I slutet av 2010 spekulerades om att Egyptens president Mubarak skulle efterträdas av sin son, franska ministrar semestrade hos Ben Ali i Tunisien, världsekonomin sades vara på uppgång och EU hade kanske löst Greklands kris.Socialisterna i CWI, där Rättvisepartiet Socialisterna ingår, pekade istället på att Egypten var på väg mot en social explosion, att den ekonomiska återhämtningen var svag och att EU:s kriser skulle fördjupas.
Ett litet exempel: 30 av Sveriges fondförvaltare tillfrågades i december om en prognos för börsåret 2011. Medelvärdet blev en uppgång för aktievärdet på 14 procent. Facit visar en nedgång på 20 procent.
2011 blev ett år av revolutioner och massprotester. Tidskriften Time fångade stämningarna och utsåg demonstranten till årets person.
Tunisiens omvälvande utveckling under 2011 visar hur revolutionen inte är en stor händelse, utan en process, där kamp och medvetenhet utvecklas i en strid mellan revolution och kontrarevolution.
Den 17 december i fjol satte Muhammad Bouazizi eld på sig själv när polisen beslagtog de grönsaker och plastleksaker han sålde utan tillstånd på torget i staden Sidi Bouzid. Polisens agerande och Bouazizis självmord ledde till dagliga demonstrationer som växte, spreds till fler städer och konfrontationer med polisen. Den 25 december hade protesterna fått masskaraktär och den 3 januari organiserades studentdemonstrationer i Tunis.
Revolutionen utlöstes av Muhammad Bouazizis självmord, men bakom massrörelsen låg arbetslösheten, prisökningarna, repressionen, korruptionen – faktorer som mognat på ett liknande sätt i en rad andra länder i Nordafrika och Mellanöstern.
Tunisiens president Zine al-Abidine Ben Ali hade nära relationer med Frankrikes president Sarkozy, Ben Alis parti ingick i Socialdemokraternas international. Tunisien hade i slutet av ifjol pekats ut som en ”modell för ekonomisk utveckling” av dåvarande IMF-chefen, numera ökände Dominique Strauss-Kahn.
Regimen besvarade demonstrationerna med polisvåld och genom att stänga Facebook och bloggar. Men rörelsen gick inte att stoppa. När arbetarnas fackföreningar, trots sin Ben Ali-trogna ledning, inledde strejker och gick med i demonstrationerna visades samhällets verkliga styrkeförhållanden upp. Den stora förtryckande statsapparaten började rämna.
Den 14 januari flydde Ben Ali landet efter 23 år vid makten. Den revolutionära stämningen beskrevs av CWI:s reportrar: ”Rädslan att prata politik har bytts ut mot en gigantisk process av politisk jäsning, en revolution har inletts.”
Medvetenheten tog enorma språng, samtidigt som den formella makten övertogs av Ben Alis premiärminister Mohammed Ghannouchi. Revolutionen var inte över, den hade bara börjat. Nya demonstrationer följde bara en vecka efter Ben Alis flykt. ”Revolutionskaravaner” med demonstranter färdades mot Tunis och möttes av försök från armén att stoppa dem.
Hela februari såg vågor av kamp: Den 27:e tvingades Ghannouchi avgå efter tre dagars massprotester i Tunis där regimen använde mycket hård repression, fem demonstranter dödades.
Bland aktivister men också bland massorna utvecklades en medvetenhet om kontrarevolutionen, att de gamla makthavarna hela tiden försöker återta vad de förlorat. När en f d minister i maj avslöjade och fördömde kupplaner inifrån statsapparaten blev svaret en ny våg av massprotester mot den nya premiärministern, al-Sebsi.
I maj-juni restes paroller från ungdomliga demonstranter på en ”Ny revolution” – ”Inget har förändrats”. Varje drag från militären eller regeringen besvarades med nya demonstrationer. Samtidigt är det omöjligt att konstant upprätthålla samma kampnivå. Valen i oktober hamnade i fokus och orsakade en viss paus.
I Väst framhölls de första valen efter Ben Ali som propagandaval för demokrati, som följdes med stort intresse. Men sanningen är att bara 52 procent röstade, och en tredjedel av deras röster var ”bortkastade” p g a att det var röster på partier som inte kom in i parlamentet.
