Kshama Sawant är nyvald kommunfullmäktigeledamot i Seattle.
”Var är detta uppror från vänster? Detta är en kris som började på Wall Street. Den var rotad i den speciella amerikanska modellen av avreglerad finans. Den skadade vanliga människor oerhört, och det gynnade den rikaste delen av landet – finanssektorn – som tog sig igenom krisen mycket bra, tack vare de statliga räddningsaktionerna. Du skulle ha trott att detta skulle bana väg för en ökad vänsterpopulism, som på 1930-talet” (Intervju med Francis Fukuyama, Spiegel Online International den 1 februari 2012).
Detta var den trångsynta slutsatsen av profeten av tanken att den nyliberala kapitalismen representerade ”historiens slut”, den perfekta modellen av kapitalism, som hade förpassat klasskamp och socialism till historiens soptunna.
Han besvarades i teorin men ännu viktigare genom senare händelser med utbrottet av kolossala massrörelser från arbetarklassen och de fattiga. År 2013 utmanades kapitalismen i Sydafrika av den arbetarklass som leds av gruvarbetarna, precis som den utmanades av de brasilianska arbetarna och de turkiska och egyptiska massorna, för att inte tala om de kontinuerliga vågor av kamp som skakade Europa under året. Grekland allena har upplevt 31 generalstrejker sedan 2009. Om man nu tror att detta bara var ett fenomen begränsat till de mer ”utvecklade” länderna och kontinenterna, har Nigeria också sett åtta generalstrejker sedan 2000! Argentina är i socialt tumult än en gång, med en polisstrejk i december vilket ledde till ”en ström av plundring”. Landet bevittnade ett stort genombrott i senaste valet där en allians av trotskister fick 1,4 miljoner röster!
Sedan är det den politiska jordbävningen som representeras av valet i Seattle, där en socialist valdes till kommunfullmäktige för första gången på 100 år genom Kshama Sawant, som sympatiserar med CWI. Det var dessutom en återspegling av den ilska som gror i USA mot kapitalismen som såg till att den radikala demokraten Bill de Blasio valdes till borgmästare i New York City, med 73 % av rösterna. I Lorain County, Ohio, valdes 24 ”Independent Labor”-kandidater som sponsras av fackföreningar in. Detta visar otvivelaktigt på en rörelse mot ett radikalt tredje parti i USA – där redan två tredjedelar i opinionsundersökningar stödjer detta – på nationell nivå i ett visst skede.
Dessa och många andra exempel kan ges för att motbevisa den frätande och moraldränerande tanken på att arbetarklassen skulle förlika sig med det kapitalistiska systemet, även när detta system slits sönder av en av de mest förödande ekonomiska kriserna någonsin, kanske den värsta i dess historia. Den objektiva grunden för en förändring i samhället – från kapitalism till socialism – avslöjas i dessa fakta. Revolution knackar på historiens port, även i USA, det mest avancerade kapitalistiska samhället. Till skillnad från i Europa och på andra håll är det fördärvliga arvet av den misskrediterade socialdemokratin och de så kallade ”kommunistiska” partierna, med sin historia av svek, inte något som tynger ned den amerikanska arbetarklassen. De kommer till socialistiska idéer friska.
Bekräftelse på den svåra situationen för kapitalismen har kommit från de mest osannolika håll. Den brittiska populistisk-demagogiska – och till stor del höger – kommentatorn Nick Cohen, från tidningen Observer, fördömde komikern Russell Brand för att han förespråkade en ”revolution”. Men i mitten av hans tirad mot Russell Brand medger Cohen, nästan i förbigående, att ”Dagens kris har lämnat Europa i en förrevolutionär situation”!
För att kunna genomföra en socialistisk förändring måste de objektiva faktorerna vara på plats. Världen är, om något, övermogen för förändring. Detta är uppenbart på det ekonomiska planet, i den växande politiska krisen hos kapitalisterna och deras partier, nedgången i valdeltagande samt den massiva miljökrisen. Den brittiska tidningen the Guardian pekade ut 90 stora multinationella företag, en del i den ”offentliga” sektorn, som skyldiga till de flesta av de fruktansvärda skador och faror för mänskligheten som orsakas av deras föroreningar, vilket leder till global uppvärmning, smältande istäcken och så vidare.
