Arbetarklassens motstånd på frammarsch i USA

2014-10-02 09:38:33

foto: Alex Garland för Socialist Alternative
Kshama Sawant och Jess Spear i täten för $15 now-kampanjen, som har segrat i Seattle. Kampen fortsätter nu i fler städer.

En våg av strejker bland anställda i snabbmatsbranschen och valet av Kshama Sawant till kommunfullmäktige i Seattle är tecken på den politiska förändring som pågår i USA. Kshama är medlem i det snabbt växande Socialist Alternative, som är sympatisörer till Committee for a Workers’ International (CWI).
”Hur i helvete kunde Seattle välja en socialist? Vi som brukade vara så trevliga”, var en kommentar i Seattle Weekly under den stora rubriken ”Revolutionens väg”.

Kshama Sawants fantastiska seger, när hon som första socialist på 100 år valdes in i kommunfullmäktige, har lett till rader av liknande förbryllade kommentarer från kapitalistiska talespersoner i USA och på andra håll.
Samtidigt krävs det inte raketforskare för att kunna förklara Kshamas seger, som sedan har lett vidare till den storartade ”15 dollar nu”-kampanjen i Seattle och införandet av den högsta minimilönen i USA.
Den amerikanska kapitalismen är inte ”trevlig” längre, om den nu någonsin har varit det, för de miljontals drabbade inom arbetarklassen som tryckts ned i fattigdom av systemets misslyckande. I Seattle syns detta tydligt, där hemlösa tvingas bo på gatorna runt stadshuset.

Tidningen Seattle Weekly gnisslar tänder, men tvingas medge att det är de förvärrade förhållandena för arbetande människor som har lagt grunden för Kshamas seger:
”I Seattle finns det /…/ uppskattningsvis 102 000 arbetare som tjänar mindre än 15 dollar i timmen. Levnadskostnaderna är de sjunde högsta i landet. En lägenhet med ett sovrum kostar ungefär 1 300 dollar i månaden i innerstaden. En höjning av minimilönen kommer bara att vara ett första förband. /…/ Den vita arbetarklassen blir yngre, mer liberal och mer öppen för progressiva dagordningar. 20 procent av Seattles befolkning är mellan 20 och 29 år gamla (den 19 augusti 2014).

Storföretagen och deras talespersoner, inklusive inom det Demokratiska partiet, är förfärade över möjligheten att Kshamas kampanjer kan leda till ”smittoeffekter” och är fast beslutna att göra slut på ”detta socialistiska experiment”.
Utan det sjudande missnöjet bland amerikanska arbetare över den fallande levnadsstandarden och den chockerande ojämlikheten i världens rikaste land hade Kshamas och Socialist Alternatives seger inte varit möjlig. Flera opinionsmätningar har också visat att det finns ett betydande stöd för socialism bland unga människor i hela USA.

Men bara ord är inte nog. Många ”vänster”-organisationer och passiva fackliga ledare har beklagat de ”oacceptabla” förhållandena för arbetarklassen. Men detta har haft lika stor effekt som en snöboll i helvetet. Det är handling som har gjort hela skillnaden, det vill säga det djärva beslutet att utmana företagarna och deras representanter i val, en ”handlingens propaganda”, och att detta kopplades till kravet på 15 dollar i timmen i minimilön.
Socialist Alternative var ensamma om att förstå att detta skulle få ett kraftfullt gensvar hos de lågavlönade i Seattle och över hela USA.Detta har inneburit ett enormt framsteg för de lågavlönade. De har hittills tryckts ned av kapitalismen, men har kommit upp på fötter och krävt en lön som går att leva på och kritiserar företagens omfattande ”lönestöld”. Utan exemplet från Seattle skulle detta troligen inte ha hänt, i vart fall inte just nu.

Seattle har tillfört ny energi till arbetarklassen, särskilt de lågavlönade i hela USA. Den 4 september genomfördes en strejk av arbetarna inom snabbmatsbranschen i mer än 100 amerikanska städer, bland annat i Chicago, New York och Detroit. Strejken kombinerades med demonstrationer och sittstrejker vid snabbmatsrestauranger som McDonalds, Burger King och KFC. Polisen grep mer än 400 personer.
En anställd på en snabbmatsrestaurang i Chiago talade för alla när han sa att: ”Vi är helt klart på väg framåt, eftersom vi känner att rättvisan står på vår sida. Vi kan inte vänta.” McDonald’s, vars huvudkontor ligger i Chicago, deklarerade att: ”Alla höjningar av minimilönen borde ske över en längre tid så att effekterna /…/ är hanterliga.”
Detta exempel på företagsägare med hjärtan hårda som flinta, som säger sig inte ha råd med något utöver den federala minimilönen på 7,25 dollar i timmen, bemöts av det kapitalistiska språkröret New York Times:
”2013 tangerade vinsternas andel av ekonomin efter skatt rekordnivån från 1965. Samtidigt låg arbetarnas ersättning, som andel av ekonomin, på den lägsta nivån sedan 1948. Löneökningarna har inte hängt med sedan 1979 /…/ vilket har lett till fallande eller stagnerande löner för de flesta arbetare och stor tillväxt i företagens kassakistor, aktieutdelningar och löneökningar för vd:ar och andra på den övre delen av inkomststegen” (den 31 augusti 2014).
Ny forskning från Economic Policy Institute visar att de reala timlönerna sjönk för nästan alla mellan det första halvåret 2013 och 2014, bortsett från de tio procent av befolkningen som tjänar allra mest.

