Aron Etzler berättar i sin bok om Reinfeldteffekten att även han själv när han började skriva boken förförts av Fredrik Reinfeldts makeover av de Nya Moderaterna. “Allt rött blir blått” hade den före detta Flammanredaktören och nu partisekreteraren i Vänsterpartiet tänkt att boken skulle heta, innan han förstod att det faktiskt inte fanns några belägg för att Alliansens andra valseger 2010 berodde på att opinionen för mer jämlika inkomster, skattefinansierad välfärd, sjukvård utan vinstutbetalningar till riskkapitalbolag och jobb med kollektivavtal ändrats.
De Nya Moderaternas förnyelse av högerns retorik satte länge myror i huvudet, inte bara hos en mycket stor del av Sveriges politiska journalister. Även Etzler själv drar sig märkligt nog fortfarande för att kalla Reinfeldts politik nyliberal. Också en hel del av det moderata högerpartiets egna politiker, såväl MUF:s unga nyliberaler som partiets gamla uvar som till exempel den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn, hör till de många som till en början tolkade det Nya arbetarpartiets utspel som en mittenanpassad och svagare sorts moderatpolitik.
Samme Adelsohn skulle fem år efter Reinfeldts debut som statsminister avgå som styrelseordförande i tågbolaget SJ i protest mot att järnvägen gjorts till en politisk lekstuga för avregleringar och privatiseringar, där kravet på lönsamhet betydde allt och service till folket inget.
Reinfeldts väg till makten inom Moderaterna, bildandet av Alliansen 2004 och valsegern 2006, hade gått via en omfattande ansiktslyftning av partiet, som i hög grad men inte enbart handlade om en förnyelse av den politiska retoriken. Detta efter företrädaren Bo Lundgrens dunderfiasko i valet 2002 för det brutala förslaget om att på fyra år sänka skatten med 130 miljarder kronor, varav 50 procent till de 10 procent rikaste.
”Kan du förklara för tv-tittarna varför jag ska ha en skattesänkning på 85 000 kronor om året?”, hade Göran Persson frågat Bo Lundgren. Dennes krampaktiga försök att förklara att detta på något sätt skulle få så många fler att arbeta att det ändå skulle gå att finansiera välfärden och att de sjuka egentligen inte var så sjuka hade så låg trovärdighet att det fick kalla kårar att dra genom väljarkåren.
Sven-Otto Littorin och Anders Borg hade redan strax innan Lundgrens avgång anställts i partikansliet. Tillsammans med den nya partiledaren Fredrik Reinfeldt, dennes förtrogna Ulrica Schenström och Mikael Odenberg samt den anlitade kommunikationsstrategen Per Schlingman skulle dessa leda förnyelsen av partiets image, försöka neutralisera intrycket av överklassparti och slipa av kanterna i den ekonomiska politiken.
I vissa fall söktes en tredje väg (triangulering) ovanför gamla motsättningar i stil med vad Bill Clinton och Tony Blair sig ha gjort med New Politics. Det gällde att göra Moderaterna mer aptitliga, både för partiets egna mer pragmatiska kommunalpolitiker, potentiellt allierade partier och väljare.
Till de egna kommunalpolitikerna lovades att sänkta skatter främst skulle betalas genom nedskärningar i A-kassan och sjukförsäkringen och inte tillåtas drabba trängda kommuners verksamheter som skola, vård och omsorg – vilket fick DN att basunera ut att ”M underkänner sin skattepolitik”. Detta sockrades med löften om den ”största kunskapssatsningen i modern tid” för att råda bot på ”flumskolan”, gratis förskola från tre år och med att M krona för krona lovade att matcha S-märkta välfärdssatsningar.
Reinfeldt & Co ville även göra partiet aningen mindre konfrontativt för facken, genom att varken Lagen om anställningsskydd (LAS) eller strejkrätten längre skulle utmanas eller A-kassan göras obligatorisk.
