På nyårsafton blev en 15-åring avrättad med en kula i huvudet. Ett par dagar senare blev en 48-årig familjefar kallblodigt ihjälskjuten mitt bland bostäderna i området Lindängen. Malmöborna har besvarat mordvågen som präglat staden med solidaritet och en 6 000 personer stark manifestation som genomfördes på årets första fredag.För drygt ett år sedan satte den rasistiska så kallade Malmöskytten skräck i stadens invandrare. Återigen lamslås Malmö av kallblodiga mord, fem stycken under den senaste dryga månaden eller åtta under det senaste året. Redan från början vreds debatten från massmedia-, polis- och politikerhåll till att handla om kriminella uppgörelser i den undre världen. Exempelvis menade polisen att ”vanliga” malmöbor inte behöver oroa sig.
Etablissemanget har dock tvingats krypa till korset när det har visat sig att flera av de mördade aldrig varit brottslingar, utan var just vanliga medborgare. Detta handlar alltså om kallblodiga avrättningar av bland annat ett barn och en familjefar.
Något som var nära att slätas över när etablissemanget reflexmässigt stämplade dem som helt ”naturliga” händelser i det ”kriminella Malmö”.
Även om politiker och massmedier har varit snabba med att beskylla diverse kriminella ungdomsgäng för morden, kan vi inte utesluta att några av morden kan ha haft rasistiska motiv.
Ännu har endast en person gripits för ett av morden och polisen har inga misstänkta i fråga om de övriga. Detta trots att Malmöpolisen i princip har tilldelats obegränsat med resurser, involverat 30 poliser från Rikskriminalen i utredningarna och fyllt stadens gator med nationella operativa ledningsgruppens 150 poliser. Det är viktigt att polisen får resurser för att gripa och straffa mördarna, men det kommer inte att förhindra eller förebygga sådant.
Reaktionerna från det politiska etablissemanget efter morden har genomsyrats av populistiska krav på hårdare tag mot brottslighet i allmänhet. Socialdemokraternas starke man Ilmar Reepalu skyfflar ifrån sig ansvaret på regeringen, trots att han har haft makten i Malmö i 17 år.
Hans huvudåtgärd är att efterfråga skärpt vapenlagstiftning, vilket även är justitieminister Beatrice Asks (M) så kallade lösning. Sverigedemokraterna försöker att i sedvanlig ordning profitera på tragedier genom att beskylla invandrare för allt ont, men verkar ha missat att flertalet av offren själva var invandrare. Även Reepalu sällade sig till rasisternas politik när han i höstas menade att kriminaliteten ska bekämpas med införandet av tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar, för att öka möjligheterna att utvisa de som begår brott. I grunden har SD och de etablerade partierna en likartad kriminalpolitik som ropar sig hesa efter ”nolltolerans”, hårdare tag, fler poliser, mer övervakning och strängare straff. Framförallt SD hyllar en sådan nolltoleranspolitik som borgmästaren Rudi Giuliani införde i New York under 1990-talet.
Men det finns inga tecken på att nolltoleranspolitiken hade någon reducerande effekt på brottsligheten i New York.
Istället för att lösa sociala problem som hemlöshet och kriminalitet, avlägsnades dessa från innerstadens gator för att döljas i andra delar av staden. Konsekvensen blev istället ökad repression, inte bara mot grovt kriminella.
Med invändningen att man ville upprätthålla den allmänna ordningen användes polisstyrkorna också mot kulturella och sociala aktiviteter som inte klingade i takt med kapitalismens vinstintressen.
De våldsamma polisinsatserna mot Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel på hur nolltoleranspolitiken används för att med brutalitet försöka stävja legitima protester mot orättvisor.
Ropen på hårdare tag ledde också till en dramatisk ökning av polisbrutalitet och övergrepp, som rasistiskt motiverade trakasserier, godtyckliga arresteringar och dödsskjutningar av framför allt personer tillhöriga etniska minoritetsgrupper.
Ökad militarisering och övervakning riskerar att förvärra många av de problem som finns i de mest utsatta stadsdelarna. Politikernas recept bidrar endast till att brutalisera samhället ytterligare. Vi får inte låta den rädsla som sprider sig efter morden utnyttjas av de politiker som representerar de rikas intressen att få fritt spelrum. De ska inte få överta makten över våra bostadsområden genom att militarisera dem med fler kameror, poliser och arrester. Under högerregeringens tid vid makten har antalet poliser i Sverige redan ökats från 16 000 till 20 000, men om det har inneburit en ökad trygghet är tveksamt och definitivt inte i Malmö.
Det är ingen slump att ingen politiker vill diskutera varför problematiken tycks öka just nu, i en tid när samhällsklyftorna har vidgats under decennier. Det politikerna utger sig för att försöka bekämpa är symptomen hos det samhälle som man själva har skapat genom en gradvis nedmonterad välfärd för att göda främst de rikaste med skattesänkningar.
Rättvisepartiet Socialisterna säger att det är orsakerna som måste bekämpas och att det i grunden är den sociala utslagningen som ligger bakom brottsligheten. De kriminella gängen serveras en rekryteringsgrund bland de ungdomar som inte har råd att aktivera sig i en idrott, nekas anställning på grund av sin utländska bakgrund eller saknar en vettig fritidsaktivitet för att politikerna stängt deras fritidsgårdar. Även Skolinspektionen kritiserar kommunen för den låga kvalitén på stadens fritidshem, och polisen själv menar att det viktigaste är att ungdomarna har en vettig fritidssysselsättning.
RS menar att det inte finns några genvägar. Vad som krävs är att alla de resurser som har bestulits allmänheten, av de riskkapitalistiska välfärdsparasiterna och via de gigantiska nedskärningarna, åter kommer allmänheten till nytta. Både högerregeringen och den tidigare socialdemokratiska regeringen är högst ansvariga för den rasering av välfärden som vi nu ser symptomen av.
Det nya året inleds i Malmö med polispatruller på var och varannan gata. Men när mediebruset har lagt sig och poliserna har slutat att synas kommer problemen fortsätta att finnas, så länge inte de grundläggande sociala orsakerna hanteras.
Ungdomskriminalitet är i grunden inte ett polisiärt problem, utan ett problem som följer av massarbetslöshet, segregation, diskriminering och nedskärningar på skolor och fritidsgårdar. För att bekämpa detta krävs en omfattande rörelse som besvarar etablissemangspolitikernas rop på övervakning och straff med krav på en omfattande social upprustning av välfärden, samt rätten till arbete och bostad åt alla.
Ammar Khorshed
Patrik Berg