Nu säger anställda i snabbmatsbranschen och andra lågavlönade arbetare att detta inte räcker; 15 dollar i timmen är det som krävs.
Delar av den härskande klassen internationellt talar enträget om behovet av vissa eftergifter gentemot fackföreningar och arbetare, som ett sätt att skapa ”efterfrågan”. Anledningen är att de sitter fast i en ”Bermudatriangel” av en kris som, till synes, saknar slut. De hoppas att detta ska erbjuda en väg ut ur den rådande situationen.
I kongressen har Obamas blygsamma förslag på höjningar av minimilönen mötts av ett förbittrat motstånd från Republikanerna. Det visar att den amerikanska arbetarklassen kommer att få väldigt lite om den inte maximalt utnyttjar sin styrka på både det fackliga och det politiska planet.
Det innebär att på allvar utmana i synnerhet Demokraterna. De företräder inte den amerikanska arbetarklassen. Det tydliggörs av det Obama har gjort när han kommit till makten, liksom av vad andra från Demokraterna har gjort på kommun- och delstatsnivå.

En upprustning av fackföreningarna är också absolut nödvändig. Många fackföreningsledare formar idag sina dagordningar utan någon tro på att de kan besegra arbetsgivarna. En framstående facklig ledare i Seattle frågade skeptiskt: ”Du tror inte på allvar att det går att besegra storföretagen?” De ersätter tanken på aktioner från arbetarklassen med att mobilisera anställda fackliga funktionärer. De föredrar detta framför att engagera massan av arbetare.
Kshamas kampanj har öppnat ett nytt kapitel när det gäller att engagera arbetande människor i masskala för att förändra sina liv. Detsamma gäller för Jess Spears kampanj. Hon fick nära 20 procent av rösterna när hon utmanade demokraten Frank Chopp i primärvalet i augusti inför valet till delstatsparlamentet. Det var ett utmärkt resultat. Det kapitalistiska etablissemanget har tagit Socialist Alternatives framväxt som det andra politiska partiet i Seattle på största allvar (Republikanerna existerar nästan inte alls i staden).

Allt det som har orsakat den växande ilskan och kraven på handling från amerikanska arbetare gäller också för stora delar av medelklassen. De amerikanska förorterna, som tidigare var liktydiga med en väg bort från fattigdomen i stadskärnorna, har nu blivit de områden där den mest utbredda fattigdomen finns.
Detta kommer troligen att förvärras i takt med att den långsiktiga krisen för USA och världskapitalismen blir tydligare och allt mer erkänns av systemets företrädare. Det finns horder av kapitalistiska ekonomer som sliter sitt hår.
Stanley Fischer, vice ordförande för den amerikanska centralbanken, klagar över ”nedslående ekonomiska data”. Han säger att detta ”kan peka i riktning mot en varaktig nedgång i potentialen hos motorer som USA, Europa och Kina”. Faktum är att den återhämtning från krisen som inleddes 2007-08 inte har gett några synliga resultat förutom i kapitalisternas fickor.
Fischer fortsätter med att idissla om att framtidsutsikterna är ”osäkra” med ”lägre produktivitetstillväxt och minskat deltagande i arbetskraften /…/ Detta har blivit till bestående drag i den amerikanska ekonomin”. Detta är ett något kryptiskt sätt att beskriva en fortsatt massarbetslöshet.

