Arbetarna reser sig mot Sydafrikas brutala kapitalism

2012-10-26 09:34:36


Alec Thraves (t v) på ett möte med över 100 representanter från de olika strejkkommittéerna runt om i Sydafrika.

Den 16 augusti chockade den sydafrikanska polisens förberedda slakt av 34 strejkande Lonminarbetare i Marikana världen. Den avslöjade att det, trots slutet på apartheid och det historiska valet av ANC-regeringen 1994, fortfarande existerar en brutal kapitalismregim i Sydafrika.
Marikanamassakern har skakat hela det sydafrikanska samhället i dess grundvalar. Det har fått en oå­terkallelig effekt på den styrande ANC-regeringen. Ett stort frågetecken har också satts över den roll som spelas av COSATU (Congress of South African Trade Unions – Sydafrikas LO) och dess största anslutna fackförbund NUM (National Union of Mineworkers – det sydafrikanska gruvarbetarfacket).
Det sociala missnöjet växer inom Sydafrikas arbetarklass. Likaså gör förkastandet av de korrupta ­politiska och fackliga ledarna och kraven på en grundläggande förändring.
Dessa belyses – inte bara av de inofficiella gruvarbetarstrejkerna – utan också av hundratusentals andra strejkande arbetare inom alla industrisektorer.
De strejkande gruvarbetarnas krav på en minimilön på 12 500 rand (9 500 kronor) i månaden är nu det samlande kravet för lågavlönade arbetare i hela landet.
Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Sydafrika), som i likhet med Rättvisepartiet Socialisterna är anslutet till den världsomspännande socialistiska organisationen CWI, Committee for a Workers’ Internatio­nal – Kommittén för en arbetarinternational, spelar en avgörande roll i gruvarbetarkonflikten genom att assistera och leda det inofficiella strejkorganet Coordinating Strike Committees (de samordnade strejkkommittéerna) och att föra fram ett socialistiskt alternativ till de nuvarande ANC- och ­NUM-ledningarnas korruption, girighet och förräderi.
De flesta av Lonminarbetarna har, i likhet med många aktivister, föga förtroende för den sydafrikanske presidenten Zumas ”officiella utredning” av massakern. Många av arbetarna har redan besvarat de lögner som vräks ut i en strid ström av ljugande kapitalistiska media i Sydafrika och runt om i världen.

På ett DSM-möte i Flagstaff, i östra Kapprovinsen, berättade en DSM-aktivist, tillika en av ledarna för strejksamordningskommittén, och Weizmann Hamilton, en DSM-organisatör från Johannesburg, om vad som verkligen hände den 16 ­augusti:
– Den utlösande händelsen till Lonminstrejken var ledningens ensidiga beslut om att endast bevilja lönehöjningar till utvalda arbetare.  Detta trots att det bröt mot ett exi-sterande tvåårsavtal som undertecknats av NUM och skulle gälla till juni 2013.
– NUM:s underlåtenhet med att reagera innebar att de återigen samarbetade med företagsledningen. Där-för tog arbetarna saken i egna händer genom att bilda en oberoende gräsrotskommitté.
– Den 9 augusti presenterade Lonminstrejkkommittén sitt krav på en minimimånadslön på 12 500 rand. NUM vägrade att stödja den och företagsledningen vägrade att förhand­la, varpå gruvarbetarna stängde gruvan genom att lägga ned arbetet.
– På lördag morgon (den 11 augu­sti) försökte officiella företrädare för NUM tvinga gruvarbetarna tillbaka till jobbet och därför skickade strejkkommittén delegater till NUM-kontoret, vilket otroligt nog är beläget intill polisstationen i ­Lonmingruvans ”informella bosättning” (bostadsock-upantläger).
Då de närmade sig kontoret blev de beskjutna, vilket ­dödade två strejkkommittémedlemmar. Med en företagsledning som reagerade på sitt normala sätt genom att skicka in polisen och sin privata säkerhetsstyr­ka för att stoppa strejken med våld, blev följden döden för ytterligare ­fyra arbetare, två privata säkerhetsvakter och två poliser.
– De strejkande gruvarbetarna drog slutsatsen att det för deras egen säkerhets skull var var bäst att förflyt­ta sig från gruvområdet till ett litet berg för att fortsätta sin protest. Arbetarnas krav var enkla; företagsledningen borde träffa dem och ge respons på deras krav. Det som sedan hände var överlagt mord och kunde bara hända med klarsignal från högsta regeringsnivå, polisen och arbetsgivarna. Det var ett beslut om att krossa strejken och dränka den i arbetarnas blod.
– Polisen spärrade av berget och och lämnade bara en fem meter bred lucka i taggtråden. 3 000 beväpnade poliser gick med helikopteruppback­ning till attack från luften och alla sidor. De besköt till att börja med den bakre delen av folkmassan och tvingade de strejkande att springa mot femmetersöppningen.
Eftersom de sköts ner av den väntande polisen då de försökte ta sig ut, vände de och sprang tillbaka för att gömma sig bakom träd och klippblock.
– Det var då majoriteten av de strejkande dödades, då de inte hade någonstans att fly. En del dödades efter att ha sträckt upp händerna i luften, medan andra låg skadade på marken och då sköts till döds. Det fanns överlevande bland de skadade enbart därför att polisen trodde att de var döda och slängde kropparna i en hög. 34 strejkande dödades, 79 skadades och 234 arresterades.
Till yttermera visso avslöjade den nationella åklagarmyndigheten statens kallsinnighet genom att försöka mordåtala de arresterade gruvarbetarna för sina egna kamraters död, på grundval av den ökända Doctrin of Common Purpose som användes av apartheidregimen. Marikana är kapi­talismens brutala verklighet i Sydafrika!

