Den 16 augusti, på årsdagen av massakern på strejkande gruvarbetare vid Lonmins Marikanagruva, samlades tusnetals gruvarbetare vid ”berget” där 34 av deras kamrater dödades.
Den 16 augusti samlades på årsdagen av polismassakern på strejkande arbetare vid platinagruvan Lonmin i Marikana över 5 000 gruvarbetare på ”berget” där deras kamrater sköts ner för ett år sedan.
– Det värsta är att jag inte vet varför jag överlevde… när ingenting har förändrats, sa en av de överlevande som var en i den grupp som mejades ner framför TV-kamerorna.
Han sköts med 14 kulor och låg i koma i två månader.
Familjemedlemmar till de mördade arbetarna talade om sina förluster och sin smärta.
ANC-regeringen, som inte skickade någon representant till minnesstunden, strör i skrivande stund salt i såren genom att göra den undersökningskommission den instiftade ’för att få fram sanningen’ till en fullständig fars genom att vägra att täcka kostnaderna för legal representation för gruvarbetarnas familjer.
Lonminarbetarnas strejkledare talade om den kamp de fortfarande ställs inför då företaget med högra handen försöker ta tillbaka de oemotsvarade lönehöjningar man gick med på som eftergift en månad efter massakern.
Även om fredag är en arbetsdag valde tusentals Lonminarbetare att offra en dagslön för att visa sina fallna kamrater sin respekt.
Arbetare från Rustenburgs platina- och kromgruvgångar tog sig också till Marikana, likaväl som arbetare från Limpopo- och Gautenggruvorna. Det inkluderade arbetare från de tre Amplatgruvschakt i Rustenburg som lades ner på precis samma dag. Amplats, världens största platinaproducent, håller på att genomföra ett massivt nedskärningsprogram på de arbetarna som befann sig i hjärtat på den solidaritetsstrejk som följde på massakern och som var avgörande för att vända Lonminstrejken till en arbetarseger.
Arbetare från Glencore-Xstratagruvan i Tubatse, Limpopo, som sades upp i maj i år för att de vidtog strejkåtgärder mot de rasistiska påhopp de utsätts för i gruvan, närvarade också. Arbetarna kom därför passande nog samman i utkanterna av massmötet för att börja utarbeta en motståndsstrategi mot bossarnas offensiv, som nu tar fart.
Organisatörerna av massmötet/minnestunden var den Democratic Left Front-anknytna Marikana Support Campaign, som är en samlande front för en bred skara som inkluderar biskop Jo Seoka, som stödde strejken, advokat Dali Mpofu som representerar arbetarnas familjer på Farlams undersökningskommission och Joseph Mathunjwa, ordföranden för fackförbundet AMCU (som växer snabbt i många gruvdistrikt efter det gamla gruvfacket NUM:s svek och kollaps).
De som organiserat minnestunden ville se den som en allinkluderande ”opolitisk” högtid.
Massmötet började med en timmes bön och tal från religiösa ledare. Även lokala kungar och gruvjätten Lonmins vd fanns med bland de talare som fick en plattform. Alla politiska partier, förutom Workers’ and Socialist Party, som bildades av Democratic Socialist Movement och gruvarbetarnas strejkkommitté efter strejkrörelsen, bjöds in att delta. Alla förutom det styrande ANC dök upp och gavs en plattform på den scen som sponsrades av Lonmin.
Workers’ and Socialist Party lyckade emellertid puffa för en plattform och Liv Shange fick till slut framträda inför massmötet, efter att en lång rad av högerpolitiker från sådana som Democratic Alliance till Inkatha Freedom Party hade gråtit krokodiltårar, och efter att Julius Malema, den från ANC:s ungdomsförbund uteslutna ordföranden, numera ’ÖB:n ’ för de nya Economic Freedom Fighters.
Malemas tal sparades till sist som en slutfinal och hans skarpa attack på Lonminadministrationen och Zumaregeringen som ansvariga möttes av stor entusiasm från arbeterna. Försöket att utesluta WASP från talarlistan slog fel när Liv Shange fick hålla sluttalalet efter Malema och möttes av ett lika varmt välkomnande.
Ett år efter att ha applåderat massakern uteblev NUM och alla andra ANC-anknutna strukturer från minneshögtiden, som fördömdes av ANC i Nordvästprovinsen. NUM har just förlorat en långvarig strid som man utkämpade med hjälp av bedrägeri, förföljelse och domstolsutslag som erkänner dess ställning i Lonmin, trots att de har tappat nästan alla sina medlemmar till AMCU, som nu har majoritet för att organisera på Lonmin. En massiv polisnärvaro höll sig på avstånd från berget.
Massmötet visade på gruvarbetarnas oförskräckta kampanda, ett år efter massakern på dem. Trots de tämligen förvirrande omständigheterna på massmötet – med andra ord inblandningen från Lonminbossarna och de politiska partier som trots sina vackra tal representerar själva den härskande klass som i praktiken beordrade Marikanatillslaget – så stod klassmedvetenheten hos inte bara Lonminarbetarna utan också hos arbetare runtom i Sydafrika också klar.
Det är en brännande nödvändighet för gruvarbetarna att återigen samla sig som de gjorde efter massakern, denna gång för att ge respons på slakten av gruvjobb samt uttrycka sin nyfunna oberoende kapacitet att kämpa, något som bossarna har engagerat sig i sedan strejkvågen ebbade ut.
Villigheten att ge alla politiska partier en publik indikerar det flitiga sökandet efter ett politiskt alternativ.
Den kamp inom gruvindustrin som ligger framför oss kommer att testa alla de som gör anspråk på att stå på arbetarnas sida. Det mottagande som Workers and Socialist Party och DSM (Democratic Socialist Movement, CWI i Sydafrika) fick, inkluderat en rekordhög försäljning av DSM:s tidning Izwi labasebenzi och WASP-t-tröjor, visar på det förtroende som DSM har etablerat för WASP bland gruvarbetarna.
WASP kommer säkerligen att spela en nyckelroll i den motståndskamp som måste drivas av gruvarbetarna för att nå ut och få och ge stöd till andra arbetare och kämpande arbetarklassgrannskap.
Text och foto:
DSM (CWI i Sydafrika)
