Arbetare i Argentina bildar kooperativ för att rädda jobb

av Lars Bjersing

Arbetarna i Argentina tar över fabrikerna för att rädda jobben (foto: Berta Alarcón).

Under 1990-talet var Argentina ett land i omformning. Carlos Menem (peronist) satt vid makten mellan 1989-1999. Nyliberala tankar slog igenom i politiken. Många människor blev av med sina jobb. På en del arbetsplatser började arbetare att testa en ny väg: att ta över produktionen för att rädda jobben. 

Främst mindre företag räddades och då mestadels på grund av fackliga organisationer. Många försök var dömda att misslyckas, men i runt 30 fall flyttades ägandet till kooperativ bestående av före detta anställda. Detta var främst i storstadsområdet Buenos Aires till en början.
Argentinas ekonomi fortsatte att gå riktigt dåligt och under 2001 genomfördes flera mycket impopulära åtgärder som i slutet av december 2001 ledde till dödliga sammandrabbningar mellan fattiga arbetare och polis. 

Systemet med arbetarkooperativ skulle så komma att spela en stor roll i starten av det nya årtusendet och under år 2001 samlades arbetarstyrda kooperativ till en rörelse för att rädda jobb och behålla inhemsk produktion. 
Rörelsen kallas ”Återtagna arbetsplatser” och de kooperativ som uppstått brukar kallas för Empresas Recuperadas por sus Trabajadores (ERT; företag återtagna av dess arbetare).
De börjar arbetet med att organisera arbetare, skapa strategier för lyckade övertaganden med mera och i det rådande samhällsklimatet leder detta till en explosion av arbetsplatser som tar strid för att etablera ett ERT. 

När ett företag läggs ner ockuperar arbetarna platsen för att se till att utrustning och lager inte säljs för att mjölka ut den sista droppen vinst ur företaget. 
Därefter går de till domstol och begär att få ta över och sedan följer en process som kan variera kraftigt i tid. Rörelsen verkade för en lag om äkta ägandeskap av företagen och för att standardisera vägen dit, men den lagen skulle dröja.
Kooperativen har också fått olika former av statligt stöd från de presidenter – Néstor Kirchner och Christina Kirchner – som tog över efter Menem. 
Under Christina Kirchner, som var president från 2007 till slutet av 2015, antogs den första lagen med tydliga regler för hur det skall gå till att föra över arbetsplatserna i arbetares ägo. 

Under 2015 blev högerns Mauricio Macri ny president. Han har tagit tydlig ställning emot kooperativen och behandlar dem annorlunda än jämförbara företag som är privatägda. Han har även använt sin vetorätt för att förhindra skapandet av kooperativ. 
Presidentens attityd leder till att arbetare inte har någon chans att skapa ett ERT på vissa platser. Kritik mot dessa arbetarstyrda kollektiv kom även från många partier på den vänstra flanken.
Trots alla problem finns det idag fler ERT än någonsin i Argentina (fler än 380 år 2017); sammanlagt uppskattas 16 000-25 000 arbetare jobba inom ett ERT idag. Av dessa är åtminstone 5 000 anställda efter återtagandet – ERT skapar alltså nya jobb. Rörelsen har nu spritt sig utanför Buenos Aires-området både inom Argentina och internationellt. Partier samt vissa fack har ändrat uppfattning och försvarar nu tillverkningssättet. 

Eftersom varje enskilt fall är unikt finns det skillnader i hur ett ERT drivs och hur vinsterna fördelas. 
I artiklar kan man läsa om ERT med helt rättvis fördelning av vinsterna med bonus de månaderna som kooperativet kan avvara pengar. Vissa som intervjuas tjänar så mycket som dubbelt deras gamla lön, medan andra företag inte har fått tillbaka samma ruljans som innan återtagandet och därmed även sämre löner. 
Fenomenet uppstod inte ur något politiskt uppvaknande från arbetarnas sida, utan snarare på grund av ekonomisk nöd. 
Däremot skapar kampen ett uppvaknande och ett ifrågasättande av status quo. Rörelsen jobbar idag vidare med sitt stöd och försöker få även andra kooperativ i Argentina att jobba mot utnyttjande av arbetskraft (även inresta arbetare) och på ett demokratiskt sätt. 

Liknande rörelser hade behövts i Sverige. I en tid av global ekonomi när kapitalet hotar med finansflykt och nedlagda arbetsplatser borde svaret vara att låta ägandet gå över i arbetarnas ägo eller att förstatliga med arbetardemokrati på arbetsplatsen. Att som nu lägga ner lönsamma fabriker för att göra ännu större vinster i andra länder skall aldrig belönas.
Om systemet i Argentina kommer att överleva eller om staten till slut lyckas kväva rörelsen får framtiden avgöra.