Detta understryker det vi har sagt gång på gång sedan början på krisen. Det kommer inte att vara enkelt för den amerikanska kapitalismen eller kapitalismen internationellt att komma upp till gångna tiders tillväxtsiffror, vilket kommer att få konsekvenser i form av sänkt levnadsstandard.
Den amerikanska ekonomin är jättelik – samtidigt som delar av ekonomin kan stagnera eller krympa kan andra sektorer och regioner växa. Men det handlar om en övergripande strukturell kris för kapitalismen, vilket leder till fortsatt stagnation för levnadsstandarden.
Detta står klart utifrån de nuvarande och framtida utsikterna för den amerikanska tillverkningsindustrin, som en gång var en motor för tillväxten i USA. Obama har den senaste tiden talat entusiastiskt om utsikterna för den amerikanska kapitalismen. Men den senaste tidens arbetsmarknadsstatistik ger honom inget stöd. Medan 168 000 arbeten skapades inom tillverkningssektorn under en månad, döljer detta den långsiktiga urholkningen av industrin.

Inom den privata sektorn i USA har det skapats ungefär 10 miljoner jobb sedan början av 2010. För varje nytt jobb i en fabrik, tillkom det två nya i hotell och restauranger och två inom sjukvård och social verksamhet. Med andra ord avspeglar USA den situation som råder i hela den ”utvecklade” kapitalistiska världen, där industrin befinner sig i en utdragen nedgång. USA är fortfarande det ekonomiskt mest avancerade landet när det gäller den totala produktionen. Men liksom Storbritannien har visat, som en gång var världens största verkstad och den dominerande kraften inom världskapitalismen, leder ekonomisk nedgång till växande sociala spänningar och ökande klasskamp.
USA kommer inte att kunna undgå den utveckling som utvecklingen i Seattle och på andra håll visar. Sammandrabbningar av samma omfattning som på 1960-talet ligger framför oss. Det gäller också upproret bland färgade människor. Reaktionerna på mordet på Michael Brown, en ung afroamerikan i staden Ferguson, Missouri, visar att händelserna från 1960-talet kan
komma att upprepas. Polisens militarisering har gått till extrema nivåer. Polisen har köpt militärt överskottsmaterial. En demokratisk kongressledamot jämförde sta-
tens ingripande i Ferguson med den amerikanska ockupationen av Fallujah i Irak!  
 
Metoder som att regelbundet stoppa och visitera svarta och asiatiska ungdomar har använts i Ferguson. 67 procent av invånarna i staden är afroamerikaner. Samtidigt är 94 procent av de anställda inom polisen vita! Polisen fungerar i det närmaste som en ockupationsstyrka i städer som Ferguson. Enligt en beräkning från FBI dödas årligen mer än 400 personer i skottlossningar med lokal polis i USA. Denna siffra är mycket högre än i andra länder.
Detta har lett till en begynnande politisering av den svarta befolkningen, som liknar utvecklingen under 1960- och 1970-talet. Socialist Alternatives medlemmar, däribland afroamerikanska medlemmar, har deltagit mycket framgångsrikt i Ferguson för att främja denna process. Samtidigt pågår den skamliga förföljelsen av invandrare från Obamaregeringens sida. Fler invandrare har utvisats från landet än under samtliga tidigare presidenter sammantaget!

Socialist Alternative är den enda kraften till vänster som har formulerat en tydlig politisk strategi för att bryta med kapitalismen, vilket i sin tur kräver en fullständig brytning med det Demokratiska partiet.
Det finns tecken som visar på möjligheterna av kraftfulla utmaningar från vänster mot de sittande högerpolitikerna. Bernie Sanders, senatorn från Vermont som beskriver sig själv som socialist, pressas av Socialist Alternative och andra inom vänstern att ställa upp mot demokraterna i presidentvalet. Lärarfacket i Chicago har varit indragna i en hård strid mot den sittande antifacklige borgmästaren Rahm Emanuel.
Nu antyder Karen Lewis, ordförande för lärarfacket i Chicago, att hon skulle kunna tänka sig att kandidera mot honom som ”icke partibunden” kandidat med blicken riktad mot arbetarrörelsen i nästa års val. Det återstår att se hur Lewis’ kampanj kommer att bli och vilka krav hon kommer att driva. Mycket hänger på om merparten av arbetarklassen och gräsrötterna inom fackföreningsrörelsen sluter upp i hennes kampanj.

Dramatiska förändringar sker i USA just nu. Detta trots att den föregående perioden, med en begränsad klasskamp, fortfarande påverkar arbetarklassens medvetande. Men det är inte hela bilden, vilket visas av utvecklingen i Seattle och på andra håll. Situationen i världen, i synnerhet en terror­attack i USA, skulle kunna kasta tillbaka medvetenheten. Men inte ens en sådan fasansfull händelse skulle kunna hejda den amerikanska arbetarklassens återuppståndelse för en längre tid. Seattle ger en föraning av de stora händelser som kommer att inträffa när en stark kraft som verkar för socialistisk förändring växer fram i USA. ■

Fotnot: En dollar motsvarar 7,22 kronor.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!