foto: Karl Baron / Flickr CC
I förra veckan meddelade Ericssons ledning att en femtedel av alla anställda i Sverige kommer att förlora sina jobb. Totalt ska 3 000 jobb bort och 900 konsulter skärs ned. I nedskärningspaketet finns också att Ericssons två kvarstående tillverkningsfabriker i Sverige – i Borås jämte Kumla – läggs ned. ”Vi avslutar en 140-årig tillverkningsepok, vilket motsvarar de största nedskärningarna av anställda i Sverige någonsin”, skrev Ericssons ledning i ett dokument innan dråpslaget offentliggjordes.
Vid milleniumskiftet hade Ericsson 42 000 anställda i Sverige, efter det senaste nedskärningspaketet knappt 13 000. Företaget har expanderat utomlands och tillverkningen har flyttat till låglöneländer som Kina, Estland och Ungern dit fabriken i Borås ska flyttas.
Ericsson har genom åren gjort hisnande vinster. ”Ericsson slår svenskt rekord med en kvartalsvinst på drygt tio miljarder kronor. Nu får aktieägarna också större del av kakan, utdelningen nästan dubblas”, skrev Expressen i en tidstypisk rapport år 2006. Och så sent som det fjärde kvartalet ifjol redovisades en vinst på 10 miljarder kronor. Men enligt Ericssons dåvarande vd i november 2015 Hans Vestberg var den vinstnivån ”inte tillfredsställande”.
Det är ägarnas och företagsledningens kortsiktiga vinstjakt som har lett till avveckling istället för utveckling. Att det dessutom är lättare och billigare att avskeda i Sverige än i andra länder samt att facken inte tar kamp för jobben är avgörande skäl till jobbslakten ”på hemmaplan”.
Under de senaste tio åren har Ericsson portionerat ut 81 miljarder kronor till sina aktieägare. De stora aktieägarna, investmentbolagen Investor och Industrivärden, kräver mer och nya sparpaket för att få upp aktiekursen. ”Ericssons besked om stora neddragningar i Sverige kan te sig stora ur ett svenskt perspektiv. Men på aktiemarknaden var beskedet inte oväntat, och dessutom finns en förväntan om ytterligare besparingar”, rapporterade Svenska Dagbladet cyniskt dagen efter chockbeskedet.
Det är marknadens diktatur som härskar. Ericssons påstådda framtida satsning på forskning och utveckling (FoU) i Sverige kan därför mycket snabbt bli ännu ett tomt löfte.
Ericssons misshushållning med kompetens och de anställdas kunnande kan till sist äventyra hela företagets framtid.
Det privata ägandet och vinstjakten är ett direkt hinder för att skapa den miljö som krävs för innovationer och nyskapande. De ständiga så kallade sparprogrammen har varit förödande för engagemanget och innovationskraften.
Fackens tystnad och passivitet inför jobbslakten måste ersättas med en kamp för ersättningsjobb, vidareutbildning, en helt ny arbetsorganisation och ett investeringsprogram. Marknadens diktatur måste brytas. Ericssons moderna historia visar på den återvändsgränd som den globala kapitalismen kört in i. En återvändsgränd som det inte finns någon utväg ur om inte Ericsson och andra storbolag överförs i samhällets ägo och styrs demokratiskt av de anställda. ■
