Andra världskriget: Oförsonlig maktkamp och omänskligt lidande

2012-11-02 09:17:37




När den tyska kapitalistklassen utsåg Hitler till sin frälsare och arbetarrörelsen inte kunde stoppa nazismen blev andra världskriget oundvikligt. Antony Beevors bok Andra världskriget, Historiska Media (2012), om detta krig är främst en katalog av omänskligt lidande av värsta tänkbara sort under en oförsonlig kamp om makten i världen.

Beevor berättar om
tyska soldater som i 40-gradig kyla sågar av benen på stupade i Röda armén, tinar dem och tar stövlarna. Han rapporterar om kannibalism bland japanska soldater och i det belägrade Leningrad. Återkommande i boken är de fruktansvärda massvåldtäkterna – i Buda­pest, Berlin, Japan och på Filippiner­na – och slavbordellerna.
Beevor visar hur förintelsen av judar under kriget utvecklas från massavrättningarnas ”shoa med kulor” till det industrialiserade ”shoa med gas” i Auschwitz och Treblinka. I Europa och Asien befann sig miljontals människor på flykt, svältande och utsatta för epidemier.
Andra världskriget är ett ämne som har beskrivits i fler böcker än kanske något annat i historien. Ändå ger de 880 sidorna med fakta om krigets alla avgörande slag, inklusive dessa bestialiska grymheter, en delvis ny helhetsbild av krigets förlopp.
Ett skäl är att den japanska ockupationen av och kriget i Kina, som inleddes redan 1931, nu presenteras som en del av kriget. Ett annat är att motståndsrörelser och partisaner erkänns som viktiga faktorer i kriget mot Tysklands ockupationsarméer.

Kriget handlade om makten i världen. Det var en fortsättning på det imperialistiska krig som avbröts av revolutionerna i Ryssland och Tyskland 1917-18. När revolutionerna ut­anför Ryssland besegrades skärptes motsättningarna mellan de olika nationella kapitalistklasserna ytterligare.
I synnerhet den tyska kapitalistklassen krävde revansch, mot de europeiska kolonialmakterna ­Frankrike och England, men än mer mot den ryska revolutionen. Hitlers mål var att krossa den ”judiska bolsjevismen”. Även de ”japanska militärerna var besatta av hotet från bolsjevikerna”, konstaterar Beevor när han beskriver Japans aspirationer på asiatiskt herravälde.
Många franska och engelska borgare såg till en början välvilligt på fascismen som ett sätt att stoppa revolutionär arbetarkamp och de förstod att Hitlers huvudmål var Sovjet­unionen. De styrande i London och Paris brukade själva diktatoriskt våld i kolonierna och hade inga moraliska skrupler mot förtrycket i sig. Demokratiska rättigheter var ett ­relativt nytt påfund, en eftergift som de härskande gjort inför masskamp underifrån, som efter hand blivit ett smidigt sätt att styra i relativt välmående länder.
I Tyskland gav kapitalisterna fullt stöd till Hitlers envälde. ”De offentliga institutionerna – domstolarna, universiteten, generalstaben och pressen – kröp inför den nya regimen”, beskriver Beevor. Redan 1933 upprät­tades det första ­koncentrationslägret, i Dachau, samtidigt som en massiv militär upprustning inleddes.