Men för en socialistisk förändring – den största uppgiften som ställts i mänsklighetens historia – måste majoriteten av arbetarklassen och dess allierade, de fattiga i städerna liksom de fattiga bönderna, bli fullt medvetna om vad som krävs. Det överväldigande styrkeförhållandet mellan klasserna är till deras fördel. Över 70 % av världens befolkning är nu koncentrerad till städerna, vilket ger arbetarklassen större potential och en större specifik vikt än vid något annat tillfälle att åstadkomma förändring. Kapitalismen kommer inte automatiskt att försvinna från den historiska scenen. Ingen privilegierad grupp försvinner från den historiska scenen utan kamp.
Men arbetarklassens massmedvetenhet om vad kapitalismens kris innebär, vad som ska göras och vad som är det verkliga alternativet har ännu inte mognat helt. Medvetandet har formats inte bara av händelser nu utan även av tidsperioden innan. Denna period från 1990 fram till åtminstone början av den ekonomiska krisen 2007-08 präglades av effekterna av stalinismens kollaps.
Denna kollaps ledde inte bara till den välkomnade förstörelsen av den byråkratiska apparaten av stalinismen men tyvärr också till förstörelsen av den planerade ekonomin. Planekonomin hade representerat en referenspunkt för arbetarklassen internationellt, även fast den var byråkratiskt styrd. Det var en indikation på vad som kan uppnås genom en planerad ekonomi om den var organiserat på ett annat sätt än genom stalinismen, det vill säga om den var organiserad genom demokratisk arbetarkontroll och styre.
Stalinismens kollaps representerade att det historiska bandet rullades tillbaka. Revolutionen är, som Marx påpekade, historiens lokomotiv. Kontrarevolution, som ibland men inte alltid återspeglas i en diktatur, är en massiv broms. För tjugo år sedan var det i hög grad en ideologisk kontrarevolution, där fördelarna med kapitalismen har prisats från tusentals olika håll av kapitalisterna och deras talesmän. Socialismen förvisades till marginalerna och marxismen ”misskrediterade”.
I verkligheten fortsatte klasskampen, liksom socialismen och marxismen. Men massarbetarpartierna kollapsade under lavinen av pro-kapitalistisk propaganda och rörde sig till höger, precis som majoriteten av de fackliga ledningarna gjorde.
När sedan krisen 2007-08 bröt ut var arbetarklassen i huvudsak helt oförberedd politiskt. Följden av detta var att kapitalisterna i allmänhet vann den första och även den andra omgången av den kampen. Dock har en molekylär förändring i medvetandet hos arbetarklassen börjat.
Det finns ett skriande behov av nya massarbetarformationer för att fylla det vakuum som kapitulationen från ledarna för de tidigare arbetarorganisationerna har lämnat efter sig. Kapitalismen kommer alltid att hitta en väg ut ur sina kriser, om inte arbetarklassen leder en rörelse som samlar alla de utsugna och förtryckta skikten i samhället bakom sig i kampen om makten. Eftersom en sådan styrka inte finns nu innebär det att en utdragen kamp kommer att följa, med segrar och nederlag, som kommer att lägga grunden för framväxten av verkliga kämpande partier och ledningar.
Detta krav på ett nytt massarbetarparti ger sig uttryck på alla kontinenter. Det finns en nästan universell stämning av att de gamla partierna är misskrediterade och att ”något nytt” behövs. Det visades till exempel tydligt i Chile nyligen, där endast 42 % röstade i den sista omgången av presidentvalet! Det är inte på grund av ”anti-politiska” stämningar eller medgivande till status quo – tvärtom finns det en kokande ilska, men inget av de större, pro-kapitalistiska partierna erbjuder något verkligt alternativ.
Denna utbredda stämning avslöjades också dramatiskt i Sydafrika under minneshögtiden för Nelson Mandela. Sydafrikas president, Jacob Zuma, blev totalt utbuad vilket kunde ses på TV över hela världen. Signifikant nog sände inte sydafrikansk TV detta uttryck för massmotstånd mot Zuma. Ett uppror gror mot den öppna korruptionen i den ruttna ANC-regeringen.