Det var mot denna bakgrund som Per Schlingman lät drapera en hel vägg med orden ”Sveriges nya arbetarparti” inför en fascinerad presskonferens. Denne visade sig också vara en mästare i att sno, vränga och M-stämpla både existerande och nya slagord som Nya Moderaterna (Expressen), Arbetslinjen (mellankrigstiden), Jobbskatteavdraget, Livspusslet (TCO) och Utanförskapet (Folkpartiet).
Han upprättade också, som han lärt sig av den amerikanske strategen Frank Luntz ”14 Words Never to Use”, en lista över negativt värdeladdade och därför bannlysta ord som inte fick användas. Istället för ”privatiseringar” skulle det till exempel bara talas om valfrihet och mångfald (av ägandeformer), som alltid skulle kopplas till ”kvalitet”.
Enligt en Temomätning i augusti 2005 angav 61 procent att Moderaternas ansiktslyftning gjort dem mer positivt inställda till partiet, samtidigt som andelen som trodde sig veta vad partiet stod för hade sjunkit från 35 till 17 procent.
I Reinfeldts första bok Det sovande folket från 1993 är den blivande statsministern fortfarande bitter över hur det svenska folket hjärntvättats att tro på välfärdsstaten. I den andra, Nostalgitrippen, bara två år senare, är frågan i stället hur man ska få de revolutionerande systemskiften som Bildtregeringen redan genomfört att överleva och rulla vidare på den inslagna vägen.
Reinfeldt, som studerat psykologi, var kritisk till Bildts benägenhet att skrika om ”Den enda vägens politik av systemskiften och privatiseringar” som oundviklig på ett sätt som bara väcker ont blod och inbjuder till motstånd. Något som enligt Reinfeldt krävde mer intresse och empati för trygghet i förändringen när det civila samhället och företagen skulle ta över den offentliga välfärden.
Allt detta bäddade för den nya så kallade ”arbetslinjen mot bidragslinjen”, där Alliansens nya skattesänkningar skulle genomföras i namn av ”jobbskatteavdrag” som motiverades av en skarp kritik mot den höga arbetslösheten i utanförskapets Sverige och löftet om dynamiska effekter i form av fler i arbete, på ett sätt som i varje fall delvis skulle vrida intresset bort från fördelningsfrågorna och problemen med att finansiera välfärden.
I ett sammanhang där skatterna på arv, gåvor, förmögenheter och fastigheter tas bort och bolagsskatten sänks, samtidigt med att ett första jobbskatteavdrag av en hel serie (nu fem, vilket man inte gärna talade om i början) förbereddes, liksom RUT-avdrag och ROT-avdrag, behövde man inte längre utmana opinionen ytterligare genom att också ta bort den så kallade värnskatten. Sammanlagt skulle denna räcka av skattesänkningar över tid ändå bli 20 miljarder kronor större än Bo Lundgrens.
Enligt Etzlers Reinfeldteffekten hade Moderaterna hoppats genomföra sin rivstart 2007 genom att betala för jobbskatteavdraget med ännu större nedskärningar i sjukförsäkringen för att slippa stora nedskärningar i A-kassan, vilket de befarade kunde leda till en konflikt med fackföreningsrörelsen. Något som Folkpartiet lyckades förändra balansen av under det andra hemmahosmötet hos Göran Hägglund i Bankaryd.
Göran Persson anses ha förlorat valet 2006 på att nonchalera den fortsatt höga arbetslösheten trots en förbättrad konjunktur efter en valdebatt som Alliansen fokuserat mot den dolda ”massarbetslösheten”. Även tröttheten med den arrogante Persson, som tidigare genomfört vad han själv kallat ”VM i budgetåtstramning” och därefter fortsatt att vrida S-politiken åt höger, var stor.
Skolan ansågs ironiskt nog av Reinfeldt vara något som Göran Persson förtjänade beröm för att ha blivit bättre, inte på grund av mer pengar, utan på grund av att Bildt-regeringens friskolereform fått fortsätta under S-styret med ”tio års valfrihetsarbete och reformer som gett elever och föräldrar makten att välja”.
