De kurdiska kämparna kan inte stödja sig mot några som helst inhemska eller utländska maktspelare.
Den turkiska arméns inmarsch i den kurdiska kantonen Afrin tillsammans med ett hopkok av Turkiets lejda miliser ur den så kallade Fria syriska armén har inte blivit den snabba seger som Erdoğan hade hoppats på. Trots att Turkiet påstår sig ha oskadliggjort drygt 1 700 motståndare i den kurdiska självförsvarsstyrkan YPG/YPJ och deras allierade inom de Syriska demokratiska styrkorna, kontrollerar de hittills inte mer än tio procent av kantonens yta.
Det kurdiska motståndet är heroiskt. Samtidigt som den turkiska snaran ändå långsamt dras åt i syfte att försöka skära av tillförseln av materiel och frivilliga kämpar till kantonen och inleda en belägring av Afrin City, har kurderna goda skäl att oroa sig över risken att snart förlora det stöd som USA av egna syften har gett dem i kriget mot IS.
Sällan har väl uttrycket att vara mellan ”hammaren och städet” känts mera aktuellt än när det kurdiska styret i Afrin inför risken att bli helt utlämnade åt den turkiska regimen och dess öppet uttalade planer på att ändra regionens demografiska sammansättning har vädjat till Assad-regimen om att skicka syriska trupper för att försvara gränsen mot Turkiet, ett område de inte har befunnit sig i sedan 2012.
När detta skrivs på tisdagen hävdar också den syriska nyhetsbyrån SANA att Syrien står redo att skicka in ”folkliga styrkor” till Afrin för att stödja det lokala försvaret mot den turkiska aggressionen, även om någon överenskommelse mellan Afrin och regimen i Damaskus om villkoren för detta ännu inte hade gjorts. I en kommentar från Jordaniens huvudstad Amman hävdade den turkiske utrikesministern Çavuşoğlu att en syrisk inmarsch i Afrin skulle välkomnas av Turkiet om syftet är att rensa ut YPG, men att ”ingen styrka kan stoppa de turkiska soldaterna” om syftet är att stödja YPG.
Det kan inte uteslutas att de senaste dagarnas spekulationer om en snar syrisk inmarsch i Afrin rentav kan vara ett resultat av en hemlig diplomati mellan Ryssland, Turkiet och den syriska Assad-regimen. Det är möjligt att Erdoğan inför risken av att köra fast i ett syriskt gungfly skulle kunna tänkas sluta en motvillig fred med Assad i utbyte mot att den syriska armén återtar den politiska och militära kontrollen av gränstrakterna mellan Syrien och Turkiet från YPG.
Det återstår då att se om även de kurdiska myndigheterna, ställda inför det akuta hotet av ett fruktansvärt blodbad, låter sig pressas till att gå med på detta, kanske då i bästa fall i utbyte mot en läpparnas bekännelse från Damaskus om att de tills vidare tillåts behålla ett begränsat om än mycket undergrävt lokalt självstyre i Rojava.
En annan möjlighet är att allt detta stannar vid ett propagandakrig som istället följs av en ny och ännu blodigare fas av det syriska kriget. Säkert är att den syriska regimen hittills har kunnat utnyttja uppmärksamheten kring Turkiets krig i Afrin till att intensifiera anfallen mot de kvarvarande motståndsfickorna, ledda av jihadistiska extremister, i östra Ghouta nära Damaskus och i Idlib-provinsen sydväst om Afrin.
Det kan i detta sammanhang inte ens uteslutas att Israels omfattande flygattacker mot syriskt luftvärn som svar på ett nedskjutet israeliskt plan över Syrien förebådar en upptrappad militär inblandning av Israel.
Säkert är att varken de kurdiska eller andra förkämpar för ett demokratiskt och fredligt slut på det syriska kriget kan stödja sig på några som helst inhemska eller utländska maktspelare.
Det är i de gemensamma intressena av fred, frihet och social utveckling bland arbetare och alla förtryckta folkgrupper som nya demokratiska och socialistiska allianser måste smidas, med sikte på en frivillig, demokratisk och socialistisk konfederation i hela regionen som också fullt ut respekterar kurdernas och alla folks nationella självbestämmanderätt. ■