Islamistpartiet Ennahda vann med 40 procent av rösterna – ett parti som inte ens deltog i revolutionen i början av året. Huvudförklaringen är att det saknades ett verkligt utmanande alternativ från vänster. Ennahda var det största och mest kända partiet utan kopplingen till Ben Ali. Partiet lovade 590 000 jobb på fem år och drev kampanj mot korruption och orättvisa klyftor.
Ennahda framställer sig som ’mjukare’ islamister à la Turkiets styrande parti. Men de utgör ändå ett stort hot, särskilt mot kvinnorna, som spelade en stor roll i revolutionen. Trots sina fördömanden av Väst står Ennahda, som sitt föredöme i Turkiet, för en nyliberal ekonomisk politik. Den nya regeringen är på jakt efter multinationella investeringar samtidigt som partiet är mycket konservativa vad gäller familj, moral och kultur.
Efter valet följde ny stor strejkvåg. Arbetare i turistsektorn, gruvarbetare, bryggeriarbetare, järnvägsanställda o s v gick ut i strejker. Samtidigt inleddes nya massprotester med tusentals deltagare utanför den konstituerande församlingen.
Det finns vissa som tvivlar på att det som hände verkligen var en revolution eftersom så lite förändrats i det dagliga livet. Militärens styre i Egypten har också lagt en skugga över revolutionsminnet. Kapitalister och regeringar i Väst eftersträvar en återgång till ”ordning”. De har inget emot att framstå som ”demokrater” samtidigt som de vill ha ett slut på revolutionerna.
Revolutionerna i Tunisien och Egypten i början av året var politiska revolutioner – diktatoriska regimer störtades. De var inte vad marxister kallar sociala revolutioner, d v s de förändrade inte ägande- och produktionsförhållanden. Men de politiska revolutionerna var begränsade, den gamla statsapparaten med militären i spetsen finns kvar.
En andra revolution kräver ett medvetet agerande av arbetarklassen och dess allierade bland bönder, ungdomar och de fattiga massorna i städerna och på landsbygden. Arbetarnas organisationer – ett arbetarparti och kämpande fackföreningar – måste visa att revolutionen måste gå vidare för att verkligen förändra människornas liv. Jobb, levnadsstandard och demokratiska rättigheter kräver ett demokratiskt arbetarstyre.
Revolutioner och kamprörelser känner inga gränser. Tahrirtorget gav inspiration till den stora ”indignados”-rörelsen i Spanien som kallas M15 eftersom den inleddes den 15 maj. Den 19 juni demonstrerade hundratusentals i Barcelona och Madrid, 70 000 i Sevilla och många tusen i andra städer runt om i Spanien.
Occupyrörelsen i USA följde ett liknande mönster som Tahrir och Spanien. Här riktades ilskan direkt mot banker, kapitalister och deras politiker. Occupyrörelsen samlade hundratusentals och hade stöd av miljoner. De spreds över hela världen, även om den särskilt förändrade stämningarna i USA. Här knöts också band till radikala fackföreningar, t ex lärare och hamnarbetare.
Arbetarklassens avgörande roll har stått klar i mobiliseringarna och generalstrejkerna i Grekland, Portugal, Storbritannien och nu senast i Italien. Arbetarklassen har styrkan att stanna hela samhället.
2011 är ett år då revolutioner och klassklyftor började komma tillbaka i debatt och medvetenhet. Financial Times rapporterar att ordet ”klasskrig” har blivit vardagsmat i debatter i Washington.
Kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd. Ekonomiskt är västländerna på väg in i en ny recession. Den nya IMF-chefen Christine Lagarde har nyligen varnat för risken för en kris som på 1930-talet.
Kapitalismens kris är lika djup politiskt, särskilt manifesterat i EU och dess medlemsstater. Två nya regeringar – i Grekland och Italien – har tillsatts utan att ha valts av någon annan än EU-topparna. De gamla regeringarnas fall utlöste jubel, men de nya möts redan av proteströrelser.
Trots kapitalismens kris är det deras politik som genomförs – attack efter attack på pensioner, offentlig sektor, arbetsvillkor o s v.
Det som saknas är arbetarpartier med ett verkligt alternativ. De partier som accepterar kapitalismens lagar kommer att tvingas fortsätta attackerna, vilket visas av att samma politik förs av både socialdemokratiska och högerregeringar.
2011 har visat massornas styrka och systemets kris. År 2012 måste gå vidare till nya arbetarpartier med en demokratisk socialistisk politik.
Per-Åke Westerlund
