Hochschilds bok är framför allt en historia om Storbritannien fram till första världskrigets slut 1918. Här berättas såväl om Keir Hardie, gruvarbetaren som blev en av den brittiska arbetarrörelsens färgstarkaste ledargestalter, som om familjen Pankhursts – systrarna Christabel och Sylvia och deras mor Emmeline – kamp för kvinnlig rösträtt innan kriget. När sedan kriget bröt ut delades familjen politiskt och skulle aldrig förenas igen.Emmeline och Christabel la ner rösträttskampen och slöt upp bakom regeringens krig. Sylvia fortsatte kampen för jämställdhet och som socialist anslöt hon sig sedan till den nya kommunistiska international som bildades 1919.
Andra huvudpersoner i boken, förutom de miljoner namnlösa soldater som dog i maktelitens krig, är Charlotte Despard, fredskämpe och socialist och syster till John French som skulle bli överbefälhavare för de brittiska styrkorna på västfronten.
French, och lord Alfred Milner (högerpolitiker och fullblodsimperialist) representerar den brittiska överklass som inte skyr några medel i sitt försvar av ett imperium i nedgång och förfall.
Första världskriget var ett krig om makt, prestige och marknader. Krigsutbrottet i augusti 1914 hade föregåtts av en snabb militär kapprustning; åren 1908-13 ökade rustningskostnaderna för Europas 6 största länder med 50 procent. ”Nästan alla stormakter använde nu 5 till 6 procent av sin nationalinkomst till sina väpnade styrkor”, skriver Hochschild. (Det är en lika stor andel av nationalinkomsten, BNP, som USA-imperialismen idag satsar på sin krigsmaskin.)
Men kriget hade också föregåtts av arbetarrörelsens snabba framväxt, inte minst i Europa. Den internationella arbetarrörelsen, som hade svurit att med alla medel bekämpa militarismen och utlysa generalstrejk om krig bröt ut, blev dock ett av krigets första offer. Till Hardies med fleras förtvivlan valde merparten av den tidens arbetarpartier att slaviskt sluta upp bakom respektive länders krigföring.
Den styrande lovade att kriget skulle bli kort. ”Ni ska vara hemma innan bladen fallit från träden”, sa den tyske kejsaren Wilhelm II till soldaterna vid krigsutbrottet. Men kriget skulle komma att pågå i drygt fyra år.
Friedrich Engels, som tillsammans med Karl Marx lade grunden för den revolutionära socialismen – marxismen, hade redan 1887 varnat för att ett nytt krig mellan Europas stormakter skulle bli ”ett världskrig av en hittills oanad omfattning och häftighet som på tre–fyra år skulle ödelägga kontinenten och sprida hunger, epidemier och akut nöd”. Denna profetia skulle visa sig vara kusligt exakt.
Efter några år hade kriget blivit den dödligaste katastrof som drabbat Europa sedan 1300-talets digerdöd, som dödade var tredje invånare i den tidens Europa.
”Europa hade inte upplevt krig som detta tidigare: med miljontals civila mobiliserade till vapenfabrikerna och hela befolkningen förvandlad till en måltavla”. Massiva civila dödsoffer och arbetsläger förebådade vad som två årtionden senare skulle prägla Europa.
En tysk befälhavare lär en gång ha sagt att ”de brittiska soldaterna var hjältar ledda av åsnor”. Åsnan har ett oförtjänt rykte om sig att vara dum och envis. De brittiska generalerna kombinerade däremot dumhet och snobberi med en ofattbar nonchalans för människoliv. En egenskap som de delade med andra länders befälhavare. Men det är främst brittiska befälhavare och deras handlanden som synas.
”Av de 120 000 brittiska soldaterna som gick i strid den 1 juli 1916 hade 57 000 mist livet eller sårats innan dagen var över, nära två döda och sårade för varje meter frontlinje”, skriver Horchshild om Sommeoffensivens första dag. När den brittiska överbefälhavaren Douglas Haig, som ersatt French som hade sparkats i december 1915, fick information om dessa skrämmande dödssiffror skrev han i sin dagbok: ”Detta kan inte betraktas som allvarligt med tanke på hur många som deltog”.
De brittiska generalerna mätte framgång med antalet egna stupade, som Hochschild så träffande anmärker.
När kriget gick in på sitt tredje år jäste det i flera av de krigförande länderna. I Tyskland genomfördes hungermarscher och strejker vintern 1917 och i Ryssland störtades tsarväldet. Även i Storbritannien förekom strejker mot att kapitalisterna, med kriget som ursäkt, hade passat på att sänka lönerna och försämra arbetsvillkoren.
I början av 1917 beräknades över 1 miljon ryska soldater ha deserterat. Revolutionen i februari (i mars enligt dagens kalender) slog in den sista spiken i det sönderfallande ryska tsardömets kista. ”Det var denna typ av resning i de djupa leden som varje led i detta krig alltid fruktat”, kommenterar Hochschild och ger flera exempel på hur revolutionen i Ryssland spreds till andra länder. I exempelvis Frankrike genomfördes det strejker och 1917 genomfördes krigsårens största 1 maj-demonstration, ”med röda flaggan i topp och talare som krävde fred”.
I Ryssland hoppades massorna att revolutionen skulle ge fred, men den nya borgerliga provisoriska regeringen som tog över drev det hopplösa kriget vidare. En ny rysk revolution nalkades. Och den fortsatta revolutionära jäsningen blev till en mäktig rörelse för fred och för att avskaffa den kapitalistiska världsordning som höll på att förvandla Europa till en krigskyrkogård.
I Ryssland kunde under ledning av bolsjevikerna, ett revolutionärt socialistiskt massparti, masskampen gå vidare mot ett uppror. ”Historien hade aldrig förr sett en armé upplösas i en sådan skala. Det blev fler strejker och stormiga möten när den provisoriska regeringen försökte binda upp kommunisterna och andra … till att stödja kriget”. Hochschild är inte socialist och ingen vän av den ryska socialistiska oktoberrevolutionen, men som ärlig historiker tvingas han erkänna att oktoberevolutionen (i november enligt dagens kalender) hälsades med jublande glädje världen runt; ”för första gången styrdes en stormakt av en regim som förpliktat sig att störta kapitalismen och som snabbt ville dra sig tillbaka från det krig som i mer än tre år dödat miljoner”.
Mindre än ett år efter oktoberrevolutionen hade kejsardömet Österrike-Ungern kollapsat. Överallt började trupperna vägra att lyda order och ”sjunga Internationalen”.
Men det var revolutionens spridning till Tyskland som skulle fälla avgörandet.
”Med ett nästan svältande Tyskland i turbulens bakom fronten och deserterade soldater i de bakre linjerna kunde kriget inte fortsättas.”
I november 1918 revolterade matroserna i Kiel, vilket följdes av soldat- och arbetaruppror runt om i Tyskland. Den tyske kejsaren tvingades gå och fred slöts.
”Vår segerrika armé ruttnade av bolsjevismen”, sa en tysk general uppgivet när kriget var över.
Åren 1918-19 skakades en rad länder av ”militanta arbetarrevolter”. Massorna reste sig för att skapa en ny värld fri från förtryck och våld – Aldrig mer krig! Denna revolutionära historia har berättas i andra böcker. Vad Hochschilds så förtjänstfullt bidrar med är att ge en insiktsfull bakgrund till de många revolutionära upproren som första världskrigets fasor gav upphov till.
Per Olsson
