Alldeles för tunt om Säpo och IB

2006-11-01 15:23:37




BOK
Titel: Främlingskap
Författare: Ulf Bjereld och Marie Demker
Förlag: Nordic Academic Press
Den massiva omfattningen av den svenska statens spioneri och registrering av socialister och vänsteraktivister redovisades av säkerhetstjänstkommissionen i december 2002. Bland de 3 200 sidorna ingick Säpos bevakning av Rättvisepartiet Socialisterna (RS), bl a så sent som ett offentligt möte i Umeå i september 2001.

Främlingskap, av Ulf Bjereld och Marie Demker, är en uppföljning som handlar om Säpo och IB (den hemliga spionorganisation som avslöjades1973) i samband med Algeriet och Palestina. Det mest intressanta avsnittet handlar om Algeriet.

Kriget mot Algeriet

Algeriet var formellt en del av Frankrike, inte en koloni, som den franska imperialismen efter nederlaget i Vietnam 1954 var fast besluten att behålla. Som mest hade Frankrike 400 000 soldater i Algeriet under kriget, som pågick från 1954 fram till landets självständighet 1962. Frankrikes agerande styrdes av dess imperialistiska prestige, varningar för ”kommunismen” och förekomsten av olja i Algeriet. Den franska högern och militären bildade terrororganisationen OAS som genomförde bombdåd, mord och även planerade en militärkupp.
Algeriets befrielsekrig visar upp flera viktiga politiska skillnader mot världsläget idag. I Frankrike var det militären som ville fortsätta kriget till varje pris, i USA idag är det politiker som Rumsfeld som pressar tveksamma generaler att fortsätta ockupationen i Irak.
Den svenska socialdemokratiska regeringen agerade också annorlunda på 1950- och 60-talen jämfört med 2000-talet. Arbetarrörelsens styrka i Sverige och existensen av ett stalinistiskt block styrt från Moskva, gjorde att s-regeringen intog en mycket mer självständig hållning än vid ”kriget mot terrorismen”.
En annan faktor idag är den globala kapitalismens ökade integrering. Men 1959 röstade Sverige, som första västland, i FN för Algeriets rätt till självstyre.
Säpo och IB lät sig dock inte påverkas. Deras linje var att kriget i Algeriet var en del av den världsomfattande striden mot kommunismen. Detta trots att Sovjets roll i Algeriet och på annat håll snarast var återhållande, eftersom Moskva i första hand eftersträvade status quo.
Inte heller initierade rapporter från Sveriges militärattache i Paris, som varnade för Frankrikes växande problem med kriget, påverkade Säpo. Potentiella anhängare till Algeriets befrielserörelse FLN övervakades i detalj, medan misstänka OAS-män aldrig undersöktes.

Politiska spioner

Både i fråga om Algeriet och Palestina använde Säpo respektive IB infiltratörer och provokatörer. Säpos uppgiftslämnare från konditori Algeria i Stockholm försökte själv övertyga andra om att spränga den franska ambassaden.
På träffarna på fiket deltog 15-20 personer, varav 2-3 spionerade för Säpo och 2-3 för Frankrike.
I Palestinagrupperna var det IB:s spion Gunnar Ekberg som två gånger genomförde bombhot mot flygplan, den andra gången mot ett plan på Kastrup, med IB-ledningens godkännande. IB lämnade också information om aktivister vidare till israelisk säkerhetstjänst. Inte i något fall ledde övervakningen av Algeriet- och Palestinaaktivister till att något brott avslöjades eller att någon dömdes.
Jag läste Främlingskap efter att ha hört en intressant recension av boken på radio. Men trots en del användbara fakta håller inte boken som helhet: tekniskt, därför att den innehåller många upprepningar; politiskt, därför att utgångspunkten är felaktig. Bjereld/Demker (B/D)hoppas på en ”demokratisk säkerhetstjänst” och balanserar därför mellan bra kritik och förståelse för Säpos bedömningar.

Ingen analys

De gör ingen analys av statens roll som bevakare av den bestående ordningen i ett kapitalistiskt samhälle, och tror därför att Säpo och IB går att reformera. Men den repressiva statsapparaten med alla dess fördomar – i boken ges exempel som gäller araber, judar, homosexuella och kvinnor –försvaras i slutänden ändå av de politiker som tillsatt den.
Inte ens till denna bok fick B/D ut de dokument man begärt, i likhet med många andra forskare.
B/D tror på FN:s roll att förändra, men ser inte den internationella arbetarrörelsens roll både för att stödja befrielserörelser och för att avskaffa dagens förtryckande statsapparat. Men det ska man kanske inte begära av statliga professorer. Frågorna är hur som helst mycket aktuella i en tid när demokratiska rättigheter i de flesta länder inskränks i snabb takt.
Per-Åke Westerlund

Läs om Säpos övervakning av Rättvisepartiet Socialisterna och vänstern samt RS program i dessa frågor, i Offensiv nr 530, 3 januari 2003. Artikeln hittar du på vår hemsida:
www.socialisterna.org/arkiv