30 år efter massakern på Himmelska fridens torg

av Dikang, chinaworker.info

Himmelska fridens torg i maj 1988, året innan massakern mot massrörelsen ägde rum (Foto: Derzsi Elekes Andor / CC).

Den 4 juni markerade 30-årsdagen för den hemska massakern i Peking av Folkets befrielsearmé (FBA) på order av Kinas högsta ledare. Kina var mitt i en revolutionär massrörelse. Massdemonstrationerna som utbröt i april 1989 hade förlamat Peking i sju veckor och spridit sig till över 300 städer. Där återfanns många ”mini-Tiananmens”, enorma rörelser i städer som Chengdu och Xian där de stora torgen också ockuperades och hundratusentals anslöt sig till demonstrationerna.

Efter arméns tillslag i Peking den 4 juni, där omkring 1 000 dödades (kanske ännu fler), var det fler som dödades, skadades och arresterades i städer runtom i Kina. Natten till den 4 juni började FBA:s stridsvagnar och pansarkonvojer att skjuta sig fram genom Kinas huvudstad från fyra olika håll, där de stötte på ett heroiskt massmotstånd från arbetare och vanliga medborgare i Peking, särskilt ungdomen. 
Arméns invasion av huvudstaden, med 200 000 trupper (tillräckligt för att invadera ett helt land), hade stoppats och tvingats till att slå läger i förorterna i hela 15 dagar och nätter av en massmobilisering av Pekings arbetarklass och vanligt folk. Topparna trodde att enbart att visa upp sin militära styrka skulle vara nog för att få massorna att huka sig och ”återställa ordningen”, det vill säga återställa deras bortrivna auktoritära makt.

Men genialiteten och modet hos massorna bröt udden av de första militära utplaceringarna. Soldater ville inte attackera folket. Arméofficerare var delade i frågan och osäkra på vilka styrkor inom regimen som hade kontrollen eller vad ledarna egentligen ville. FBA:s ångvält fördröjdes, vilket skapade en ännu större kris i regimen – det var huvudorsaken till varför våldet blev så extremt när det till sist kom. 
Över en miljon människor deltog i Pekings 15 dagar långa ”mänskliga vägg” för att blockera och engagera sig med FBA-enheterna. Med all respekt för studenterna var detta något mycket större än en studentrörelse. En revolutionär kamp som berörde alla skikt av samhället bredde ut sig. Amerikanska diplomater i Peking klagade på att de behövde skicka bilar för att plocka upp sina kinesiska motsvarigheter i KKP:s diplomatiska kontor, eftersom kinesiska tjänstemän sa att deras egna chaufförer var på gatorna och demonstrerade.
”Döda de som borde dödas, döm de som borde dömas”, sa Wang Zhen, en överste i armén lojal till Deng Xiaopings ledarskap, den ultimata arkitekten av det brutala tillslaget. Deng är känd för att ha sagt att han förberedde ordern att döda 20 000 människor om detta skulle garantera 20 års stabilitet i Kina.

Konstverk till minne av massakern, beläget i den polska staden Wrocław (Foto: Wikipedia Commons).

Dessa blodiga händelser formade dagens Kina, världens näst mäktigaste kapitalistiska ekonomi, men med en till namnet ”kommunistisk” regim (via KKP, Kinas ”kommunist”-parti) som vägrar att tillåta ens de minsta demokratiska reformerna, utan istället har ökat statsrepressionen och den politiska kontrollen till oemotsvarade nivåer, särskilt de senaste fem åren. Vissa ser denna repression som den onda maoistiska ”kommunismen”, när faktum är att ju mer kapitalistiskt Kina blev, desto mer repressivt blev det.
Som en 20-årig marxistisk aktivist, som var involverad i kampen mot 2019 års tillslag mot vänsterstudenter och arbetaraktivister, sa till Washington Post den 25 maj i år: ”När du väl börjar studera marxism vet du att verklig socialism och Kinas så kallade socialism med kinesiska särdrag är två olika saker. De säljer fascism som socialism, likt en försäljare på gatan säljer hundkött som lammkött”.
Den huvudsakliga rollen för KKP:s enorma polisstat, med 10 miljoner internetspioner och en säkerhetsbudget som mäter sig med Egyptens BNP, är att förhindra arbetarklassen från att organisera sig. ”De senaste 40 åren i Kina har vi haft en marknadens troslära som ett trollspö”, citeras arbetaraktivisten Han Dongfang i Financial Times den 24 maj i år, och tillägger: ”Det är ironiskt att folk viftar med den kommunistiska fanan, när KKP-partiet tror på kapitalismen, marknaden och djungels lag i världen mer än någonsin.”