Det slående med andra världskriget är att precis vartenda militärt slag medförde enorma kostnader i människoliv och förödelse. De politiska ledarna i stort sett i alla krigförande länder – Hitler, Stalin, Churchill –begärde ständigt nya anfall och trodde på snabba segrar. Men även när de allierades trupper inlett ­invasionerna i Italien och Tyskland blev striderna utdragna och krävde otroliga förluster.
Aldrig tidigare hade så stor del av världens resurser använts till massför­störelse. Beevor visar upp det storska­liga kriget: Den tyske generalen Rommel dirigerade 10 000 fordon genom öknen när han anföll det brittiskt styrda Egypten. Sovjetiska fartyg sköt 220 000 artillerigranater inom en timme och 40 minuter när befrielsen av Leningrad inleddes. De allierade använde 5 000 fartyg och 8 000 flygplan för transportera 130 000 soldater över Engelska kanalen i Operation Overlord på D-day, den 6 juni 1944.
Omfattningen är närmast ofattbar. Enbart i slagen runt Charkov i Ukraina när Röda armén ryckte fram 1943 stupade 950 000 sovjetiska soldater. De civila offren var ännu fler.
Över 40 000 dödades av den ­tyska Blitzen (bombflyget) över ­London och lika många när allierat flyg total­förstörde Hamburg och japanskt flyg bombade Chongqing. I Tokyo dog 80 000 människor och 250 000 hus brändes ner av USA-flyg. 100 000 dog när den första atombomben fälldes över Hiroshima den 8 augusti 1945.
Totalt skördade kriget 60-70 miljoner dödsoffer, beräknar Beevor. Men det kan vara ännu fler, eftersom en del kinesiska historiker numera höjt dödstalet från 20 till 50 miljoner under kriget i Kina. Det är dokumenterat att långt över 50 miljoner kineser drevs på flykt av de japanska ockupationsstyrkorna. I Sovjet dödades 18 miljoner civila, plus 7 miljoner soldater och officerare i Röda armén.
Beevor beskriver ett krig utan glamour. Här finns gråtande, psykiskt nedbrutna officerare och frontsoldater vars uppgift inte sällan var att förstöra så mycket som möjligt innan de tvingades retirera.
Kriget pågick i alla hav och i ­stora delar av världen. Iran och Syrien invaderades, liksom Tunisien och Liby­en. Att England och Frankrike tvångs-rekryterade koloniala trupper ­spelade en viktig roll i kriget och ­påskyndade samtidigt koloniernas befrielse, kanske särskilt i Indien.

1930-talets uppladdning för krig pågick parallellt med att Stalins diktatur befäste diktaturen i Sovjetunio­nen. Efter att Stalins linje komplett misslyckats med att se faran med nazismen och stoppa dess makttillträde i Tyskland eftersträvade Moskva samarbete och allianser med ­England och Frankrike.
Men ju närmare kriget kom, desto mer besatt blev Stalin av att nå en uppgörelse med Hitler. Han trodde på allvar att den pakt som undertecknades på sommaren 1939 skulle förhindra ett tyskt anfall. Beevor beskriver hur Stalin när pakten skrevs under skålade för Hitler och ”den i blod befästa vänskapen”.
I en hemlig del av avtalet delades Polen i en tysk och en rysk del. Fram till det tyska anfallet i juni 1941, operation Barbarossa, exporterade Sovjetunionen spannmål, olja, mangan, gummi m m till Nazityskland.
Ett liknande 5-årigt neutralitetsav­tal tecknades mellan Moskva och Tokyo i april 1941 i vilket Sovjetunionen även erkände den japanska ockupationsregeringen i Manchukuo.
Efter den brutala delningen av Polen, som innebar att andra världskrigets inletts, vände de tyska trupperna västerut. Beevor visar hur det i efterhand berömda blixtkriget mot Belgien, Nederländerna och Frankri­ke inte följde någon plan utan impro­viserades fram. Den därefter ­följande ockupationen av Danmark och Norge motiverades av behovet att säkra tillgången till järnmalmen i Malmfälten samt behovet av fler hamnar.

Medan Hitlers generaler inte hittade några kollaboratörer i Polen fann de desto fler i Frankrike. För de franska officerarna var ”utsikten till ett nederlag mindre skrämmande än risken för revolution och för den franska arméns förfall.”
I en statskupp tog marsalk Petain makten och upprättade Vichyregimen i södra Frankrike i syfte att ”rädda tillräckligt många soldater för att slå ner revolutionära oroligheter”.
Den brittiska regeringen, vars trupper överallt tvingades evakuera och retirera, övervägde att via Mussolinis fascistregim i Italien inleda förhandlingar med Hitler. Men istället inleddes en allt starkare lobby för att övertala USA att gå in i kriget. De gigantiska brittiska beställningarna av krigsmateriel bidrog samtidigt till att få fart på ekonomin i USA.
I Sovjetunionen följde en tid av avvaktan, sedan Stalins försök till attack mot Finland slutat i katastrof. Röda armén förlorade 85 000 soldater mot Finlands 25 000.

