För två år sedan stiftade alliansregeringen, i enlighet med EU:s Lissabonfördrag, en ny lag för ökad ”flexibel” arbetskraftsinvandring, som då kritiserades för att öppna för dumpning av löner och villkor. Att flexibiliteten endast gäller arbetsgivarna är uppenbart när nu lågutbildad oorganiserad arbetskraft anställs i allt större omfattning, utan någon facklig insyn och kontroll över arbetsvillkoren.Lagen är helt i linje med högerregeringens outtalade strategi för att skapa en ny låglönemarknad bestående av en ny fattig arbetande underklass. Tack vare de svenska fackföreningarnas historiska styrka och internationellt sett unika anslutningsgrad har högerregeringen trots ett omfattande nyliberalt systemskifte inte vågat gå till direkt frontalangrepp mot kollektivavtalen.
Istället försöker man med andra metoder kringgå avtalens löner och arbetsvillkor som fackföreningarna har kämpat sig till. Till exempel att bemanningsföretag systematiskt används för att sätta arbetsrätten ur spel.
Den nya arbetskraftsinvandringslagen innebär ytterligare ett kliv på vägen mot dumpade arbetsvillkor och total arbetsgivardiktatur på arbetsmarknaden.
Lagen exkluderar fackföreningarna ur behovsprövningen av arbetskrafts-invandring i olika branscher och fråntar dem i verkligheten möjligheterna att kontrollera att kollektivavtalade löner och villkor verkligen uppfylls av arbetsgivarna.
Behovsprövningen faller istället helt i händerna på arbetsgivarna och äger rum i Migrationsverkets slutna lokaler. Lagen om arbetskraftsinvandring knyter arbetstagarens tillfälliga uppehållstillstånd till samma arbetsgivare i två år och fyra år till arbetsgivare inom samma bransch, något som lämnar arbetskraftsinvandrarnas öden helt i händer- na på arbetsgivarens godtycke.
Även om lagen föreskriver att arbetsvillkoren ska motsvara praxis inom branschen, är det i många fall omöjligt att följa upp för facket. Eftersom uppehållstillståndet hänger på anställningen är det mycket riskabelt för ar- betskraftsinvandrare att ställa krav på att avtal och villkor följs och att organisera sig fackligt. Arbetsgivarnas förtjänst ligger inte bara i att lönen i verkligheten kan sättas lägre än den kollektivavtalade lägstalönen, nu öppnas även möjligheten upp att anställa oorganiserad arbetskraft i total beroen-deställning till företagsledningen.
– Ställer inte personen upp på arbetsgivarens villkor så måste de åka hem igen. Vi har ingen koll på hur det går till där ute i verkligheten längre, beskriver Peter Frommelin, Fastighets ansvarige för städavtalet, fackets försämrade möjligheter till insyn i LO-Tidningen.
När arbetskraftsinvandrare anställs till lägre löner och sämre villkor är det självfallet inte ett problem som endast berör dem.
Bekämpandet av EU:s, högerregeringens och arbetsgivarnas försök att dumpa arbetarklassens löner och villkor har skapat en del förvirring inom vänstern.
”Nej, kamrater och polska byggnadsarbetare, här finns dåligt med jobb […] Välkomna tillbaks när det fattas gubbar i branschen”, skrev till exempel Kommunistiska Partiets Tommy Flatnes i en polemik mot Offensiv för några år sedan. En sådan nationalistisk syn på kampen mot arbetsgivarna är förödande och riskerar att leda till splittring bland arbetarna när det i själva verket krävs enighet.
Arbetarkampens historia pekar entydigt på att eftergifter från kapitalistklassen har vunnits genom solidarisk, internationalistisk kamp. Arbetare, oberoende av kultur, etnicitet och nationalitet, har genom tiderna framgångs- rikt kämpat för gemensamma intressen.
Vad som krävs för att slå tillbaka regeringens och arbetsgivarnas attacker är en facklig organisering över etniska och nationella gränser och gemensam kamp mot kapitalägarna och deras regering.
När högern och EU-eliten motiverar lönedumpning genom arbets- kraftsinvandring med tal om den ”fria rörligheten för människor”, måste arbetarnas organisationer kontra med att kräva en fri rörlighet på sociala grunder. Istället för på arbetsgivarnas villkor och önskemål krävs kamp för fack- lig vetorätt mot uppsägningar och facklig kontroll vid nyanställningar.
De senaste decenniernas nyliberala kontrarevolutionära utveckling visar att allt som arbetarklassen någonsin har kämpat till sig när som helst kan rullas tillbaka. För att stoppa denna utveckling krävs såväl demokratiska och kämpande fack som ett nytt socialistiskt ar- betarparti.
Ammar Khorshed
