SVT försöker göra det igen – en sorts mjukare variant av TV-dokumentären Könskriget från 2005 som innebar en hård stöt mot vågen av feminism och gav luft åt de följande årens antifeminism.
Den är gången sker det smartare förpackat när det är Belinda Olsson, en av den moderna feminismens mest uppskattade gestalter, som är budbäraren.
När boken Fittstim kom 1999 fick den ett enormt genomslag. Belinda och de andra författarna gjorde det som feminister alltid varit så bra på – de berättade om sina egna erfarenheter och så många människor kände igen sig.
Boken spelade absolut en roll i att väcka en ny generation aktivister som blev tredje (eller fjärde beroende på hur man räknar) generationen kvinnokamp.
”Vad jag försöker säga är att sagan om Askungen suger. Hon skulle[ha struntat i balen och skaffat sig en juristutbildning istället så hon kunde stämma sin elaka plastmamma för barnmisshandel”. Så hette det i Fittstim. I Fittstim – min kamp frågar sig Belinda Olsson om feminismen har gått för långt. Det har så klart väckt en kritikstorm. Lo Kauppi, dagsaktuell med pjäsen Vita Kränkta Män, svarar på om feminismen gått för långt: ”JA om man tycker det är okej att 2% av alla polisanmälda våldtäkter i Sverige leder till fällande dom. JA om man tycker det är okej att flickor riskerar kallas hora efter sexuellt umgänge medan pojkar kallas kung. JA om man tycker det är okej att kvinnor utför 24 timmar mer obetalt arbete än män i månaden i Sverige… JA om man tycker det är okej att 90% av dom som jobbar deltid för att vårda anhöriga i Sverige är kvinnor, JA om man tycker det är okej att kvinnor tjänar 6 000 kr mindre i månaden än män i Sverige”.
Maria Sveland, författare till Hatet – en bok om antifeminism, skriver retoriskt i en delad debattartikel: ”Den svenska (extrema) feminismen har kuvat männen, särskilt lattepapporna som går på öppna förskolan. Även dessa provocerar Belinda, som istället för att se närvarande pappor ser en grupp förtryckta män som bara är pappalediga för att vara feminister till lags. Belinda kan inte förstå varför feminister fortsätter kritisera mansrollen när det finns lattepappor. Att svenska pappor i själva verket bara tar ut 25 procent av föräldraledigheten är ett faktum som inte nämns med ett ord.”
Vad är det som har lett till den relativa jämställdheten i Sverige? Det är ju kvinnors utträde på arbetsmarknaden, fackliga organisering och en offentlig välfärd öppen för alla. Förlåt: imperfekt: Var! Välfärden är inte längre öppen för alla och i den privatiserade välfärdsmarknaden finns idag arbetsvillkor som mer liknar 1800-talet än 2000-talet. Det här är en materiell kapitalistisk grund för den backlash som redan har börjat märkas.
Den har inte slagit igenom fullt ut – tack vare den breda feminismen, som inte alls är stigmatiserad utan väl förankrad bland massorna av kvinnor och många män som strävar på för jämställdheten.
Istället för att ge utrymme till de proteströrelser som faktiskt finns för försvar av välfärden och den specifika kvinnokamp för löner och arbetstider som flera grupper löntagare driver så ger sig Fittstim – min kamp hånfullt på enskilda individer som kämpar med sina kroppar. Belinda frågar sig varför feminismen alltid varit så fixerade vid sina kroppar. Nivån är densamma som de simplaste högstadiefördomar man möter om feminister, som SVT i princip försöker bekräfta. I nästa del får till och med antifeministen Per Ström komma till tals.
Nej, det finns ju ingen motsättning mellan lönekamp och kamp mot sexismen / för rätten att få kontroll över sin egen kropp. Att kvinnokämpar genom tiderna tagit upp kampen för sina kroppar beror ju på att könsmaktsordningen är fixerad vid kvinnors kroppar. Därav sexistisk reklam, våldtäkter, könsstympning, sexuella trakasserier, abortförbud m m.
Tvärtom måste lönekampen och kampen mot sexismen gå hand i hand för att nå framgång. I lördags demonstrerade över 3 000 personer mot det sexistiska rättssystemet. Det är en början. Tjejer och kvinnor har svikits av fackföreningarna som inte har rest något nämnvärt motstånd mot den kvinnofientliga politik som regeringen för.
Den rörelsen som kan förena kampen mot olika former av förtryck återstår att byggas, och den måste byggas underifrån.
