Andra världskrigets första år (1939-41) präglades av en enorm hetsjakt på kommunister och socialister. Vid ett flertal tillfällen övervägde den då sittande regeringen – en koalition av socialdemokrater, folkpartister, bondeförbundare (Centern) och högern (Moderaterna) samt borgerliga byråkrater – att förbjuda kommunistpartiet (SKP).Antikommunismen var en del i samlingsregeringens eftergiftspolitik till Nazityskland.
Ett flertal kommunister, fackliga aktivister och vänstersocialdemokrater internerades i olika fångläger. Flera razzior genomfördes mot SKP:s lokaler och partiets medlemmar övervakades. Den kommunistiska pressen fick inte distribueras o s v.
Delar av den svenska kapitalistklassen och exempelvis kungen Gustaf V sympatiserade med Hitler- tyskland och var övertygade om att nazisterna skulle vinna det världskrig som inletts med Tysklands angrepp mot Polen hösten 1939 och som rasade i Europa ända fram till våren 1945. I Asien tog kriget slut först i september samma år.
Den inhemska militären, polisen och säkerhetstjänsten hade ett intimt samarbete med sina motsvarigheter i Tyskland. Kommunister och antinazister som flytt från Tyskland eller från länder som ockuperats av Hitlers trupper övervakades och/eller sattes i interneringsläger. Ända fram till slutet av 1942 direktavvisades tyska desertörer vid gränsen, en säker dödsdom väntade dem som skickades tillbaka.
Antikommunismen var en följd av att regeringen och kapitalisterna inte ville stöta sig med Nazityskland och dess krigsmaskin. I Tyskland hade den svenska kapitalismen sin största exportmarknad och Hitlers rustningar hade bidragit till att Sveri-ge inte drabbats lika hårt av 1930-talets kris som andra länder.
Veckorna innan brandattentatet mot Flamman, den 10 februari 1940, genomförde polisen en landsomfattande razzia mot SKP:s lokaler. Över 3 000 poliser deltog i raz- zian mot 45 SKP-lokaler och nära 970 personer. Totalt arresterades 16 kommunister i razzian och ytterligare ett polisingripande dagen efter.
I Norrbotten, som var SKP:s styrkefäste, genomfördes ingen razzia eftersom myndigheterna redan ansåg att man delvis lyckats lamslå kommunistpartiets verksamhet i landets nordligaste del.
Vintern 1939-40 började kommunister och socialister att placeras i de speciella interneringsläger – arbetskompanier – som Försvarsstabben upprättade i norr. Det första ar- betskompaniet var Storsien utanför Kalix där 300-370 kommunister internerades den första krigsvintern.
Ett förbud av kommunistpartiet hade börjat diskuteras innan den landsomfattande razzian. I januari 1940 lämnade högern (Moderaterna) in en riksdagsmotion med krav på ett ”förbud mot och upplösande av statsfientliga partier”, och det var SKP som åsyftades.
Även inom S-ledningen och i facktoppen var det många som önskade ett förbud.
Det var i en atmosfär av statligt sanktionerad antikommunism som det dödliga attentatet genomfördes den 3 mars 1940.
Mordbranden innebar inte att hetsen blev mindre, utan det motsatta. Hetsjakten på kommunister tilltog och nådde sin kulmen i samband med Nazitysklands angrepp på Sovjet i juni 1941.
Målet för Hitlers krigsföring var att rasera Sovjet och likvidera ”bolsjevismen”.
Den ryska oktoberrevolutionen 1917 hade avskaffat kapital- och godsägarväldet, men arbetarrevolutionen i Ryssland spreds inte till andra länder utan förblev isolerad till ett fattigt och sargat land. Det i sin tur banade väg för stalinismens framväxt.
Stalins Sovjet på 1940-talet var en monstruös diktatur. Det enda som fanns kvar av oktoberrevolutionens landvinningar var den förstatligade egendomen och planekonomin. Högern och socialdemokraterna var inte sena att försöka utnyttja stalinis- mens brott till sin egen fördel.
SKP:s sekterism och opportunism gjorde det inte lättare att stå upp mot antikommunistiska hetskampanjer. SKP var inget självständigt parti, utan gick i Moskvas led- band.
När andra världskriget bröt ut var SKP på tillbakagång. De monstruösa Moskva-rättegångarna 1936-38, Hitler-Stalin-pakten 1939, Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40 och hetsen, hade medfört att partiet nästan halverats. Andra världskrigets utveckling efter 1941 gav partiet en möjlighet att återhämta sig.
Genom att besegra Sovjet på slagfältet ville Hitler utplåna dessa kvarstående landvinningar och skapa nytt ”livsrum” för den tyska imperialismen.
Inom den svenska överklassen var det många som inget hellre önska-de än att Hitlers ”antibolsjevikiska korståg” skulle krossa den kommunistiska rörelsen och tillintetgöra dåvarande Sovjetunionen. I oktober 1941 skickade den svenska kungen Gustaf V ett personligt meddelade till Hitler, där han önskade Nazityskland fortsatt framgång i kriget mot ”denna pest” (bolsjevismen).
Förutom ytterligare eftergifter till Hitler under 1941 – tyska trupper och krigsmaterial fick transporteras på järnväg och fritt tillträde gavs för tyska skepp på svenskt territorialvatten – ställdes det förnyade krav på att kommunistpartiet skulle förbjudas.
Krigets vändning 1942 stoppade ett förbud. Opinionen svängde och SKP vann ökat inflytande igen samtidigt som Sovjet, trots Stalin, slog tillbaka Hitlertyskland.
När det stod klart att Nazityskland skulle förlora kriget blev det allt svårare för de styrande att fortsätta eftergiftspolitiken och hetsjakten på kommunister och socialister.
Per Olsson