Rörelsen mot ett nytt massarbetarparti är obeveklig. CWI-kamrater i Sydafrika har spelat en avgörande roll i att lägga grunden för en mäktig rörelse i denna riktning genom bildandet av Workers and Socialist Party (WASP). Detta har i sin tur hjälpt till i att driva metallarbetarfacket NUMSA mot att förklara sig till förmån för ett nytt massarbetarparti, baserat på fackföreningarna. Men i politiken är det väsentliga timing: ”Det ges en ebb och flod i människors öden. Begagnad leder floden fram till lyckan, försummad strandar livets hela resa på grund och blinda klippor och elände” (Från ”Julius Caesar” av William Shakespeare).
Thailand har nyligen visat på det mest anmärkningsvärda och bisarra uttryck av politisk förvirring när ett tydligt arbetar- och socialistiskt alternativ inte har byggts. Den nuvarande regeringen, som domineras av miljardärfamiljen Thaksin, finner sin bas främst på landsbygden. Oppositionen är å andra sidan till stor del koncentrerade i stadsområden, och dess ledare stödjer monarkin. Thailändska arbetare och bönder är därför knutna till rockskörten av olika delar av deras utsugare, kapitalisterna och godsägarna. Oppositionen drivs av den fattigdom och den skenande korruption som lämnar djupa spår i landet. Eftersom de är i minoritet motsätter de sig nyval som de beräknar att de kommer att förlora. ”Demonstranter samtycker inte till att låta den diktatoriska majoriteten … Att förråda folket, att förstöra balansen i demokratisk makt” (Financial Times).
Regeringen bussade in tusentals av sina egna supportrar från landsbygden för att motsätta sig massdemonstrationerna i Bangkok. Dödläget ser ut som om det bara kommer att brytas genom ett maktövertagande av generalerna, i vad de kommer att presentera som en ”mjuk kupp”. Ett riktig parti för massorna skulle hitta en annan väg genom att kalla till val till en revolutionär konstituerande församling, vid sidan av demokratiskt valda kommittéer, med val och rätten till återkallande i städer och landsbygd. Detta skulle kunna utforma ett program som länkas samman med de dagliga villkoren för arbetande människor och bönder, med förslag att detta skall genomföras av ett ”arbetarnas och småböndernas regering”. Detta skulle kunna bryta dödläget och förbereda en demokratisk och socialistisk framtid för det thailändska folket. Ett liknande dödläge finns i Ukraina.
Idén om ett nytt massarbetarparti är inte kortlivad och kommer inte att försvinna från den politiska kartan. Den drivs av kapitalismens organiska kris och misslyckandet av alla de partier som är bundna till detta döende system. De kapitalistiska ekonomiska experternas förhoppningar att världsekonomin skulle uppleva ”flykthastighet” under 2013 har grusats.
IMF, Internationella valutafonden, beskrev i april 2013 att världen rör sig med tre hastigheter. De så kallade ”framväxande marknaderna” – Brasilien, Kina, Indien osv i den nykoloniala världen – skulle uppleva tillväxt, USA skulle fortsätta ”återhämta sig” från krisen och bara Europa skulle fortsättningsvis vara fast i den ekonomiska svackan. Nu har de varit tvungna att ändra sig: de erkänner att tillväxten har fallit i Kina, Indien och Brasilien. Europa är fortsatt fördärvat av krisens effekter. Tillväxten i de ”framväxande marknaderna” har skett genom spekulativa fonder som följer ur ”kvantitativa lättnader” i Europa och Amerika. Blotta tillkännagivandet av att detta nu kommer att tunnas ut av den amerikanska Federal Reserve gav ett massivt utflöde av finansiering från dessa länder, vilket i sin tur bidrog till att sänka sina tillväxtutsikter.
Bland de avancerade industriländerna är det bara USA och Tyskland som har ”återhämtat sig” från krisen 2007-08, i den meningen att produktionen har lyckats knuffa sig framför produktionsnivån som den var före krisen. Detta är dock till stor del en glädjelös och jobblös tillväxt, även för USA och Tyskland, men i synnerhet för resten av den kapitalistiska världen.
