foto: Jonas Brännberg
Bostadskrisen i Sverige når hissnande höjder.
Enligt Hyresgästföreningen behövs det 190 000 nya bostäder i bostadsbristens Sverige. En av fyra unga vuxna (20-27 år) bor just nu hos sina föräldrar, de allra flesta ofrivillligt. Men när väl bostäder byggs är priserna hutlösa och helt utom räckhåll för de allra flesta. När det kommunalägda ”allmännyttiga” bostadsbolaget Lulebo byggde 49 lägenheter i centrala Luleå blev hyran för en tvårummare drygt nio tusen kronor.
Även om bostadsbristen är som mest extrem i storstäderna är det inte längre ett storstadsfenomen. Det saknas faktiskt bostäder som unga har råd med i 56 procent av landets kommuner och i princip alla större städer. Det är en ökning med 36 procent på 10 år. När denna artikel skrivs står 194 personer i kö för en trea i ett centrumnära bostadsområde i Luleå. Det krävs mer är tio år i kö för att få ett erbjudande.
Den låga nivån på bostadsbyggandet ända sedan 1990-talet har nu slagit igenom i hela landet. Till och med när Sverige byggde som mest under 2000-talet (2006-2008) så var det fortfarande lägst byggtakt i Norden. Minst byggs hyresrätter, det som det finns störst behov av.
Resultatet är unga som tvingas bo kvar hemma, flyktingar som tvingas bo på asylboenden i åratal efter att de fått uppehållstillstånd och en allt större trångboddhet, speciellt i förorterna. Det finns nu drygt 25 000 unga vuxna med barn som fortfarande bor kvar hos sina föräldrar.
För de som lyckas hitta en bostad går allt större del av inkomsten till bostaden, och ibland till och med mer än inkomsten. 20 procent av de unga vuxna får hjälp av föräldrar eller en annan anhörig med hyran. Det är en stor ökning från 13 procent 2003, när Hyresgästföreningen ställde frågan för första gången.
I bostadspolitiken blir högerpolitiken att ”ta från de fattiga och ge till de rika” tydlig. De som har de lägsta inkomsterna och inte kan köpa en bostad, betalar ofta det högsta priset per kvadratmeter. Enligt både den statliga Bostadsbeskattningskommittén och Hyresgästföreningen är skatten 2000-3000 kronor högre för en hyresrätt som kostar två miljoner att bygga jämfört med ett hus med äganderätt eller en bostadsrätt. Dessutom råder mer eller mindre monopol bland de vinstrika byggföretagen och högerregeringen har gett hyresvärdarna möjligheter att höja hyrorna och därmed vinsterna.
Bland de som tjänar mest på bostadskrisen är storbankerna, som gör storvinster i den fastighetsbubbla där desperata bostadsjägare som har möjlighet tvingas ta mångmiljonlån.
För att ytterligare pressa upp hyrorna vill regeringen införa marknadshyror, något som bara stöds av 10 procent av befolkningen, medan 76 procent vill ha tillbaka kollektivt förhandlade hyror enligt bruksvärdesprincipen, som redan har undergrävts väsentligt. Det är idag en vanlig strategi hos hyresvärdar att rusta lägenheter till ”nybyggnadsstandard” för att höja hyran med flera tusen kronor i månaden. Ofta görs det i samband med byte av hyresgäst – då är möjlighetern att protestera mindre.
En annan, social, bostadspolitik är möjlig. Men då krävs kamp för att skattediskrimineringen av hyresrätten avskaffas, att byggföretagens monopol bryts upp och att hyresnivåerna regleras så att alla har rätt till en bostad. I kommunfullmäktige i Luleå har Rättvisepartiet Socialisterna protesterat mot utförsäljningen av Lulebos lägenheter och krävt ett kommunalt projekt för att bygga så billigt som möjligt. I Stockholm har protesterna i Husby visat hur lyxrenoveringar kan stoppas genom kamp och protester underifrån. ■
Rättvisepartiet Socialisterna säger:
• Nej till utförsäljning av allmännyttan, ombildningar och marknadshyror. Stoppa skattediskrimineringen av hyresrätten. Bostad är en rättighet – ingen handelsvara.
• Rusta upp förorten. Kamp för jobb, bostäder och upprustning av vård, skola, fritid med mera.
• Förstatliga byggbolag och banker för att möjliggöra klimatsmarta renoveringar utan hyreshöjningar och bygga 50000 hyresrätter per år med låga hyror.
