För alla de miljoner människor runt om i världen som har förstått allvaret i klimatfrågan kommer de närmaste veckorna att vara oerhört frustrerande. Allt pekar mot att det avtal som kommer att undertecknas i Paris, om det överhuvudtaget blir ett avtal, kommer att vara helt otillräckligt för att få till stånd det trendbrott som krävs. Kunskapen om klimatförändringarna finns, de tekniska lösningarna för att snabbt och effektivt minska utsläppen är tillgängliga – så varför har så lite hänt i praktiken?
EU-ledarna har försökt ge en bild av att de tar täten i klimatfrågan. Inför förhandlingarna i Paris har de kommit överens om en målsättning om att minska utsläppen med 40 procent fram till år 2030 jämfört med 1990. ”Ett historiskt avtal”, sade statsminister Stefan Löfven när överenskommelsen blev klar i oktober.
40 procent låter som en stor minskning, men skenet bedrar. År 2012 hade redan nära hälften av målet nåtts utan några större ansträngningar. En viktig förklaring är att produktion som orsakar utsläpp har flyttats till andra delar av världen och ett skifte från kol till naturgas i vissa länder. Skulle utsläppen mätas utifrån konsumtionen inom EU-området skulle bilden vara en helt annan.
Sverige anger att koldioxidutsläppen har minskat med 24 procent sedan 1990, men räknar man med utsläppen som orsakas i andra länder har utsläppen i Sverige ökat med någon procent sedan början av 1990-talet.
Det enda som gör att EU-länderna kommer att kunna framstå som pådrivare i Paris är att till exempel USA och Ryssland har ännu lägre ambitioner.
Så varför har så lite uppnåtts hittills, trots alla försäkringar från makthavarna om att man har förstått situationens allvar? Och varför är risken överhängande att mötet i Paris inte kommer att bli ett avgörande trendbrott när det gäller att angripa klimatproblemen?
I maktelitens tal finns det ofta formuleringar som ”vårt gemensamma ansvar” eller ”vi måste alla bidra till utsläppsminskningarna”. Men i klimatfrågan syns ojämlikheten inom den globala kapitalismen extremt tydligt. Den rikaste procenten av invånarna i USA, Luxemburg och Saudiarabien släpper ut mer än 200 ton CO2 (koldioxid) per person. Det är 20 gånger mer än genomsnittet i Sverige och 2 000 gånger så mycket som de fattigaste i länder som Honduras, Rwanda eller Malawi.
Även inom länderna är skillnaderna stora. En undersökning i Göteborg häromåret vid namn Klimatomställning Göteborg: Tekniska möjligheter och livsstilsförändringar visade att den genomsnittlige Askimbon släpper ut 50 procent mer koldioxid än den genomsnittlige invånaren i Angered.
Förklaringen till skillnaderna är sådant som bilanvändning, flygresor, bostadens storlek, konsumtion av varor och matvanor.
Men än viktigare är att det är en extremt liten minoritet av jordens befolkning som har makten över de beslut som avgör om koldioxidutsläppen ska minska eller öka. Beslut om att starta stålverk, prospektera efter olja eller expandera flygtrafik påverkas i mycket liten utsträckning av den överväldigande majoritet av arbetande människor, arbetslösa och unga samt gamla som alla kommer att drabbas av klimatförändringarnas effekter.
Detta kan framstå som självklart, men måste upprepas eftersom så mycket i klimatdiskussionen handlar om att skapa en illusion om ett ”vi” där alla har ett lika stort ansvar för klimat- och miljökrisen.
Idag är det många företag som talar om att de vill ta ansvar för klimatet. Ikea bygger vindkraftverk, hamburgerkedjan Max klimatkompenserar och storföretag som ABB ingår i regeringens projekt Fossilfritt Sverige. Men detta förändrar inte det faktum att effektiva åtgärder för att minska klimatutsläppen går tvärt emot de mest grundläggande drivkrafterna för en kapitalistisk ekonomi.
Syftet med all produktion är att maximera vinsten och då gäller det att öka försäljningen och helst marknadsandelarna. Det gör att klimatambitionerna gång på gång kommer att trängas undan. Naomi Klein ger ett talande exempel i sin bok Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet.
Flygbolaget Virgins ägare Richard Branson utlovade att satsa 26 miljarder kronor på att minska klimatutsläppen, bland annat genom att utveckla alternativa flygbränslen. Av satsningen på utsläppsminskningar har det inte blivit så mycket, men däremot har flygbolagets linjenät byggts ut i rask takt, med ökade utsläpp av växthusgaser som följd.
Vart man än vänder blicken i samhället finns liknande exempel på att marknaden och vinstjakten obönhörligen leder till beslut som går stick i stäv mot det som är nödvändigt för att klara utsläppsminskningarna.
Allvarligast blir denna motsättning mellan företagens vinstintressen och den samhälleliga nödvändigheten av att minska utsläppen inom olje- och kolgruvebranschen. Istället för att leta efter nya fyndigheter borde dessa företag satsa allt på att ersätta sina produkter med andra energikällor, men då skulle de undergräva lönsamheten i de mångmiljardinvesteringar de har gjort i borrplattformar, pipelines, dagbrott och transportsystem.
Detta är ändå bara den mest omedelbara delen av problemet.
Det finns en begränsad mängd fossila bränslen som får brännas upp om den globala uppvärmningen ska kunna begränsas till två grader. Det totala utsläppet från kol, olja och gas får inte bli större än 565 miljarder ton koldioxid. Samtidigt har bolagen i branschen redan kartlagt fyndigheter som skulle orsaka
2 795 miljarder ton i utsläpp.
