Är ebolan på väg att stoppas?

2014-10-29 09:55:56


Enligt WHO uppgick antalet smittade den 23 oktober till dryga 10 000 och nära 5 000 bekräftade döda.

Enligt Röda korsets generalsekreterare Elhadj As Sy kommer det att ta fyra till sex månader att få ebolaepidemin under kontroll – i bästa fall.
Prognosen, som gjordes i förra veckan på en presskonferens i Peking, var dock villkorad. Den kräver dels att omedelbara och effektiva stödinsatser verkligen sätts in och dels framgång i de segdragna försöken av läkemedelsbolagen att ta fram ett effektivt vaccin.

Röda korset-chefens första villkor för att stoppa ebolan handlade om ”säkra begravningar” av de döda och ”god isolering och behandling” av de smittade och sjuka. Detta äventyras av att alltför många stater som har förklarat sig vara villiga att hjälpa till ”springer sin väg, medan andra tvekar att skicka personal”.
För västliga regeringar och media trillade myntet ändå inte ned förrän de första enstaka fallen i USA och Spanien fick dem att inse att farsoten kan spridas utanför Liberia, Sierra Leone och Guinea i det fattiga Västafrika.

Av de 3 000 militära hjälparbetare som USA utlovat till Liberia, en stat som grundades av frigivna slavar från USA, uppges 600 idag vara på plats. Mindre insatser kommer även från EU och tidigare kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien.
Att bara en mindre del av den miljard dollar som FN vill ha till sin ebolafond ännu har utlovats säger sig FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon vara ”bittert besviken” över. Sverige är med sina hittills bara 240 utlovade miljoner kronor den femte största bidragsgivaren i världen.
Även stödinsatserna i form av vårdspersonal har varit sega. Enligt Läkare utan gränser, som har 3 000 anställda i ebolainsatsen, varav 240 internationellt utsända, har de löften som hittills getts ännu inte haft någon effekt.

Den svenska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har än så länge bara skickat ett team på ett tiotal svenskar och danskar, vars uppgift är att bygga ett läger för de internationella hjälparbetarna i Liberia. Det kan jämföras med att det fattiga Kuba, med bara 11 miljoner invånare, har gått före alla andra genom att redan ha 246 läkare och sjuksköterskor på plats i Västafrika av de sammanlagt 461 som har utlovats på sex månaders uppdrag – en redan från starten minst 25 gånger större insats än Sveriges.

Än så länge finns det inga tecken på att den exponentiella ökningen av antalet smittade har brutits. Enligt FN-organet Världshälsoorganisationen, WHO, uppgick antalet smittade den 23 oktober till 10 141 (varav 450 sjukvårdsarbetare) och antalet bekräftade döda till 4 922.
Professorn i epidemologi Alison Galvani vid Yale School of Public Health varnar i medicintidskriften Lancet den 15 oktober för att epidemin vinner racet: ”Även om vi kanske fortfarande bara är mitt i vad vi till sist kommer att betrakta som den tidiga fasen av det nuvarande ebolautbrottet, håller fönstret av möjligheter som funnits att avvärja katastrofala konsekvenser snabbt på att stängas på grund av alltför sena och otillräckliga insatser.”
Det verkliga antalet döda kan enligt WHO redan vara tre gånger fler än de officiella siffrorna, kanske uppåt 15 000. Mycket talar för att den verkliga omfattningen mörkas av rädsla för att framkalla panik och dels för att människor i stor omfattning begravs utan myndigheternas vetskap, utan den påbjudna kremeringen.

Det är ingen tillfällighet att ebolan har fått ett sådant katastrofalt utbrott i Liberia, Sierra Leone och södra Guinea, som under 14 år sedan 1989 har härjats av inbördeskrig om kontrollen av diamanter och andra naturresurser, vilket krävt 200 000 döda och lett till enorma flyktingströmmar. Den relativa stabilisering som har rått sedan dess har präglats av en hämningslös exploatering, där internationella storbolag har lagt odlingsbar mark och skog under sig för gummi-, socker- och oljepalmsplantager, timmer och järngruvor.
Det är i skärningspunkten mellan den nykoloniala kapitalismens plundring av naturresurserna och trycket av hundratusentals undanträngda flyktingar utan jobb eller mark som många av de fattiga har tvingats söka sin föda i bushen, med jakt på all sorts småvilt som sedan säljs på marknaderna. Och det är troligen från de jagade fladdermössen som lever på fruktträden som ebolaviruset har överförts till människorna.
Samtidigt som ett fåtal utländska bolag tillsammans med gamla krigsherrar och en liten inhemsk elit har gjort sig förmögna är 80 procent arbetslösa och 85 procent lever under fattigdomsgränsen, medan strukturella anpassningsprogram slaktat den lilla offentliga vård och service som en gång funnits.   
Vid ebolans utbrott fanns det i Liberia och Sierra Leone bara 1,4 respektive 2,2 läkare per 100 000 invånare, jämfört med OECD-snittet på 320.

Det internationella stöd som krävs är därför extremt omfattande, både i form av läkare, sjuksköterskor, vårdplatser och medicinsk infrastruktur i en situation som kräver extrema försiktighetsåtgärder mot den stora smittorisken. För varje vecka som går tilltar också ett sammanbrott av det ekonomiska livet, där människor inte vågar eller får gå till jobbet, skolorna är stängda och bönderna överger åkrarna. Hungersnöd hotar i Västafrika, då till exempel 40 procent av alla jordbruk i Sierra Leone har övergivits och skörden ruttnar på fälten.
– Vi har haft 14 års inbördeskrig, men det här är värre, säger den svensk-liberianska undersköterskan Ladi Keita i en SR-intervju.
Samtidigt ökar risken för social oro, där el och rent vatten saknas och hungriga bryter isoleringen för att plundra och lokal vårdpersonal går i strejk för att kunna riskera livet under anständiga livsvillkor.
Krisen i Västafrika är en dramatisk konsekvens av en ohållbar världsordning, där naturen i form av ett dödligt virus nu slår tillbaka mot den globala kapitalismens följ-der och ytterst hotar den globala säkerheten.

Så vad måste göras? Allra mest akut är naturligtvis krav på snabba medicinska och humanitära katastrofinsatser. De 200 modiga vårdanställda som har anmält sitt intresse till MSB att själva åka ner måste snarast frigöras och ges de materiella förutsättningarna att göra detta.
Samtidigt måste beredskapen för katastrofer av olika slag höjas på bekostnad av militär upprustning och bankernas och storföretagens profiter.
Att de gigantiska kapitalistiska multinationella läkemedelsbolagen som GlaxoSmithKline, Inovio och Johnson & Johnson ännu inte har tagit fram något testat vaccin mot ebolan, trots att det borde vara en relativt enkel uppgift ur vetenskaplig synvinkel sett och att sjukdomen har haft flera tidigare utbrott är helt enkelt ett utslag av att fattiga afrikaner inte utgör en lönsam konsumentgrupp.
Nu måste ett jobb som normalt tar åratal göras på några få månader, samtidigt som det ännu inte finns någon finansiering och ännu mindre någon vidare budget för att tillverka miljontals doser, enligt forskningsmagasinet Science.
Det är självklart att denna typ av bolag inte borde vara privat ägda och drivna för vinster på bekostnad av dödligt sjuka och den allmänna säkerheten. ■