2019: Nya och fortsatta gruvprotester?

2018-12-19 13:57:13


Kartan visar några av de nämnda platserna där det för närvarande pågår och/eller har pågått strider mot gruvprojekt.

Aldrig tidigare har konflikterna kring planerade gruvor varit så många som under de senaste åren. Miljöriskerna och de många dåliga erfarenheterna av inhemska och utländska prospekteringsbolag har gjort att protesterna varit många i år. Troligen kommer det att storma än mer under 2019.

Mer än 300 överklaganden har skickats in till Bergsstaten av bolaget Scandivandiums ansökningar om att få leta efter vanadin på drygt 20 000 hektar i Skåne. Ända sedan det brittisk/australiska bolaget lämnade in sina ansökningar tidigare i år har motståndet mot planerna varit kompakt. Bland annat har stora protestmöten genomförts på flera håll.
Företaget planerar en storskalig brytning av vanadin i de skifferlager som finns i Skåne. Skifferlagret ligger nära markytan, och det blir då fråga om dagbrott. Det är också en bergart som är känd för att lätt vittra och orsaka stora utsläpp av metaller när den kommer i kontakt med luften. Bland annat finns det förhöjda halter av uran.
Samma miljöproblem finns i jämtländska Oviken, söder om Storsjön, där två bolag vill starta storskalig utvinning av vanadin. Även här har planerna stött på motstånd från befolkningen i området (se exempelvis i facebookgruppen ”Oviksbygden mot brytning”). Tills för något år sedan var planen att starta uranbrytning i området, men när det stod klart att uranbrytning skulle förbjudas i Sverige – samtidigt som vanadinpriset steg i ett rasande tempo – lade ägarna om inriktningen mot att utvinna vanadin. Det återstår att se hur man har tänkt hantera flera hundra miljoner ton av uranhaltigt avfall.

Men listan på platser där planer på nya gruvor har mött motstånd är mycket längre. Låt oss ta det från norr till söder.

Kallak. 
Brittiska Beowulf Mining vill starta en järnmalmsgruva några mil utanför Jokkmokk. Transporterna till och från gruvan kommer att gå i ett smalt stråk där två samebyar flyttar sina renhjordar mellan skogslandet och fjällen. Projektet har mött massivt motstånd. Bland annat blockerades provbrytningen under sommaren 2013.

Laver. 
Boliden vill starta ett dagbrott i jätteformat – bland annat ska en avfallsdamm för omkring en miljard ton gruvavfall byggas. Miljögruppen i Pite älvdal har under flera år drivit en informationskampanj mot planerna. 

Rönnbäcken. 
Tre berg skulle sprängas och schaktas bort när Nickel Mountain Group tänkte starta en nickelgruva, söder om Tärnaby. Protesterna fördröjde projektet med flera år. När tillstånden var klara hade nickelpriset fallit och projektet rann tills vidare ut i sanden.

Brickagruvan. 
Svenska Vanadin vill utvinna vanadin i närheten av Delsbo. Bland annat vattenhanteringen i närheten av dricksvattentäkter har gjort att motståndet är starkt. Bland annat har bolagets representanter ”grillats” vid ett möte i ett fullsatt Folkets hus i Delsbo. Bolaget Svenska vanadin har utmärkt sig genom att miljöansökan avvisades vid första försöket eftersom den inte höll måttet. 

Vindfall/Sörtärnan.
Utanför Sandviken finns det planer på en mindre gruva i närheten av sjön Storsjön och Gävle kommuns dricksvattentäkt. Motståndet är kompakt bland de boende i närområdet.

Unden. 
Vid sjön Unden, i närheten av Tivedens nationalpark, har australiska European Cobalt tänkt leta efter kobolt. Även här står oron för vattenkvaliteten i centrum. Förra hösten tändes eldar på 30 platser runt sjön för att visa uppslutningen mot gruvplanerna.