Etzler beskriver hur dramatiskt den process av privatiseringar, som på allvar inletts redan under Bildtregeringen och sedan fortsatte om än i långsammare takt under Persson (med ett par bromsklossar i form av stopplagar för storsjukhus och allmännyttan), åter accelererat och lagts på högsta växeln under Alliansens åtta år – utan att privatiseringarna ens diskuterats i någon av de två valrörelser som Reinfeldt vunnit. Redan en månad efter att Alliansen kom till makten rapporterade Svenska Dagbladet att: ”Sjukvårdsbolagen står på kö för att ta över en marknad som beräknas vara värd bortåt 250 miljarder kronor.”
Med Lagen om offentlig upphandling (LOU, 2007) och Lagen om valfrihetssystem (LOV, 2008) lades privatiseringarna på radikal overdrive med ett kundvalssystem för hela primärvården och äldreomsorgen. Inom landstingens primärvård påtvingades detta och ledde till en explosionsartad ökning av privata vårdcentraler. Med extra statliga pengar för privata företag och hot om en tvingande LOV öppnades alla slussar även inom kommunerna. Därefter avskaffades även Apoteksmonopolet. Listan över statliga utförsäljningar är för lång för att återges här. Med Reinfeldt vid rodret gjorde även riskkapitalbolagen på allvar sin entré i den svenska välfärden.
Effekten blev 80 procent snabbare privatisering av grundskolan, 60 procent snabbare privatisering av gymnasiet, 170 procent snabbare utförsäljning av allmännyttan, 150 procent snabbare ökning av privata försäkringar, 100 procent snabbare ökning av inkomstklyftorna och 300 procent snabbare årlig ökning av skattepengar till privat verksamhet i kommunerna.
Etzler glömmer den engelska affärstidningen The Economists torra konstaterande, att nyliberalismens pionjär Milton Friedman ”skulle känna sig mer hemma i Stockholm än i Washington DC”.
Om Etzlers bok ger många intressanta och fylliga inblickar i det politiska spelet bakom Reinfeldteffekten, ger Stefan Carléns, Christer Perssons och Daniel Suhonens bok Reinfeldtkoden en mer effektiv beskrivning av Alliansens systematiska underminering av den så kallade svenska modellens fyra ben:
1) Arbetsmarknadsmodellen – där attacken på A-kassan och sjukförsäkringen, med sänkta ersättningar, chockhöjda fackavgifter, skärpta kontroller och kvalifikationskrav tillsammans med otryggare anställningar, försvagad arbetsmarknads- och arbetsmiljöpolitik och underminerade kollektivavtal har lett till kraftigt sänkt organisationsgrad, växande låglönemarknader och ändrade styrkeförhållanden mellan kapital och arbete.
2) Socialförsäkringarna – med ett kraftigt försvagat och för många eliminerat inkomstskydd vid arbetslöshet och sjukdom har också lett till ett kraftigt uppsving för privata försäkringar.
3) Den generella och allmänna välfärdspolitiken med en fördelning efter behov – vars marknadsanpassning och privatisering undergräver legitimiteten för den skattefinansierade välfärden, underminerar det demokratiska inflytandet, ökar ojämlikheten och även segregeringen.
4) Skattefinansieringen – vars omfördelande effekter och kapacitet att bära den långsiktiga finansieringen av välfärden har underminerats.
Efter åtta år av dessa systemskiften begriper en allt större majoritet att detta varken har lett till minskad arbetslöshet eller ökad tillväxttakt, utan tvärtom till allt fler i långtidsarbetslöshet och ”utanförskap”. Klyftorna i landet har ökat ända sedan 1981, men enligt SCB:s statistik lika mycket under 2006-2011 som under den dubbelt så långa perioden 1991-2001 och dubbelt så mycket som under Perssons sista fem år. Enligt OECD är samtidigt Sverige idag på andra plats av 33 OECD-länder i listan över länder där de tio procent rikaste ökade sina inkomster mest.