I juni 1941 kom det förväntade tyska anfallet på Sovjet. Men trots rapporterna om en tysk uppladdning – 140 divisioner med tre miljoner soldater mönstrades – förnekade ­Stalin att en attack var på väg och anklagade rapportörerna för ­ryktesspridning. Därefter försvann Stalin under ­större delen av resten av året från det offent­liga livet och omnämndes inte heller i den press han själv styrde.
Röda armén hade förlorat större delen av sin erfarna officerskader under de stora utrensningarna sedan 1937 och stod inte i beredskap när anfallet kom.
Den första tiden gav därför intrycket att Tyskland skulle segra lika snabbt som i Västeuropa. Ukraina och Vitryssland föll i ockupanternas händer, Leningrad omringades och trupperna var på hösten 1941 bara 40 kilometer från Moskva.
Hitler och nazisterna ville krossa den ”judiska bolsjevismen” och komma över Sovjets livsmedelsproduktion och naturrikedomar.
Enligt en nazistisk ”Hungerplan” skulle befolkningen svältas ut, med 20-30 miljoner dödsoffer bland de slaviska ”undermänniskorna”.
Men Sovjet var inte Frankrike. Det fanns en stark frivillig motståndsvilja att försvara det nya samhället efter revolutionen, trots Stalins brutala diktatur.
De tyska trupperna upptäckte snart att Röda arméns soldater inte gav upp. Motståndsfickor uppstod hela tiden bakom fronten. De tyska underhållslinjerna drogs ut och utrustningen höll inte för vintern.
Den byråkratiska planekonomin i Sovjet kunde effektivt förflytta sina fabriker. 2 500 industrier monterades ner och flyttades till Ural, där produk­tionen redan i slutet av 1942 var ­fyra gånger större än i Tyskland.
Hitler vände uppmärksamheten och sin militära offensiv från Moskva till Stalingrad i söder. Ett genombrott där skulle säkra vägen till oljan i Kaukasus. Den 23 augusti 1942 anföll 1 200 tyska bombplan och lämnade Stalingrad i ruiner, 40 000 dödades. Men den tyska armén kunde ändå inte inta staden.
Slaget om Stalingrad blev krigets viktigaste vändpunkt. Det blev uppenbart att Röda arméns trupper var så mycket mer motiverade än de ­tyska soldaterna och att de nu hade ett övertag i både antal och utrustning.
Den 22 november 1942 var den tyske generalen Paulus med sina 290 000 man helt omringade. Hitler gav order om att de skulle hålla ut och lovade flygtransporter med 700 ton förnödenheter per dag, vilket aldrig infriades.
Beevor beskriver hur de sovjetiska trupperna under marschen väster­ut möttes av glädjetårar av civilbefolkningen. Båda sidor hade förlorat cirka en halv miljon soldater i Stalingrad. Men Röda Armén kunde nu mönstra dubbelt så många – 5,8 miljoner soldater mot den tyska östfrontens 2,7 miljoner. Det tyska nederlaget förstärktes av att dess ökentrupper i Nordafrika under ledning av Rommel besegrades ungefär samtidigt. Men krigets brutala logik gjorde att kriget fortsatte i ytterligare 2,5 år, tills Röda armén gick in i Berlin.

Nazisternas antisemitism accepte­rades av den tyska kapitalistklassen som en del av den sorts regim som var nödvändig för att krossa arbetarrörelsen och återupprätta Tyskland. Från början var nazisternas egen strategi att genom förföljelser tvinga judar att emigrera.
Arbetarledare, kommunister och socialdemokrater var de första som skickades till koncentrationsläger.
Under andra världskrigets gång drevs Hitlers idéer om den ariska övermänniskan allt längre. Förintelsen av judarna inleddes med massav­rättningar. Till dödslägren skickades även romer, hbt-personer och socialister. Om den gula judestjärnan på fångdräkten var till hälften röd betydde det att personen var både jude och politisk fånge.
I krigets inledning sköts manliga judar med olika befattningar till döds, men avrättningarna övergick snart till att gälla alla, även kvinnor och barn. I den ökända ­avrättningsplatsen ravinen Babij Jar utanför Kiev sköts 33 771 judar till döds i den första massavrättningen.