Dingelvik. 
1998 sa den dåvarande regeringen nej till att en gruva skulle öppnas några mil från Mellerud, eftersom miljöriskerna var för stora. Nu har australiska Odin Metals fått tillstånd att återuppta prospekteringen i området. Under hösten har ett lokalt motstånd visat sig med bland annat flera möten och överklaganden av bolagets ansökning.

Norra kärr. 
Norr om Gränna vill ett bolag, som numera heter Leading Edge Materials, öppna ett dagbrott för sällsynta jordartsmetaller. Högljudda lokala protester och ett noggrant arbete med att påverka den juridiska processen har haft stor betydelse för att stoppa upp projektet. Regeringen stödde planerna, men Högsta förvaltningsdomstolen rev upp beslutet och sa att det krävs en mer fullständig redovisning av miljöpåverkan. Nu har även länsstyrelsen och kommuner i området ifrågasatt projektet.

Ojnare. 
Striden om kalkbrytningen på norra Gotland var den första av gruvstriderna under senare år. 2012 gick det så långt att företaget Nordkalk började avverka skog i området där kalkbrottet planerades, men efter stora demonstrationer och blockader av avverkningarna stoppades avverkningarna och så småningom beslutade regeringen att ge området naturskydd och därmed stoppa planerna på kalkbrytning. 


Gruvbranschen har varit van
att få som man vill. När man under senare år har mött protester och myndigheter i en del fall sagt nej till planerna har detta mötts med högljudda krav från branschen på att det måste gå snabbare att få tillstånd och att tillståndsprocessen ska bli mer ”förutsägbar”. Även från de partier som är uttalat för en snabb tillväxt för gruvbranschen (alla utom V och MP) ställs krav på regelförändringar. Samtidigt uppfattas protesterna som ett problem och möts med oförståelse.
Myndigheten Tillväxtanalys konstaterar i en rapport som kom tidigare i år att  ”Sverige har i jämförelse med andra attraktiva gruvregioner i världen en betydligt lägre folklig acceptans för ny gruvbrytning”. Men givet erfarenheterna från de senaste 10 till 15 åren är detta lätt att förstå.
Flera bolag har gått i konkurs och efterlämnat stora miljöskulder för samhället att ta hand om. Uppstädningen efter gruvorna i Blaiken och Svärtträsk i Västerbotten beräknas kosta 400 miljoner. Northland Resources efterlämnade 14 miljarder i skulder när bolaget gick i konkurs och en lång lista av övertramp mot miljötillståndet för verksamheten. Utdelningen i form av jobb och skatteintäkter är liten för gruvsamhällena. Staten tar ut en mineralavgift på 0,05 procent av gruvbolagens intäkter. Det ger ungefär tre miljoner kronor per år.

Detta är resultatet av den extremt nyliberala minerallag som gäller sedan början av 1990-talet. Den innebar att staten till stor del släppte kontrollen över branschen. Bland annat slopades den rättighet som tidigare fanns för staten att gå in som hälftenägare i nya gruvor. Dörrarna öppnades på vid gavel för inhemska och utländska prospekterare att leta efter fyndigheter. En verksamhet där riskerna är stora och det krävs stora samhällsinsatser kom att styras utifrån vinstintressen hos bolag som över en natt kan byta inriktning och kontinent.
Det är ingen tvekan om att alla de tänkbara regeringsalternativen står för en fortsättning av denna politik. Under nästa år väntar många beslut. Utredningar om kostnader för gruvavfallet och åtgärder för att snabba på tillståndsprocessen för nya gruvor ska leda till färdiga förslag. Flera kontroversiella ärenden har också lämnats över från den förra regeringen.
Det mest brännande är Kallak. Motståndet från de samiska organisationerna är kompakt. I Jokkmokk är polariseringen tydlig i frågan. Länsstyrelsen i Norrbotten har sagt nej utifrån de problem en gruva skulle orsaka för renskötseln och utifrån de stora samhällskostnaderna för upprustning av vägar och järnväg. Samtidigt har branschen höjt tonläget och bolaget har bedrivit en intensiv lobbyverksamhet. Utifrån de senaste årtiondenas färdriktning i gruv- och mineralpolitiken är det ändå mest sannolikt att det blir ett ja till Kallak från den kommande regeringen.

