Sverigedemokraterna fick 9,7 procent, partiets högsta röstetal någonsin. Hur är det möjligt och hur ska kampen mot rasismen fortsätta inför valet den 14 september?
”Att vända ryggen fungerade inte”. Det slutsatsen från Expressens Britta Svensson sprids nu av borgerliga ledarsidor och politiker. Dagens Nyheters ledarsida har under hela valkampanjen påstått att det är samtal och argument som är svaret på rasismen. Den som är besviken över valresultatet kan ju då lätt konstatera att ledarsidornas ”argument” också misslyckats. Faktum är att dessa argument lyst med sin frånvaro under hela valkampanjen.
Samtidigt har det vuxit fram en ny folkrörelse – mot Sverigedemokraterna och mot rasismen. Denna protestvåg har långt ifrån misslyckats.
I januari nådde Sverigedemokraterna rekordhöga 11,5 procent i Yougov:s mätning som publiceras i Metro. Som mest låg partiet på 12,8 procent och var tredje största parti.
Protestvågen, som inleddes efter nazistattacken i Kärrtorp i december, har mobiliserat 10 000-
tals i städer och mindre orter landet runt. Den har stärkt elever, vårdpersonal, brandmän med flera att säga nej till besök från SD. Antirasismen har stärkts bland stora grupper. SD:s konservativa och reaktionära syn på familjen och kvinnans roll i samhället har också ökat stödet för antisexism och feminism.
Protesterna har haft en ungdomlig prägel vilket lagt grunden för ökat valresultat för V och den kraftiga ökningen för FI, som är större än SD:s.
Det är uppmuntrande att SD:s turnéer överröstats av talkörer från ”vanligt folk” som av SD kallats ”vänsterextremister”.
Samtidigt är det uppenbart att antirasismen behöver mer än att säga nej. Det behövs ett verkligt politiskt alternativ. V och FI, och även MP, har vunnit på opinionen, men de har inte varit inblandade i protesterna. V-ledaren Jonas Sjöstedt har till och med tagit avstånd från det högljudda buandet.
Rasismen göds av osäkerhet om framtiden och kristecken i Europa. Arbetslösheten går inte ner i Sverige samtidigt som bostads-, vård- och skolkriserna fortsätter. Missnöjet är massivt med högerregeringen och särskilt Moderaterna, samtidigt som många inser att Stefan Löfvens socialdemokrater inte erbjuder någon avgörande kursändring.
Den gryende antirasistiska rörelsen måste även ta upp klassfrågor: bostäder, nedskärningar, privata vinster i välfärden. Här står SD väldigt nära regeringen, helt utan alternativ.
Det finns resurser och väldiga rikedomar – hos bankerna, storföretagen och spekulanterna. Men SD och andra rasister försöker istället vända ilskan och uppmärksamheten mot oftast underbetalda migrantarbetare och de som tvingas tigga.
Det är rasismens funktion i det kapitalistiska samhället: att försöka bromsa och förhindra gemensam kamp underifrån, att splittra arbetare och ungdomar.
Mobiliseringarna mot SD måste fortsätta under nästa valrörelse, i augusti och september. De behövs samtidigt organisering, offentliga möten och torgmöten som slår tillbaka rasismen och den högerpolitik som gett den grogrund. Kampen fortsätter! ■
