationella kvinnodagen först firades är att det går alldeles för långsamt. Vi har inte råd att vänta hundra år till. Hur många kvinnor ska våldtas, svälta eller dö i naturkatastrofer och krig på vä­gen?
Vi kan inte bygga vår tilltro till
 ett ekonomiskt system som kollapsar med jämna mellanrum och där mån­ga av de framsteg som uppnåtts ständigt kastas tillbaka. Vi är inte nöj­da för att fler kvinnor blir chefer eller pampar om systemet med stora klassskillnader och en majoritet som lever i fattigdom fortgår.
Därför behövs en socialistisk politik för kvinnokampen med en revolutionär inriktning för kapitalismens störtande. I ett demokratiskt socialistiskt samhälle – där ägandet och kontrollen över ekonomin och makten ligger i arbetarnas, de fattiga massor­nas och kvinnornas händer – skulle det finnas tillräckligt med resurser för att satsa på effektiva åtgärder mot sexism och gamla könsroller.
En revolution kan bara bli framgångsrik om kvinnorna står i främsta ledet, vi kan aldrig acceptera att männens sexism splittrar kampen. Kvinnor utgör minst hälften av arbetar- klassen i världen och överallt behöver arbetare nya socialistiska partier, kämpande fackföreningar och radikala kvinnorörelser som för kampen vidare.
Elin Gauffin