I såväl Carléns, Perssons och Suhonens Reinfeldtkoden som i Etzlers Reinfeldteffekten kommer socialdemokratins ansvar för den katastrofala utvecklingen mycket billigt undan.
Visst talar Etzler en hel del om bilden av socialdemokratins arrogans och maktfullkomlighet under Perssons tid som viktig för valförlusten 2006, liksom om dess fumlighet, inre sprickor och brist på stabilitet under Mona Sahlins tid som partiledare i valet 2010. Under de rödgrönas tågturné sommaren före valet 2010 mötte enligt Etzler inte fler upp än under en vanlig Vänsterpartiturné.Men inget om kapitalismens djupa kris och alla de rödgrönas fundamentala brist på kamp och ett socialistiskt alternativ till denna. En väldigt viktig pusselbit ges dock i historien om hur ett blogginlägg från dottern till en svårt sjuk femtioårig kvinna, Annica Holmquist, just när valrörelsen nästan var slut, ändå höll på att kosta Alliansen segern. ”Sjukförsäkringen höll på att rasera allt för oss”, säger Sven Otto Littorin till Etzler, och tillägger: ”Vi kunde inte begripa varför de inte utnyttjade det mer!”.
Uppåt 100 000 människor hade utförsäkrats utan att bli friska. Men det var något som Socialdemokraterna aldrig rev upp himmel och helvete över, av risk för att hamna i ”bidragsfällan”. Även V och MP var förbjudna att andas om höjda skatter eller något som kunde rucka det heliga överskottsmålet som grundbult i Sahlins rödgröna allians.
Vad Etzler inte med ett ord kritiserar är också LO:s, Socialdemokraternas och alla de rödgrönas katastrofala passivitet inför Alliansens attack på A-kassan och sjukförsäkringen redan 2007. Precis som M hade befarat möttes attacken på A-kassan av en massiv opinionsstorm underifrån, som i ett slag kastade Alliansen i ett kraftigt underläge – vilket också befästes av attacken på sjukförsäkringen. Men LO nöjde sig med en passiv demonstration samma dag som beslutet om A-kassan togs.
Om LO istället som både Rättvisepartiet Socialisterna kampanjade för och massor av lokala fack krävde hade gjort sin plikt och utlöst en politisk strejk kombinerat med massdemonstrationer hade Reinfeldts systemskiften kunnat kvävas i sin linda – allra senast i valet 2010.
I stället gick ett stukat LO till val med sin egen ordförande Wanja Lundby Wedin skandaliserad av groteska bonusutbetalningar.
Det visade sig också att Mona Sahlin i sitt avskedstal två och en halv månad efter valet sågade den politik hon tvingats gå till val på, från höger – att hon egentligen stödde Reinfeldts jobbskatteavdrag, kritiserade den egna skattepolitiken från höger, ifrågasatte samarbetet med Vänsterpartiet och avfärdade den lilla kritik som de rödgröna riktat mot privatiseringarna.
När Fredrik Reinfeldt i årets nya val vill göra detta till en ”folkomröstning om arbetslinjen” har en stor majoritet ändå utan minsta vägledning från Socialdemokraterna eller LO-toppen på allvar genomskådat alla dessa falskdeklarerade systemskiften, som vart och ett för sig aldrig haft folkligt stöd. Nu återstår det att vräka Alliansen från regeringsmakten, sätta press på nästa regering och bygga ett nytt demokratiskt och socialistiskt alternativ i masskala med utgångspunkt i de vänstervindar som visat sig i de starka, men ännu alltför oorganiserade opinionerna mot slakten av socialförsäkringarna, privatiseringarna, det undergrävda anställningsskyddet, klassklyftorna och segregeringen, personalbristen i skola, vård och omsorg, de otrygga jobben och den rasism som tillåtits gro i en tid av ensidig klasskamp uppifrån.■
