”2005 var ett år av avslöjanden om Sveriges rasistiska flyktingpolitik och en folkrörelse föddes ur ilskan mot den”, skriver Anna Löfgren.
Den 6 juni kommer Asylrörelsen att demonstrera för rätten till asyl. En landsomfattande, organiserad kamprörelse mot utvisningar är viktig ur flera aspekter; bland annat fungerar den som en motpool till de högerkrafter som verkar för att splittra olika grupper i samhället. Historien visar även att viktiga segrar kan vinnas om många enas bakom och kämpar för konkreta krav.Hon var 16 år gammal när hennes lillebror mördades i Albanien. Han var bara 13 då och de flydde till Sverige, Luleå, för de visste att de inte kunde bo kvar i sitt hemland. I två år bodde de där, men sedan kom utvisningsbeslutet. Och ett till. Hon försökte ta livet av sig. Och blev till slut apatisk.
Det var tidigt på året 2005. Familjen Bajraktaris berättelse var en av de som spred sig över landet och många fick för första gången upp ögonen för situationen som flyktingar lever under i Sverige. När dottern blev apatisk kämpade hennes klasskompisar för att hon och hennes familj skulle få stanna. I slutet av april kom beskedet. Det var positivt. ”Klasskamrater och familj känner en oerhörd lättnad, den enda som inte har reagerat är Niada som fortfarande ligger helt apatisk”.
Amnestirörelsen 2005 har redan gått till historien som en viktig mil-stolpe i kampen för flyktingamnesti och för asylrättens återinförande. Det var ett år av avslöjanden om Sveriges rasistiska flyktingpolitik och en folkrörelse föddes ur ilskan mot den.
Två stora protestdagar hölls i hela landet den 7 maj och den 10 september. Och 17 000 människor fick uppehållstillstånd i Sverige.
I ett upprop från ”Nätverket Flyktingamnesti 2005” den 6 augusti samma år (ett nätverk med över 100 anslutna organisationer) står följande att läsa: ”Solidariteten med den kanske svagaste gruppen i samhället, de gömda flyktingarna, har blivit en riktig folkrörelse. Under våren skrev 160 000 på kyrkornas påskupprop för amnesti. Starkast var känslorna för de apatiska barnen, en proteststorm som tvingat regeringen att delvis backa.”
Någon som dock inte hyste starka känslor inför de apatiska barnen var den dåvarande statsministern Göran Persson. På ett besök i Luleå sa han bland annat:
– Det måste göras en individuell prövning av varje enskilt fall. I det ögonblick, som vi överger den individuella prövningen och säger att apati bland barn berättigar till asyl, då får vi krav om motsvarande kollektiva behandling av andra grupperingar (Sveriges Radio, 13 april 2005).
Dåvarande Migrationsminister Barbro Holmberg menade att de apatiska barnen ”fejkade”. Göran Persson tyckte inte att apati skulle berättiga asyl, då andra grupperingar skulle kunna ”ställa krav på samma kollektiva behandling”.
Personal på Migrationsverket firade utvisningar med tårta och champagne. Sverige fick flest anmärkningar av FN:s tortyrkommitté av alla länder i världen.
Det var första gången som debatten om de apatiska flyktingbarnen väcktes till liv i svenska medier. Borgerliga politiker och ledarskribenter anklagade mer eller mindre subtilt föräldrarna till apatiska barn för att antingen förvärra deras sjukdom, eller för att tvinga barnen att låtsas vara sjuka. Detta var grundlösa myter som fick stor spridning och infekterade den politiska debatten.
Otaliga organisationer ställde sig bakom paroller som ”Svik inte de apatiska barnen” och ”Amnesti för de apatiska barnen”, något som med all säkerhet fick alla partier förutom S och M i riksdagens socialförsäkringsutskott att i april 2005 enas om att apatiska flyktingbarn, med diagnosen depressiv devitalisering, måste få permanent uppehållstillstånd. Socialdemokraterna var de hårdaste motståndarna.
När riksdagen diskuterade utskottets beslut den 6 april sa Göte Wahlström, som representerade sossarnas linje, att amnesti egentligen inte var humant. Tidigare omnämnda Barbro Holmberg menade också att amnesti skulle kunna leda till ett ännu större lidande och att fler barn blev apatiska.
Det är provocerande att läsa att amnesti skulle vara inhumant när migrationspolitiken 2004-2005 bär exempel på några av de mest rättsvidriga besluten om avvisning som vi har sett i Sverige.
I maj 2005 kom det avslöjanden om att Migrationsverket (MI) hade utvisat apatiska flyktingbarn till Kosovo, där de tvingats återvända med samma plan till Sverige då FN-administrationen vägrade att ta emot så svårt sjuka barn. Det ska ha rört sig om 12-13 personer.
I Sundsvall kallades barn till familjer vars föräldrar levde som gömda till möten med MI. Varken barnen, deras familjehem eller gode män informerades i förväg om vad mötet skulle handla om. Väl där informerades de om att de skulle utvisas ensamma så fort MI fick tag i en släkting eller ett barnhem som var villiga att ta emot dem i hemlandet. Många barn gick gråtande från mötet.