De här fyndigheterna finns redan som tillgångar i bolagens balansräkningar – tillgångar som skulle bli värdelösa om klimatmålen togs på allvar. Att tro att olje- och kolbolagen kommer att börja verka för att minska utsläppen är att tro att de frivilligt skulle försätta sig själva i konkurs och gå miste om de mångmiljardvinster de årligen drar in till sina aktieägare.
En modern ekonomi är komplicerad. Produkter består av många komponenter, där en rad faktorer påverkar hur stora utsläppen blir och samhällsplanering påverkar sådant som behoven av transporter av både varor och människor. För att utsläppsminskningar verkligen ska kunna genomföras snabbt och effektivt behövs det samordning av olika verksamheter i samhället, forskningsresultat måste snabbt spridas, produkter måste utformas för att de enkelt kan återvinnas eller repareras.
Men allt detta är raka motsatsen till kapitalismens kortsiktiga vinstjakt och hur en marknadsekonomi fungerar. Den bygger på konkurrens mellan olika företag, där man inte delar med sig av ny kunskap. Alla som har försökt hitta rätt mobilladdare vet att bolagen ofta strävar till att ha egna tekniska standarder för att knyta kunderna till sina egna produkter och tillbehör. Om man ser hur de allra flesta svenska städer ser ut ser man att företag inom handeln inte ägnar en tanke åt att minimera behovet av biltransporter.
Ett annat exempel är att energikrävande industrier borde lokaliseras så att överskottsvärmen kan utnyttjas exempelvis för uppvärmning, men det är knappast något som har legat högt på exempelvis stålindustrins dagordning.
Koldioxidskatter, stöd till förnyelsebar energi och energieffektivisering kan ge en del utsläppsminskningar, men gång på gång kommer marknadens mekanismer att stå i direkt motsättning mot de snabba och effektiva utsläppsminskningar som är nödvändiga.
Det kommer att vara absolut nödvändigt med ett samhälleligt ägande och demokratisk kontroll över de stora företagen som dominerar ekonomin och en socialistisk planering för en samordning av samhällsekonomins olika delar.
Ändå kommer det att gång på gång föras fram lösningar som bygger på att marknaden på ett eller annat sätt själv ska lösa problemet.
År 2005 införde EU ett system med utsläppsrätter, det första i världen. Företagen skulle få utsläppsrätter som motsvarar deras utsläpp. Sedan skulle antalet utsläppsrätter minskas år för år och på så sätt framtvinga en minskning av utsläppen.
Utsläppsrätterna kan säljas och köpas på en marknad. Tanken var att företag som är bra på att minska utsläppen skulle få ett överskott, som de skulle kunna sälja med vinst till andra företag.
Påtryckningar från särskilt den energieffektiva industrin har gjort att det har funnits en ocean av överblivna utsläppsrätter och att priset på utsläppsrätter har sjunkit till löjligt låga nivåer. Det förslag som ligger på bordet inför perioden efter år 2020 innebär att utsläppsrätter motsvarande 445 miljoner ton koldioxid överförs till den kommande perioden. Därmed äts 80 procent av den planerade utsläppsminskningen upp.
Ett populärt argument bland borgerliga klimatdebattörer är att de allt lägre kostnaderna för att producera el från vind- och solkraft gör att energiomställningen kommer att lösa sig av sig själv. Snart kommer solenergin och vindkraften att vara billigare än den fossila energin och då kommer de fossila bränslena att ersättas.
Visserligen har utbyggnaden av solenergin och vindkraften gått mycket snabbt under det senaste årtiondet och denna utveckling kommer helt säkert att fortsätta när dessa energikällor blir än mer effektiva. Men det kommer inte att gå tillräckligt snabbt.
De allra dyraste oljekällorna och kolgruvorna kommer att slås ut, men innan den extremt billiga oljeproduktionen på den arabiska halvön börjar påverkas av fallande priser på solceller är vägen lång. Dessutom kommer de industrier som har satsat stort på investeringar i fossilbaserad teknik, som oljebolag, energibolag och fordonsindustrin, att bromsa utvecklingen.
Ett nytt och utopiskt recept som försöker undvika frågan om makten över ekonomin finns i Dagens ETC:s special om klimatet den 27 november. I specialen föreslår tidningens ansvarige utgivare Johan Ehrenberg en motsvarighet till räddningspaketen för finanssektorn för att köpa ut hela fossilindustrin.
Oljebolagens ägare ska betalas för att inte pumpa upp oljan, bilindustrin ska få betalt för att inte tillverka diesel- och bensinbilar och flyget ska få pengar för att byta bränsle. Ehrenberg räknar med att detta kan kosta i samma storleksordning som räddningen av bankerna – 147 000 miljarder kronor.
Detta är fullständigt absurt. Inte nog med att samhällets resurser redan har använts för att rädda bankerna, nu ska lika stora belopp användas för att hålla uppe den fossilbaserade industrins vinster under en period av minskning av klimatutsläppen.
Räddningspaketen till bankerna fick arbetarna betala för i form av drastiska nedskärningar. Ehrenbergs förslag kulle leda till en ny våg av drastiska åtstramningar.
Dessutom skulle det inte lösa ett enda av marknadens inneboende problem. Det skulle fortfarande inte finnas fungerande återvinningssystem för mobiltelefoner, byggandet skulle inte ha ställts om till en mer miljöeffektiv teknik, handeln skulle fortfarande inte vara organiserad så att trafikutsläppen minimeras och så vidare.
Allt sökande efter patentlösningar inom kapitalismens ramar kommer att vara förgäves. Det går inte att komma förbi att det är nödvändigt att ställa frågan om makten över ekonomin. För att detta ska vara möjligt kommer det fortsatta uppbygget av en internationell socialistisk miljö- och arbetarrörelse att vara av avgörande betydelse.
Den 29 november var ett viktigt steg på denna väg.
