Ruba har kämpat mot våld och släktingar som vill kontrollera hennes liv. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.
Ruba är en bengalisk tjej som tvingats till hård kamp både mot mäns våld och släktens kontroll av hennes liv. Hon har varit med om mycket och det är beundransvärt att hon idag kan ge glädje till medmänniskor och även göra insatser för kvinnors frigörelse. Nästa projekt för oberoende är att ta körkort.– Jag växte upp i Bangladesh. När jag var nästan 18 följde jag med mamma till en kompis dotters bröllop. När vi kom tillbaka var hemmet omgjort med nya gardiner, porslinet var utbytt och allt var fint som till fest. De vuxna sa att farbrors kompis skulle komma på besök. Släktingar kom och hjälpte till. Plötsligt kom min faster fram och frågade varför jag inte hade finare kläder. Hon sa också att jag skulle sminka mig. Mamma tystade henne, men faster sa frågande ”Va? Vet hon inte – hon måste få veta”.
– Då kom det fram att en man skulle komma och titta på mig och om han gillade vad han såg skulle jag bli gift med honom samma kväll. Alla släktingar visste om det utom jag. Jag blev arg och nervös. Sedan blev jag bara tyst. En kusin försökte berätta för mig det han visste om mannen – kusinen bodde nämligen själv i Sverige, liksom denna man – men andra släktingar såg till att sära på oss.
– Sedan kom nyheten att det var busstrejk och mannen som skulle titta på mig skulle bli försenad i flera timmar. Det gjorde mig mycket glad. Kusinen hann då berätta att mannen skulle ha gift sig med hans syster, men skandalöst nog dök han aldrig upp på bröllopsdagen. Detta är en stor skam för bruden. För att reparera skadan ordnade släkten i all hast en ny brudgum. Ett år senare dök mannen plötsligt upp och frågade ”var är min brud?” Han krävde att få rätten till den kvinna han tidigare lämnat i sticket och ställde till med ett stort bråk. För att lugna ner situationen sa min släkt att de skulle ordna fram andra tjejer som han kunde gifta sig med. Den första han skulle titta på var alltså mig.
– När jag fick syn på honom såg jag att han var gammal och inte snygg. Han sa dock att han ville ha mig. Han hade tänkt gifta sig på plats och redan tre dagar senare åka tillbaka till Sverige. Min mamma sa ja till giftermålet, men att han inte fick sova med mig eftersom han skulle resa så snart. Sedan visade det sig att de inte hann få fram en vigselförättare (det är en sed att ett muslimskt bröllop utförs av en kazi) så snabbt så bröllopet blev inte av förrän ett år senare.
– På den vägen kom jag till Sverige. Situationen här var katastrofal. Min man var borta hela dagarna och kom hem tolv på natten. Jag lämnades ensam i lägenheten. Kände ingen, kunde inte språket. Jag märkte att jag hade glömt bort all engelska. Jag mådde mycket dåligt.
– När jag berättade att jag var gravid blev han arg och ville ta bort barnet. Jag ville ha barn för att bryta ensamheten. Han var arg för att han tyckte det var kostsamt med fru, större lägenhet och barn. Om jag gick ut blev han arg, likaså om jag ringde hem och pratade med mina föräldrar eller vad än jag gjorde. Han klagade på maten. Jag våldtogs och hela tiden slog han mig och min dotter.
– Alla grannar visste att jag blev slagen. En bengalisk familj var först lite hjälpsamma. De uppmanade mig att gå till socialen. Jag gick dit men kunde inte ens säga ordet ”hjälp” på något språk som de förstod. Jag satt bara där och grät. Jag kände mig som en slav och hade långtgående självmordsplaner. Det blev värre. Även hans kompisar kom hem och slog mig.
– En annan man blev min vän och började hjälpa mig. Då uttalade min man orden ”talak”, vilket betydde att han skiljde sig och han kastade ut mig. Det innebar dock inte att han lämnade mig ifred, utan förföljelsen och våldtäkterna fortsatte.
– En bengalisk tjej hade sett mig gråtandes på socialen flera gånger och började hjälpa mig att tolka. Hon följde mig till en kvinnojour. Jag fick byta jour tre gånger, varje gång letade han upp mig. Mannen hade nu spritt ut lögnaktiga rykten om att jag var en lösaktig kvinna som valt en man med en annan nationalitet och religion (en ny man som då var min pojkvän), vilket gjorde att många bengaler engagerade sig på hans sida och hjälpte till att förfölja mig. Fortfarande idag släpps jag inte in i den bengaliska gruppen på grund av dessa rykten.
Här kan inflikas en liknande historia. En annan bengalisk kvinna blev bortgift som 13-åring och blev torterad av sin man varje natt. Tortyrskadorna var väl synliga, men ingen av bengalerna i Sverige frågade hur hon hade det. Gruppen hjälpte till med att upprätthålla förtrycket. Vänner till denna kvinnas man till och med kom och våldtog henne. Män i gruppen sa till hennes man ”Låt henne inte gå ifrån dig, det är jätteviktigt, för om hon går sätts ett exempel och då kommer många fler bengaliska kvinnor att vilja lämna sina män”.
Åter till Rubas berättelse:
– Pappa vände sig ett tag emot mig på grund av dessa rykten och talade inte med mig på sju månader. Inte förrän min kusin började tro på mig, efter att även han blivit dåligt behandlad av samme man med vänner, bytte både han och pappa sida.
– Kvinnojourerna är jätteviktiga för oss utländska kvinnor. Vi blir hjärntvättade till att tro att vi inte är värda någon självständighet. Flera gånger har socialtjänsten hjälpt mig, inte minst med att skaffa lägenheter, vilket har varit nödvändigt.
– Livet är jättehårt. Vi kvinnor måste tro på oss själva och bli starka. Vi måste klara allt som en kille kan klara. Starka hjärtan kan allt!
Elin Gauffin