Med hjälp av Moderaternas och Socialdemokraternas gemensamma krafter skrotades utskottets beslut om amnesti. Det här var dock ingenting som slog ned rörelsen. Protesterna fortsatte, den 7 maj samlades tusentals i demonstrationer över hela landet. I Stockholm var protesterna som störst. Den 15 maj lämnades protestlistor in via Påskuppropet med över 157 000 namn. Kravet? Amnesti åt de apatiska barnen.
I juli aviserade regeringen att de övervägde en skiftning i frågan gällande utvisningarna av de apatiska barnen. Detta skulle aldrig ske om det inte vore för det enorma trycket underifrån.
Efter att den stora delsegern vunnits för de apatiska barnen fortsatte rörelsen att driva kravet om allmän amnesti. Den 10 september demonstrerade över 20 000 människor på tio olika orter i landet och debatterna fortsatte att rasa i det offentliga rummet.
I augusti skickade Nätverket Flyktingamnesti 2005 ut ett upprop till fackföreningarna under rubriken ”Amnesti – inte slavlöner”, med en uppmaning till fackföreningsrörelsen att agera solidariskt med de gömda flyktingar som utnyttjades (och fortfarande utnyttjas) som svart arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden.
I uppropet står bland annat följande att läsa:
”Många gömda utnyttjas på svenska arbetsmarknaden att jobba för rena slavlöner. Löner på till och med under tio kronor i timmen. Eftersom de fruktar för sina liv så har många inget val. Risken för lönedumpning är ett hot för alla löntagare i landet. Fackföreningar försvarar kollektivav-talen för att alla ska ha lika villkor, som i Vaxholm. Då är det enda rättvisa att kämpa för de flyktingar som gör jobbet.”
Många satte sina förhoppningar till att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle använda sig av påtryckningar och vägra att gå med på Socialdemokraternas budgetförslag, om inte S mötte kraven på allmän amnesti. Den 13 september, bara tre dagar efter de stora demonstrationerna runt om i landet sveks dessa förhoppningar till en del, då Vänsterpartiet isolerade Miljöpartiet i flyktingfrågan och förklarade sig nöjd med budgeten.
”Löften om ’ny prövning’ – inte amnesti – för vissa flyktingar räckte också för att vänsterpartiet med Lars Ohly, Ulla Hoffman och Kalle Larsson i spetsen skulle offra flyktingamnestin till förmån för partiets relationer med Göran Persson”, skrev Offensiv i en kritisk kommentar den 15 september 2005.
”Vi erkänner. Vi lyckades inte i vårt försök att ta en genväg i amnestifrågan”, förklarar V:s representanter i ett öppet brev efter att de röstat för budgeten. Detta ledde till en våg av berättigad kritik mot Vänsterpartiets ledning.
Miljöpartiet slutade dock inte att pressa S. Detta tvingade regeringen till en uppgörelse om en tillfällig lag, som innebar att drygt 17 000 fick uppehållstillstånd, framförallt barnfamiljer, som vistats en längre tid i Sverige. Detta måste ses som en enormt viktig seger i kampen för rätten till asyl.
Förutsättningarna för att göra verklighet av kravet på allmän amnesti har aldrig varit så bra som de var under hösten 2005. Att V:s ledning värderade relationen med Göran Persson, som bevisligen är något av det värsta som drabbat arbetarklassen och den svenska välfärden, istället för att stå upp för kravet på allmän amnesti, kan inte klassas som något annat än ett svek.
Att rollerna några år senare är omvända, med tanke på MP:s överenskommelse med den nuvarande moderatledda regeringen angående flyktingpolitiken, är både ironiskt och ett kvitto på MP:s vandring högerut.
Rättvisepartiet Socialisterna samlade under 2005 in över 20 000 namn för kravet på amnesti och ett återinförande av asylrätten. RS anordnade också demonstrationer i både Piteå och Härnösand när Göran Persson for på sin så kallade Norrlandsturné under sommaren. I Härnösand var det också första gången som Göran Persson på allvar antydde en vändning angående amnestifrågan.
När Amnestirörelsen 2005 tog fart nekades 9 av 10 asylsökande uppehållstillstånd i Sverige. Den siffran gäller fortfarande. Oavsett regering har sanktionerade attacker på flyktingar fortskridit. Idag letar polisen efter flyktingar i tunnelbanan och Migrationsverket uppmanar grannar, vänner och kollegor att skvallra på sina medmänniskor om de misstänker att någon befinner sig ”illegalt” i landet.Sveriges regering och Migrationsverket fortsätter med att utvisa människor till social misär, krig, trakasserier, tortyr eller rentav döden.
Behovet av en folkrörelse av samma kaliber som den 2005 är inte bara nödvändig utan också akut. Tusentals demonstrerade tidigare i år mot REVA-projektet och det är avgörande att en rörelse formas ur dessa protester, för rätten till asyl, amnesti för gömda flyktingar och för ett stopp på de inhumana utvisningarna.
Anna Löfgren