Han Dongfang fängslades efter 4 juni-massakern för sin roll som en pionjär i de oberoende fackföreningar som uppstod under masskampen 1989 och var huvudmålet för regimens repression efteråt. Samtidigt som KKP-regimen försökte dölja den roll som arbetarklassen, de nybildade oberoende fackföreningarna och de utbredda strejkerna spelade under de sista dagarna av 1989-rörelsen riktade de sin värsta repression mot arbetarklassen. 
Den delen av Himmelska fridens torg där de oberoende facken hade sitt högkvarter var också där det allra blodigaste undertryckandet ägde rum den 4 juni.
Av de 20 000 som arresterades månaderna efter tillslaget uppskattas det att 15 000 var arbetare som främst åtalades för att ha organiserat strejker (”sabotage”) och hemliga arbetarfack (”konspirerat med utländska krafter”). Inga studenter avrättades, men detta öde drabbade dussintals arbetare, medan andra fick livstids fängelse eller många år av hårt straffarbete.
Den mesta bevakningen av 1989-rörelsen beskriver den som en studentrörelse, vilket bara ger en del av bilden. Studenterna tände kampgnistan genom att marschera till och senare ockupera Himmelska fridens torg. De visade många exempel på heroism och djärvhet, men hade också större illusioner om KKP:s ”reform”-flygel kring generalsekreterare Zhao Ziyang, som föredrog en gradvis och kontrollerad demokratisk öppning av Kina i kontrast till de mer hårdföra ledarna som ville förstärka det auktoritära styret och menade att Zhaos ”borgerligt liberala” reformer hade gått för långt. 

De sociala spänningarna i Kina är mer extrema idag än 1989. En ny explosion av massilska är i uppdagande.

Men vad som började som en studentrörelse i syfte att stärka KKP:s ”reform”-flygel och pressa tillbaka det gamla gardets mer hårdföra auktoritära flygel utvecklades till en övervägande arbetarklasskamp med en mer beslutsam – men inte helt tydlig – idé om att besegra KKP-regimen som helhet,  utan några särskilda band till Zhao och hans reformallierade.
Tyvärr fanns det ingen tydlig idé eller strategi, inga utarbetade krav eller handlingsprogram för att föra rörelsen framåt. Medan studentledarna, som startade kampen, hade vägrat att gå ”för långt” och till en början ville hålla arbetarna borta från massdemonstrationerna (i rädsla över att ”provocera” regeringen) hade de fräschare, mer proletära skikten som fyllde rörelsen inga sådana reservationer.  
De såg att rörelsens momentum snabbt blev en kamp om liv och död, med en regim som inte var beredda att göra eftergifter. Men vad som saknades var ett tydligt program och en politisk organisation – ett revolutionärt socialistiskt parti – som kunde artikulera situationens behov och ändra massrörelsens riktning i tid.
Zhao besegrades i maktkampen som kom till en brytpunkt under krisen i maj 1989 över om man skulle ge eftergifter eller använda armén för att slå ner massprotesterna.

”Det fanns en tid i maj 1989 då Kinas regering var störtad som den verkligt kontrollerande myndigheten”, skrev A. M. Rosenthal i New York Times den 23 maj 1989. Det är en korrekt beskrivning. Denna skribent gjorde en annan väldigt viktig observation för 30 år sedan: ”Då inget organ finns för att ingripa kommer den kinesiska regeringen förmodligen kunna dra ihop vad som finns kvar av sitt inflytande och frammana kraften att leda nationen återigen.”
Kina befann sig 1989 i en kamp på liv och död mellan revolution och kontrarevolution (Dengs prokapitalistiska regim). Men då massrörelsen misslyckades med att visa en alternativ styrelseform och gå vidare till att bygga organ för folkmakt, som exempelvis demokratiska kommittéer sammanlänkade över landet där arbetarna som nu organiserade oberoende fack skulle kunna ta ledningen genom att bilda en demokratisk arbetares och fattigas regering, förlorade den sitt initiativ. 
Dengs regim lyckades återfå balansen och slog till hårt. Arbetarorganisationer var det huvudsakliga målet, liksom att rensa gatorna från demonstranter med sådan vildsinthet att det skulle skicka en signal genom landet och tiderna. Ett annat mål för de blodiga tillslagen var de politiska reformisterna kring Zhao, som hade lekt med idén att stödja eller göra eftergifter till studentdemonstranterna. Tillslagets budskap var att samtidigt som alla flyglar inom KKP var överens om mer kapitalistiska åtgärder var ”politiska reformer” och en Väst-liknande ”demokrati” helt uteslutet. 
Detta ledde inte, som vissa kommentatorer hävdade, till en återkonsolidering av en ickekapitalistisk stalinistisk regim, ett socialt system som redan hade börjat brytas upp med de betydande kapitalistiska reformerna under föregående årtionde. Situationens dialektik var att tillslaget den 4 juni, som påståddes vara för att försvara ”socialism”, var ett utmärkande ögonblick som kastade den kinesiska regimen till att slutföra övergången till kapitalism med ganska unika kinesiska karaktärsdrag.

