| BOK | 2666 |
| Författare | Roberto Bolaño |
| Förlag | Albert Bonniers Förlag |
Bokens första del kanske till en början inte imponerar. Språket kan tyckas simpelt, på gränsen till tråkigt, och berättelsen är mer eller mindre en rak redogörelse för några individers liv, där stort blandas med smått och vardagligheter med sensationer, vilket gör det omöjligt att urskilja vad som har betydelse för berättelsen och inte. Efter ett par sidor (ganska många, faktiskt; Bolaño är inte den sortens författare som intresserar sig för att ekonomisera med orden), upptäcker man dock att det finns en handling – som vid det laget antagligen redan har gripit tag i en.
Roberto Bolaño har förmåga
att liksom lura in läsaren i en till synes enkel och vardaglig historia som sedan sväller till någonting mycket svulstigare.
I fallet 2666 har längden möjligen något med saken att göra: genom 1 052 sidors läsning är det svårt att förhålla sig oberörd. Men jag tror också det är förmågan att väva samman myt och fakta till någonting som känns både verkligt och fantastiskt på samma gång – en beskrivning som också skulle kunna gälla för Bolaños egen person.
Född i Chile, död 2003 vid femtio års ålder, far till två barn. Övrig biografisk information är svår att säkerställa. Kanske förklarar det en del av framgången.
Möjligen har de rätt som säger att Bolaños verk, lika litet som Stieg Larssons millenniumtrilogi, skulle ha nått berömmelsens höjder om författaren hade överlevt publiceringen. Jag misstänker ändå att om Boalño hade överlevt och fortsatt att skriva skulle hans geniala förmåga att väva samman litterära referenser, samhällskritik och undergroundskildringar med den ständiga lek där platserna och personerna i romanerna blandas ihop med varandra och spinns samman med spekulationerna kring författarens person och liv, ha kunnat skapa någonting mycket större.
För Bolaño hade en förkärlek för att fabulera lika mycket kring sin egen person som kring sina romankaraktärer. Det påstås att han fängslades under Pinochets diktatur i Chile, men undkom tack vare två fängelsevakter, som visade sig vara Bolaños ungdomsvänner och som hjälpte honom att fly. Det påstås också att han var trotskist och medlem av en subversiv men bisarr poetisk rörelse i Mexiko på sjuttiotalet, vilken återkommer i fiktiv form i Bolaños De vilda detektiverna från 1998.
Bolaño var poet, men övergick till att skriva prosa när han blev far för att försörja sin familj. Och i förordet till 2666 står att läsa att han önskat att boken skulle utges i fem band – just för att arvingarna skulle kunna mjölka ut mesta möjliga royaltyn ur försäljningen.
Det ryktas att boken i själva verket var tänkt att innehålla sex avsnitt, men att det sjätte aldrig hann färdigställas innan Roberto Bolaño avled i en leversjukdom.
I 2666 leder han de fyra vännerna i bokens första del till Mexiko och Santa Teresa, som bär stora likheter med verklighetens gränsstad Ciudad Juárez. Här har ett oräkneligt antal kvinnor blivit brutalt mördade de senaste åren. Här har också den försvunne författarens gestalt skymtats, lång och mycket blond. Och här fortsätter bokens andra del, som berättas av en filosofilärare som försöker skydda sin sextonåriga dotter från stadens våld och dårskap, samtidigt som han sjunker djupare in i sin egen galenskap. Till Santa Teresa kommer sedan Fate, journalist på en liten och bortglömd afroamerikansk tidning, med uppdrag att bevaka en boxningsmatch – men Fate kan ingenting om boxning och blir istället allt mer intresserad av kvinnomorden. Fates berättelse är bokens tredje, vilken avlö- ses av den fjärde som är de döda kvinnornas.
I bokens femte och sista del får vi till sist möta den mytomspunne författaren Benno von Archimboldi.
I sina fem delar rör sig boken i såväl samtid, som tjugotal och mellankrigstid, från Europas litterära salonger till latinamerikanska slumområden. Den moderna historiens verkliga dystopier – från kvinnomorden i Santa Teresa/ Ciudad Juárez till Förintelsen – varvas med grekiska myter och referenser till samtida kultur. Jag måste hela tiden stanna upp och fråga mig om det jag läser har hänt i verkligheten någon gång någonstans – men ju mer jag läser, desto mer oviktiga känns alla sådana frågor.
Till slut är det enda som intresserar mig berättelsens inneboende logik. Jag läser som man läser en decka- re, men utan att förvänta mig att få svar på vem mördaren är. För mig är det definitionen av en god historia. Och om den dessutom berättas på det mest flyhänt och skickliga av språk och tvingar mig att fundera över världen och tillvaron – ja, då är det god litteratur.
Ulrika Waarenperä
