Den 27 juli såg Egypten ännu ett blodbad då mellan 72 och 100 människor sköts till döds av prickskyttar som stod på taken och siktade mot Mursianhängarnas massiva sittstrejk utanför Rabaa al-Adawiya-moskén i Nasr City. Enligt Muslimska Brödraskapet skadades 4 500 personer i massakern och totalt har 300 demonstranter och kritiker dödats sedan kuppen den 3 juli, under stridsropet ”kamp mot terrorism”.
Våldet har ännu inte stoppat EU:s och USA-ledares indirekta stöd till arméchefen Abd al-Fattah al-Sisis militära styre. När militären avsatte presidenten Mursi var det även med ett folkligt stöd, vilket kan tyckas paradoxalt då kuppen egentligen skedde för att ta initiativet ifrån massorna. 20 miljoner människor hade intagit gatorna den 30 juni och krävde Mursis avgång, folkkommittéer hade bildats runt om i landet. Mot bakgrund av en vår med ett ständigt ökande antal strejker var en generalstrejk planerad där makten helt enkelt hade kunnat falla i arbetarklassens händer. Det var framförallt detta som de mäktiga och rika generalerna ville undvika.
Därtill finns den långvariga konflikten mellan sekulariserade affärsmän, militärer och liberaler å ena sidan samt Muslimska Brödraskapet å andra sidan. Varken generalerna eller ”Mubarak med skägg” som Mursi kallats representerar arbetarna och de fattiga massorna. Offensiv har sedan revolutionen den 25 januari 2011 poängterat att de grundläggande frågorna inte löstes bara för att diktatorn Mubarak störtades, att revolutionen måste gå vidare och utvecklas till en social revolution mot det kapitalistiska klasssamhället. Hälften av egyptierna lever i fattigdom, och 36 miljoner är arbetslösa – bland annat efter att 4 500 fabriker stängdes under Mursis tid vid makten.
En socialistisk utveckling av kampen är avancerad och att komma fram till sådana slutsatser kan kräva tid för massorna, speciellt då de inte får någon hjälp av något parti. Det fattas bolsjeviker som kan erbjuda ett alternativ, som författaren Per Björklund skriver i Aftonbladet där Mursi liknas vid ryska revolutionens Kerenskij.
I tomrummet har istället al-Sisi tillåtits svänga sig med populism. Kamal Abu Eita har tagit plats i interim-regeringen som arbetsmarknadsminister. Han är ordförande för EFITU, federationen för oberoende fackföreningar. Som minister har han sagt att minimilönerna ska höjas, något som man kämpat för sedan 2011. Som en ledare för skattetjänstemännens strejk 2007 och bildandet av den första oberoende fackföreningen hyser man respekt bland många arbetare.
Sveket från Abu Eita – att sätta sig i al-Sisis knä – är inte okontroversiellt. Fatma Ramadan var en av fyra i EFITU:s verkställande utskott på elva som röstade emot att fackfederationen skulle mobilisera till al-Sisis massmöte i fredags tillika försök till nationalism och uppvisat folkligt stöd. I ett öppet brev skriver Fatma Ramadan ”Fråga dig själv, i vems intresse är den fortsatta striden och blodspillan? Den är i militärens och Muslimska Brödraskapets gemensamma intresse”.
26-juli-rörelsen, från upproret som fällde Mubarak, har emotsatt sig militärstyret. Den gräsrotsrörelse – Tamarrud – som samlade 22 miljoner underskrifter mot Mursi och som sedan blev massprotesterna den 30 juni, har stött al-Sisi. Nu senast har Tamarrud uttalat sig tveksamma till att al-Sisi återanställer säpo-män och polischefer som upproret 2011 svepte bort.
Utvecklingen i Egypten är extremt allvarlig och kan i värsta fall leda till uppsplittring och inbördeskrig. Den kraft som kan stå för ett annat scenario är arbetarklassen, ungdomarna och de fattiga massorna – om de lyckas formera sig oberoende. Inget stöd till militärchefer eller kapitalister, med eller utan skägg.