1989 var en besegrad politisk revolution, dock en som inte till fullo uttalade sina syften. Kina under Deng skulle fortsätta vägen mot kapitalism. Uppemot 60 miljoner jobb förlorades när privatiseringarna av statliga industrier nådde en kulmen i slutet av 1990-talet. Heltidsjobb byttes ut mot tillfälliga och osäkra anställningar samt inhyrd personal. 
Bostäder privatiserades i en ”big bang”-reform 1998. Idag äger 95 procent av kineserna själva sin bostad; bara en bråkdel är allmännyttiga. Detta i jämförelse med 51 procent i Tyskland och 65 procent i USA. Bostadspriser har blivit en massiv börda för den kinesiska arbetarklassen och medelklassen.

Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Hongkong, Socialist Action, hade protestmöte mot Kinadiktaturen på 30-årsdagen av massakern (Foto: Socialist Action).

Kinas auktoritära kapitalism har sina rötter i sin rädslan för mass­oroligheter och osäkerheten hos den kapitalistiska eliten, som till största delen döljer sina rikedomar från samhället med hjälp av oemotsvarad mediekontroll och statlig propaganda. 
Trovärdiga läckor till media nyligen menar att president Xi Jinpings familj har samlat ihop en biljon USA-dollar i utländska tillgångar. Och Kina sprang för länge sedan om USA vad gäller flest dollarmiljardärer, med 819 mot 571 ifjol.
30-årsdagens åminnelse kan se ett rekorddeltagande i Hongkong, den enda stad som styrs av KKP där demonstrationer och hågkomsten av 4 juni-massakern tolereras. 2019 års vaka ges ytterligare vikt av kampen mot den nya utlämningslag som ska stiftas av marionettregeringen i Hongkong. Lagen tillåter dissidenter och politiska aktivister i Hongkong att skickas till Kina för ”rättegång” i ett auktoritärt rättssystem känt för framtvingade och ibland TV-sända erkännanden, tortyr, och totalt förnekande av grundläggande rättigheter.
På andra håll fortsätter KKP:s repression att slå nya rekord. I Xinjang, en region med en majoritet muslimer, blir en hel befolkning terroriserad med över en miljon fängslade i koncentrationsläger som kallas ”yrkesinriktade träningscenter”. Hela regionen, hälften så stor som Indien, har blivit ett enormt laboratorium för en digital polisstat med den nyaste teknologin för ansikts­igenkänning, DNA-skördande och obligatoriska spionprogram i alla mobiltelefoner. 
Undertryckandet av unga vänsteraktivister, studenter och arbetare i svallvågorna av Jasic-arbetarkampen i södra Kina ifjol är ett extremt viktigt exempel på den förvärrade repressionen under Xi Jinping, om än i mindre skala. Samtidigt som Xis regim utger sig för att vara ”kommunistisk” av historiska skäl som inte påverkar den dagliga politiken pekar regimen ut marxister och socialister som folkets fiende nummer ett. Detta är mot bakgrund av ökad officiell nervositet som inte minskas av Himmelska fridens torgs årsdag och Xis varningar i början av året om att Kina står inför ”otänkbara faror”. 

Ett annat nytt särdrag som kommer samtidigt med 4 junis 30-årsdag är den kraftigt eskalerade imperialistiska konflikten mellan Kina och USA, som började med Trumps protektionistiska handelspolitik och snabbt har spridits till investeringar, teknologi, akademiska utbyten, geopolitik och militär tävlan – en naken maktkamp om att vara världens nummer ett. 
Mot denna bakgrund, baserat på skilda stora maktintressen, har Kina och USA också börjat attackera varandras ”mänskliga rättigheter”-meriter – något vi inte har sett i någon betydande mån på över två årtionden.
Privat stödde ledande representanter för USA:s kapitalism tillslagen 1989 som en otrevlig ”nödvändighet”. För Västs kapitalistiska ledare är ekonomiska vinster och tillgång för deras företag det som verkligen spelar roll, snarare än ädla ideal om mänskliga rättigheter och demokrati. Att denna ton nu ändras är en del av det politiska propagandaspelet, där den kinesiska och amerikanska härskande klassen vill polera sin egen bild och utmåla den andra sidan som farlig.

Lärdomarna från 1989 är nödvändiga för att bygga ett framtida massivt socialistiskt alternativ till kapitalism i Kina och globalt.
Kapitalism, som verkar ge spektakulära BNP-siffror i Kinas fall, har skapat oemotsvarade problem, massiv ojämlikhet, otänkbara föroreningar, långa arbetsdagar och stagnerade realinkomster. De sociala spänningarna i Kina är mer extrema idag än 1989. En ny explosion av massilska är under uppsegling som erkänns av de tunt förklädda varningarna från Xi och andra KKP-toppar. 
Då allt fler unga vänsteraktivister som fyller Xi Jinpings celler kommer fram behövs en ny socialistisk arbetarrörelse, som skapas steg för steg i Kina. Ingen mängd statsrepression kan förhindra detta, trots de fruktansvärda lidandena som regimen fördelar.
En tydlig förståelse över vad som gick fel 1989, att Pekings slaktare friades, är det bästa sättet att gå vidare och bygga en ny massrörelse mot auktoritarism, kapitalism och imperialism, med ett arbetarparti som sin kärna.