Nazisternas ”slutgiltiga lösning” beslutades på ett möte med ­nazistiska toppar och akademiker i en stor villa i Wannsee. Den dödliga gasen Zyklon B hade då utvecklats av IG Farben, som upprättat en ny fabrik ­nära ett då ganska nytt läger i Auschwitz i Polen.
Till dödslägren transporterades miljoner judar för att dödas av gas. Bland det hemskaste i Beevors bok är uppgiften att de soldater som ­befriade Auschwitz hittade sju ton människo­hår och 1,2 miljon kappor, klänning­ar och kostymer. Men i Sovjetunionen tystades förintelsen ner, efter Stalins order att inte ”kategorisera” offren.
Även om de flesta in i det sista hoppades på en utväg ur helvetet, berättar Beevor också om upproret i det judiska gettot i Warszawa på våren 1943, som det tog två månader för tyska SS-förband att slå ner.
Lägerfångar gjorde också uppror i Treblinka i augusti 1943 och i Auschwitz på hösten 1944. Sjuttio av de 700 judar som tog strid i Treblinka gömde sig i skogarna och överlevde.
Motståndsrörelser och väpnade partisaner som kämpade mot den tyska ockupationen, gjorde stora uppoffringar som var viktiga för krigets utgång.
Den största underjordiska armén fanns i Polen, med 100 000 man redan i mitten av 1940. I Polen hade ­ockupanterna för övrigt stora problem att hitta kollaboratörer. Även i Ukraina bildades snabbt en partisanrörelse med 5 000 soldater bara månader efter Tysklands invasion.
Partisanernas attacker och sabotage i Sovjetunionen växte och samordnades allt mer. Beevor ­rapporterar att ”skogarna söder om Leningrad och större delen av Vitryssland, kontrollerades nästan helt av partisan­styrkor” på sommaren 1943.
Det första upproret mot tyska trupper kom i Serbien. Där kunde det jugoslaviska kommunistpartiet samla den kanske effektivaste partisanrörelsen, som samlade jugoslaver över de etniska och religiösa gränserna. Detta lade grunden för Titos maktövertagande efter kriget.
Överallt växte de kommunistiska motståndsgrupperna snabbast och fick starkt inflytande – i Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna o s v.
De stalinistiska kommunistpartierna hade under Hitler-Stalin-pak­ten haft stora svårigheter men nu sammanföll för en tid deras egna intressen med Sovjetunionens. Rörelserna utvecklade efterhand underjordi­ska tidningar och organiserade strejker.
Men Stalin, vars första prioritet var den egna makten, ville upprätthålla alliansen med England och Frankrike. Han beordrade därför kommunistpartierna att underordna sig borgerliga partier och ledare som de Gaulle i Frankrike. När det franska kommunistpartiets ledare ­Thorez kom tillbaka till Frankrike gav han därför order om att strejkerna ­skulle avbrytas.

Stalins kanske största svek skedde i Grekland. Den brittiske premi­ärministern Churchill och Stalin hade på tu man hand delat Europa i intressesfärer, där Grekland tillföll Storbritannien. 80 000 brittiska soldater sattes in för att slå ner den kommunistiska befrielserörelsen EAM/ ELAS. Ett bittert inbördeskrig utkämpades ända fram till 1949.
I Italien kollapsade Mussolinis regim som ett korthus när de militära nederlagen inträffade ett efter ett. Allierade soldater som landsteg i söder rapporterade om hungerupplopp, medan arbetarna i norr gick i strejk och ut på gatorna. Hitler beordrade en tysk invasion för att möta de alli­erade. Mussolini räddades ur husarrest men slutade sitt liv hängande i en lyktstolpe när kriget slutade i ett uppror.
I Norge behöll Hitler hela tiden 400 000 soldater, till förtvivlan för de generaler som ville förflytta dem till östfronten.
Den norska motståndsrörelsen samlade 40 000 man, som bland annat gjorde sabotageaktioner och räddade judar.
I Danmark, där även socialdemokraterna valt att samarbeta med ockupanterna, genomfördes stora strejker i slutet av kriget.
Om Stalin höll tillbaka kommunistpartierna i Väst var det annorlunda i de länder där Röda armén tågade in. Här var den militära makten helt avgörande, partierna – både ”kommunistiska” och borgerliga – var underordnade. Han ville inte ha folkliga uppror och lät därför nazisterna slå ner upproret i Warszawa 1944 utan att Röda armén ingrep. Stalin kunde efter kriget upprätta ett antal lyd- och buffertregimer. Churchill föreslog visserligen att brittiska trupper skulle ingripa i Polen efter kriget, men det var helt orealistiskt eftersom stämningen bland soldaterna skulle ha gjort det omöjligt.