Precis hur lite de allra fattigaste massorna har kommit ifrån kränkningar och exploatering av klassamhället har illustrerats av ny forskning i relation till ”modernt slaveri”. Kevin Bales, huvudforskare på globalt slaveri, uppger att 29,8 miljoner människor är i slaveri idag; i skuldslaveri, slavarbete, sexhandel, tvångsarbete eller slavarbete i hemmet. Förvånande nog är det ännu värre i grova siffror än den ursprungliga slavhandeln. ”Detta kan jämföras med att uppskattningsvis 12,5 miljoner människor skickades över Atlanten till Amerika och Karibien”, enligt the Guardian.
Larry Summers, före detta finansminister i USA, har hällt ”flera liter iskallt vatten på alla eventuella kvarvarande optimister” genom att föreslå att kapitalismen står inför en period av ”sekulär stagnation”. En liten tillväxt i vissa länder och regioner i världen är möjligt, och till och med troligt. Men det kommer inte att vara som i det förflutna där en bred, betydande tillväxt gav förutsättningar till en stigande levnadsstandard. Det finns ett försök från kapitalisterna att förlika arbetarklassen till en ny ”normalitet” av stagnerande och sjunkande levnadsstandarder, strukturell massarbetslöshet och fattigdom.
Marxister har alltid erkänt att om inte arbetarklassen och dess organisationer griper tag i maktens spakar och börja förändra samhället i en socialistisk riktning, kan kapitalismen med tiden åstadkomma en slags återhämtning, även från en position av allvarlig kris. Och visst kan en ekonomisk återhämtning, även med den begränsning som skett i USA, vara gynnsamt för arbetarklassens kamp. Det visar strejkerna förra året av snabbmatsarbetare i USA, vilket skulle kunna upprepas 2014 på en större skala. Kravet på 15 dollar i timmen har förespråkats av Kshama Sawant i valkampanjen, och kan tas upp av arbetarna, inklusive fackföreningarna, år 2014.
Kapitalismen uppnådde den historiska uppgiften att lägga tekniken på en högre nivå än tidigare samhällen. Den lade därför förutsättningarna för ett fullt utnyttjande av jordens samtliga resurser, men kapitalisterna är oförmögna att genomföra denna brådskande uppgift. Produktivkrafterna – forskning/vetenskap, organiseringen av arbete och teknik – har vuxit kraftigt ur de snäva gränserna för nationalstaten. Krig i det förflutna var ett uttryck för att produktivkrafterna kom emot statsgränser. Det är omöjligt att i modern tid, med massförstörelsevapen inklusive kärnvapen, föra ett krig i stil med det första och andra världskriget eftersom det kan leda till den nukleära förintelsen av mänskligheten som helhet. Därmed inte sagt att den mardröm en ”olyckshändelse” av ett kärnvapenutbyte skulle innebära inte kan ske, till exempel i Mellanöstern. Ett ekonomisk ”krig” eller förödande kriser kan utföra samma uppgifter för kapitalismen genom förstörelsen av produktivkrafterna. Detta skulle i sin tur kunna förstöra värdet, öppna upp nya områden för investeringar och en ”ny boom”, om den inte utnyttjas av arbetarklassen till att börja förändra samhället.
Detta skulle dock innebära att kapitalisterna lyckats påtvinga villkoren i till exempel Grekland på hela Europa. Det är otänkbart att arbetarklassen inte skulle reagera på detta ”krig”, som de grekiska arbetarna har visat, med generalstrejker. Detta massmotstånd skulle i sin tur lägga grunden för att skapa nya organisationer, både partier och fackföreningar, att politiskt utrusta arbetarklassen för seger. Den ruttna kapitalismen hotar att dra hela mänskligheten ner i barbarins avgrund.
Arbetarklassen och de fattiga massorna i världen kommer att undvika denna katastrof endast genom att förverkliga sin fulla kraft genom kampen för att utforma en ny socialistisk värld.
Peter Taaffe, generalsekreterare för Socialist Party (CWI England & Wales)