Men detta skulle med all säkerhet mötas av ett beslutsamt motstånd från både samiska organisationer och en stor del av miljörörelsen. Blockaden för att stoppa provbrytningen i området under en stor del av sommaren 2013 ger en fingervisning av det motstånd som kan väntas. Även om regeringen säger ja till Beowulf Minings ansökan är det långt ifrån säkert att det blir en gruva. Motståndet i kombination med den stora ekonomiska osäkerheten kring projektet kan få investerarna att dra öronen åt sig.
Nätverket veto.nu, som samordnar motståndet mot planerna på vanadingruvor i Skåne, driver kravet att ”minerallagen ska ändras så att lokalsamhällen, kommuner, landsting och urfolk får rätt att säga nej till undersökning och utvinning”. Liknande krav har förts fram på andra håll i landet. Om det lyckas att knyta samman de olika föreningar och nätverk som tar strid mot olika gruvprojekt skulle det kunna öka trycket mot den sannolikt mycket gruvbolagsvänliga regering som kommer att bildas.

Gruvbranschen är ett skrämmande exempel på hur oförmögen en kapitalistisk ekonomi är när det gäller att hushålla med begränsade resurser och bedriva verksamhet med hänsyn till miljön.
De nya bolag som siktar på att starta gruvor har gång på gång visat att de i första hand satsar på att hålla kostnaderna nere och att det har lett till allvarliga miljöproblem, som läckande dammar, stora metallutsläpp till vattendrag och koldioxidutsläpp till atmosfären. Det senaste årtiondet har också visat hur de nya gruvbolagen är benägna att ta stora ekonomiska risker. De gånger de har kört i diket har stat och kommuner fått stå för kostnaderna.
Privata bolag är intresserade av att dra igång sin egen gruva och få den att göra vinst. Men detta är ett alldeles för snävt synsätt i en värld där tillgången på metaller blir allt mer begränsad. På 150 år har den genomsnittliga halten i världens koppargruvor gått från 20 procent till 0,8 procent. Ändå satsar gruvbolagen av ekonomiska skäl i första hand på att starta nya ännu större gruvor för att utvinna fyndigheter med allt lägre halter, samtidigt som systemen för återvinningen av metaller är bristfälliga.
För många av de metaller som behövs i sådant som elektronik, elbilars batterier och vindkraftverk är återvinningsgraden nära noll. Lika illa ser det ut när det gäller ambitionerna att ta reda på de metaller som finns i gruvavfall, soptippar och gamla urkopplade ledningsnät. Från dessa källor skulle det gå att utvinna åtskilliga års användning i Sverige av en rad metaller. 

En fortsättning av de senaste årtiondenas nyliberala politik kommer helt säkert att leda till fortsatta konkurser, miljöskandaler och dålig hushållning med metaller. Det skulle behövas en helt annan politisk kurs.

RS/Offensiv står för:
Riv upp minerallagen. Prospektering efter mineraler ska skötas av samhället. Höj mineralavgiften kraftigt. Kraven på att avsätta pengar för att städa upp när gruvor stängs måste höjas.
Stärkt lokalt inflytande vid gruvetableringar. Delar av vinsten från gruvor ska gå tillbaka till den berörda kommunen.
En kraftig satsning på förbättrad återvinning av metaller och att ta tillvara på metalltillgångar i gruvavfall med mera.
Det krävs en långsiktig samhällelig planering för framtida gruvverksamhet som utformas med hänsyn till miljöintressen, rennäringen och andra verksamheter. En sådan plan måste utformas med stort inflytande för miljöorganisationer, fackföreningar och samiska organisationer.
Gruvbolagen i samhällets ägo för att säkra att det inte är kortsiktiga vinstintressen som styr verksamheten.