Japan ockuperade Manchuriet i nordöstra Kina efter den så kallade Mukdenincidenten 1931. De styrande krigsherrarna i Kina under ledning av Chiang Kai-shek hade krossat revolutionen 1925-27 i blod. Kommunistpartiet (KKP) under Mao ­Zedong gick över till att stödja sig på bönder och bildade en egen ”folk­armé” på landsbygden. Stalins folkfrontslinje – att kommunisterna skulle samarbeta med borgerliga krafter – betydde att KKP uppmanades att bilda gemensam front med Chiang Kai-sheks trupper mot Japan. Mao höll med i ord, men insåg att det innebar risk för nya massakrer och trupperna fortsatte att agera separat.
Den japanska härskande klassen och militären bedrev samma form av propaganda om sig själva som ”övermänniskor” som nazisterna. Kineser var enligt denna syn ”sämre än svin”.
Slaget om Shanghai 1937 blev det största i Kina under hela kriget. Tvåhundratusen japanska soldater attackerade först Shanghai och sedan den dåvarande huvudstaden Nanjing. Japan förlorade 40 000 stupade, men de kinesiska förlusterna var mångdubbelt större. 180 000 soldater dödades och upp till 300 000 civila. De japanska trupperna hade order att inte ta några fångar, enbart att döda.
Den japanska självförtroendet fick dock en allvarlig törn under Nomon­hanincidenten i nordöstra Kina, från maj till sommaren 1939. Den sovjetiska Röda armén besegrade de japanska trupperna och 61 000 japaner stupade. Utgången hade en uppmun­trande effekt på det kinesiska motståndet mot Japan.
Den japanska truppinsatsen i Kina förblev den största under hela kriget; med 680 000 soldater var det lika många som i övriga asiatiska länder som invaderades – Filippinerna, Indonesien, Indokina, Burma, Thailand, Singapore och Malaysia.
Mellan 50 och 90 miljoner kineser tvingades på flykt undan de japanska truppernas grymhet och mellan 20 och 50 miljoner dog på grund av kriget. Den japanska armén använde även biologiska vapen, bland annat spred de pest- och kolerabakterier.

Militärer och media i Väst upptäckte efterhand att nationalisterna under Chiang Kai-shek inte var någon effektiv motståndkraft mot Japan. USA:s press beskrev Chiang som ”diktatorisk, inkompetent, korrumperad” med en armé som vägrade att strida mot Japan eftersom man sparade sig för strider mot kommunisterna. USA:s general Stilwell konstaterade att KKP stred hårdare än nationalisterna.
När den nationalistiska armén retirerade plundrades landsbygden, vilket ledde till svält och uppror.
KKP hade en helt annan politik och taktik. Jorden delades upp och odlades, vilket hela tiden stärkte partiets stöd. Detta banade väg för den kinesiska revolutionen 1949.
Japan hade snabbt erövrat Syd­ostasien men pressades snart gradvis tillbaka.
Dess militära taktik var mycket konservativ och dess ekonomi och produktion kunde inte matcha USA, som definitivt drogs in kriget efter attacken på Pearl Harbor i ­december 1942.
Kriget på örikena i Stilla Havet var extremt krävande. De japanska styrkorna tog skydd i grottor och hade order att aldrig ge upp. Sjukdomar och svält härjade bland de japanska soldaterna som ofta anföll med självmordsattacker. För att erövra öarna krävdes minst fyrdubbla antalet soldater jämfört med de försvarande styrkorna.
USA-generalen MacArthur hade fördrivits från sin bas på Filippinerna och bedrev en formlig personkultskampanj inför sin återvändo. Han blev senare de facto styrande i Japan och Korea efter kriget, där han bland annat gav immunitet till de ansvariga för den biologiska krigföringen och forskningen.
Kriget i Asien avslutades med ­atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, med 135 000 direkta dödsoffer och många fler därefter. Beevor konstaterar helt riktigt att bombningen till stor del handlade om att ”USA demonstrerade sin makt för Sovjetunionen”. Washington ville et­ablera en ny världsordning, pax americana.

