Är friskolorna bra för eleverna?

2013-02-03 00:28:04




I slutet av förra året publicerades en rapport från två Uppsalaforskare som konstaterade att friskolesystemet har förbättrat studieresultaten och resultaten på högre utbildning för kommuner med hög andel friskolor.
Men rapporten drar alltför långtgående slutsatser och en kritisk analys är på sin plats.

Anders Böhlmark och Mikael Lindahl på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, publicerade den omtalade rapporten Har den växande friskolesektorn varit bra för elevernas utbildningsresultat på kort och lång sikt?” i oktober 2012.
Där drar de slutsatsen att ”en ökning av andelen friskole­elever förbättrar både det genomsnittliga utbildningsresultatet i slutet av grundskolan och på lång sikt även gymnasiebetyg, universitetsstudier och antal utbildningsår”.
Rapporten har potentialen att användas av kapitalintressena som ett slagträ i den politiska privatiseringsdebatten och därför krävs en kritisk analys av Böhlmarks och Lindahls ”utvärdering”.

För det första kan vi konstatera att forskning aldrig kan vara universellt objektiv, utan beror alltid på forskarens subjektiva nyfikenhet, intresseområde, förförståelse och intentioner. Forskningens roll i den politiska debatten är inte att producera ­objektiva sanningar som underlag för ­politiska beslut, utan är i första hand ett mycket kraftfullt ideologiskt verktyg.
Det betyder förstås inte att forskningen inte kan ge oss kännedom om verkligheten. Det viktiga är att vara kritisk och medveten om graden av subjektivitet och även logiska tillkortakommanden som omger de vetenskapliga argumenten.
Ett vanligt förekommande misstag inom forskningen är problemet med kausalitet, det vill säga vad som orsa­kar vad.
Böhlmarks och Lindahls regressionsanalys visar egentligen korrelationen (samvariationen) mellan förändringen i andelen friskolor i kommunen och utvecklingen av studiere­sultaten, men visar inte vilken variabel som orsakar den andra.
Det saknas tillräckliga argument för att konstatera att andelen friskolor skulle vara den oberoende variabeln och studieresultat den ­beroende variabeln.
Ett rimligt scenario skulle kunna vara att kommuner med mer framgångsrika elever lockar till sig en större andel friskolor.
I takt med ökande socioekonomiska klyftor mellan kommunerna skulle det alltså vara ett fullt möjligt scenario, att eleverna i mer välmåen­de kommuner utgör en mer lönsam marknad för friskolekapitalisterna, än mer behövande elever i fattigare kommuner.
Kausalitetsproblematiken är rapportens största svaghet och är i högsta grad en tillräckligt stark sådan för att ifrågasätta rapportens huvudsakliga slutsats.

En viktig aspekt, som rapporten inte avser att beröra, men som är desto viktigare, är vilka variabler som faktiskt anses vara positiva. I rapporten hänvisas framgångar i skolan endast till mätbara variabler såsom betyg, andelen elever som går ­vidare till och antalet år på högre ­utbildning.
Viktiga parametrar som stress, ­ångest, psykiska problem och ­sociala och kulturella färdigheter diskuteras inte alls, men påverkas i hög grad av den ”konkurrenseffekt” som författarna framhåller som mekanismen bakom friskolesystemets förträfflighet.
Risken för betygsinflation som ett resultat av friskolesystemets konkur­rensutsättning avfärdas i rapporten, men tvivel bör resas då det står i tvär kontrast mot tidigare forskning på denna punkt.

Offensiv inser vikten av att basera politiska program på kunskap om verkligheten och välkomnar därför mer forskning på skolområdet.
Kritiken mot Böhlmarks och Lindahls rapport är således inte riktad generellt mot forskning som underlag till politik, utan kritiken av slutsatserna fungerar som en vital intervention i forskningsprocessen. Valet av faktorer som studerats visar ­tydligt artikelförfattarnas avsikter, som ­varit att påvisa fördelarna med friskolesy­stemet. Även om författarnas analys hade varit vattentät skulle slutsatsen att friskolesystemet har varit någonting positivt ändå vara tvivelaktig, då man helt har bortsett från negativa effekter av systemet. Helt riktigt uppmärksammar författarna friskolesystemets segregerande effekt, men väljer att inte analysera det: ”en negativ effekt kan vara att skolan blir sämre på att ge alla elever lika möjligheter, och att betydelsen av elevernas familjebakgrund därmed stärks”.
Det återstår att djupanalysera och uppmärksamma denna klassrelaterade effekt.
Socialister baserar sitt politiska program på kunskap om verkligheten. Samtidigt är det av yttersta vikt att vara vaksam och kritisk mot ideologiskt motiverad forskning som försvarar kapitalintressena, som i detta fall. Forskningsvärlden är en av flera arenor där den politiska och ideologiska striden mot kapitalismen ­måste föras.
Ammar Khorshed