foto: Elin Gauffin
Även den andra strejkdagen är uppslutningen bland sophämtarna total.
Solen skiner för första gången på en vecka och stämningen är på topp.
Man har laddat upp med eldningsfat och korvgrillning. Rättvisepartiet Socialisterna kommer med pappskivor och spritpennor för att göra plakat, vilket fyra strejkande genast sätter igång med. Strax smyckas platsen av skyltar som uppmanar alla som åker förbi att tuta till stöd för strejken. Och det tutas för fullt (och plingas, på cykelklockan).
Strejken inleddes i fredags och sopbergen har växt under helgen.
– Nu är det sopor överallt, det är totalt proppfullt vid det här laget, berättar en sophämtare som varit ute och kört en av de samhällshämtningar, på sjukhus, äldreboenden och dagis, som de strejkande själva beslutar om.
Cheferna kör också hämtningar, det de klarar av och hinner med. Deras prioriteringar ligger på lyxrestauranger som Berns och Riche. Eftersom de strejkande inte kunnat ta ut bilarna den här dagen försöker sopföretagen utföra en del arbete med hjälp av bemanningsföretag. Men detta är inget som oroar de strejkande.
– De kan göra bara kanske 10 procent av jobbet, resten klarar de inte. Redan i fredags var det en bemanningskille som slog ut tre framtänder när han fick ett av sopkärlen mot sig. De vet inte vilka nycklar som går vart, hur rutterna ser ut, portkoder mm, berättar flera av arbetarna, alla vill vara anonyma.
– Att arbetsgivarna drar oss inför arbetsdomstolen eller några böter kommer inte få stopp på oss. Vi strejkar hela vägen. Vi har lagt till ett krav i vår kravlista nu: inga böter.
– Vi hoppas att vår attityd sprider sig till hela Sverige, att arbetare vågar säga ifrån. Det hjälper inte att sitta ner och vara tyst. I Sydeuropa strejkas det men här är det alldeles för tyst. Det är bara pamparna som tjänar på upphandlingssystemet.
– Vi är inga handelsvaror. Vad kommer hända med arbetarklassen om vi hela tiden puttas längre och längre ner? Vi soparbetare var inte så samlade och starka förut, men nu är vi det. Man inser att vi måste hålla ihop för nästa gång är det ens egen tur att bli upphandlad.
De strejkande är upprörda över att varje gång som det skrivs om strejken nämns maffian och Neapel, liksom snacket om ”lyxstrejk” Men enligt Sia/Dagens Arbete tillhör Sopförtagen Resta Sverige AB en av Sveriges 14 farligaste arbetsplatser. I en annan undersökning har LLAB och Ragnsell klassats som bland de farligaste i Stockholm.
– Det är stressigt och skitigt. Vi springer. Vi ska inte bära säckar som är tynger än 15 kilo men ibland väger de 40 kilo. Vi är ute jämt, i 20 minusgrader så som i trettio plus.
En av sopgubbarna visar mig ett ärr i pannan från när han fick ett kärl i huvudet, en annan gång fick han en sopkasse med en glasflaska i skallen som någon hivade ner i sopnedkastet.
Men många inser nog vilket viktigt jobb som sophämtarna gör. I en läsarfråga som DN publicerat svarar hela 50 procent att de stödjer strejken och då är DN:s läsare troligtvis mer borgerliga än snittet. Genom att mobilisera massivt stöd från allmänheten och löntagare kan strejken vinna.
Elin Gauffin