Sovjetunionen och därmed de stalinistiska kommunistpartierna fick allt starkare stöd i takt med framgångarna på östfronten. I London genomfördes massdemonstrationer med krav på en ”andra front nu”. Fram till landstigningen i Normandie i juni 1944 bestod denna andra front av motståndsrörelserna.
Det stora antalet civila dödade berodde på att militärledningar och politiker helst förlitade sig på ­artilleri och flygbombning för att hålla nere antalet egna stupade. Än mer har så varit fallet i senare krig, där USA förlitat sig på flygbombningar av Vietnam och Irak, och än senare med drönarattackerna i Afghanistan och Pakistan.
Den brittiske flyggeneralen Arthur Harris utvecklade en metod där brandbomber föregick sprängbomberna. Han skröt med att 63 tyska städer hade förstörts.
Skillnaden mellan Hitlers och Stalins båda brutala diktaturer var den materiella basen. Sovjet var en dikta­tur, men samtidigt en planerad ekonomi som gett ekonomisk tillväxt samtidigt som kapitalismen befunnit sig i 1930-talets depression. Hitlers Tyskland var fortsatt kapitalism, ledd av närmast vidskepliga fanatiker.
Hitler trodde på allvar att kriget förlorats på grund av höga officerares konspirationer. Själv tog han sitt liv med inställningen att ”om det tyska folket inte förmådde segra, då förtjänade det inte heller att överleva”, som Beevor uttrycker det. Hans medarbetare flydde hals över huvud från ett land i ruiner med åtta miljoner hemlösa och fem miljoner slavarbetare från andra länder.
I Sovjet spirade idéer om förändring, men för de hemvändande väntade Stalins hemliga polis, NKVD, som inledde nya massarresteringar och utrensningar. 135 000 soldater och officerare greps för ”kontrarevolutionära brott”. Hela ­folkgrupper, som tjetjenerna, tvångsförflyttades. 1943 hade Stalin upplöst den Kommunistiska Internationalen för att understryka att kommunistpartiernas uppgift världen över var att stödja Sovjet (läs: Stalin), inte att bedriva revolutionär kamp och världsrevolution.
Antony Beevors Andra världskriget beskriver kriget som det verkligen var. Våldtäktsmassakrer som Röda arméns soldater utförde på miljontals kvinnor i Budapest och Berlin var en del av kriget. Självmordsattacker och terrorbombningar likaså.
Resultatet av kriget blev inte fred. Nya krig följde i Vietnam, Korea, Mellanöstern och under de senaste 20 åren i Jugoslavien, Afghanistan o s v.
I Väst och i de stalinistiska ­staterna följde efter 1945 en 20-25-årig ekonomisk uppgångsperiod. I de fattiga länderna fördes befrielsekrig medan nöden ofta fördjupades.
De motsättningar som ledde fram till kriget finns kvar än idag. Kapitalismens kriser leder idag inte till omedelbara hot om världskrig på grund av det enorma motstånd ett storkrig skulle möta från arbetare och vanligt folk.
Tänk om de jättelika, oemotsvarade resurser och all tänkbar vetenskaplig forskning som mobiliserades för att åstadkomma maximal förstörelse istället skulle användas för att förbättra människors liv och miljö. För detta behövs en global, demokratisk socialistisk rörelse.
Per-Åke Westerlund