ANC-regeringen styrde över denna massaker. I många arbetares ögon har ANC urartat till en  korrupt storföretagsregering. Det finns inte längre något förtroende för denna regering.
Samtidigt som landet återgår till apartheidrepressionens mörka ­dagar, avslöjas varje dag i media ANC-ledar­nas motbjudande rikedomar och privilegier.
Den för 200 miljoner rand (152 miljoner kronor) statsfinansierade uppgraderingen av president Zumas massiva residenskomplex i sin ­hemby dominerar rikspressen. Det rapporteras ha underjordiska bunkrar, helikopterplatta, lyxmöblering och två fotbollsplaner för hans säkerhetsvakter att spela fotboll på!
Zuma hoppas att den stundande ANC-kongressen i december i år ska omvälja honom till ANC:s ordförandepost för ytterligare en femårsperiod, vilket automatiskt betyder att han också förblir statens ­president.
Hans huvudrival Kgalema Motlanthe, ANC:s vice ordförande, har inga verkliga ideologiska meningsskiljaktigheter med Zuma – men i likhet med alla de stridande fraktionerna är deras huvudmålsättning makten och all den rikedom och alla de förmåner som följer med den. Vilken fraktion som än får makten och vem som än blir ordförande och president i december, kommer det enbart innebära att en ny korrupt ledning styr ett ruttet ANC bestående av privilegier och att den sydafrikanska arbetarklassen får stå för notan!

Det är troligt att den uteslutne ANC-ungdomsförbundsledaren Julius Malemas politiska karriär närmar sig sitt slut till följd av åtal för penningtvätt. Malema försökte på ett opportunistiskt sätt vinna fördelar bland de strejkande gruvarbetarna genom att stödja deras strejk och uppmana till förstatligande av gruvindustrin.
Kravet på förstatligande får begripligt nog ett eko inom ett skikt av arbetarklassen i Sydafrika, men känslan bland strejkaktivisterna är att han intervenerar för sina egna snäva politiska intressens skull. Malema har med hus och lyxvillor värda miljonbelopp, sportbilar och designkläder fjärmat sig långt bort från sina yngre dagar som stridbar ANC-kämpe.
Varje seriöst försök att beskriva Malema som kämpe för arbetarklassens intressen, skulle mötas av skratt från de aktivister i Sydafrika som försöker bygga upp ett genuint socialistiskt alternativ.
Termen ”rika ­knösar” skulle ha kunnat vara uppfunnen för den uppåtsträvande svarta ANC-borgarklassen som på ett arrogant sätt visar upp sin rikedom, djupt hatad av den kämpande arbetarklassen.

Korruptionen är kronisk i det sydafrikanska samhällets topp, från rikemanspolitikerna och storföretagsbossarna till mediaföretagen och de fackliga företrädarna på alla nivåer.
Det kan mot denna bakgrund inte vara någon överraskning att det strejkbrytande NUM förlorar tusentals medlemmar när de samarbetar med företagsledningen och attacke-rar sina egna medlemmar.
Tack vare den senaste höjningen tjänar NUM:s generalsekretare Baleni 105 000 rand (80 000 kronor) i månaden, men skriker efter Lonmin­bossarnas, polisens och arméns hjälp med att få slut på en strejk där arbetarna endast kräver 12 500 rand i månaden!
NUM lägger nu skulden för de inofficiella strejkernas spridning på Lonminbossarna eftersom de gav efter för de strejkandes krav! Man är tvungen att nypa sig själv i armen emellanåt, då man betänker de fackliga ledarnas förrädiska roll.
Jämför dessa ledares fega kapitulation med de inofficiella strejkledarnas beslutsamhet när de av ledningen för ett gruvschakt fick höra att eftersom deras nationella avtal med NUM inte går ut förrän i juni 2013 skulle de inte förhandla – ”Okej, då stannar vi kvar och träffar er nästa juni!”

Även COSATU har tvingats erkänna den skada som deras största fackliga förbundsmedlem åsamkar deras rykte. Efter att i flera veckor inte ha sagt eller gjort någonting för att stödja gruvarbetarna, har de nu smällt NUM-ledarna på fingrarna och försöker få tillbaka lite av sin förlorade trovärdighet som facklig organisation.
Inte desto mindre har COSATU i de mest stridbara och medvetna arbetarnas ögon avslöjats som i bästa fall ineffektivt och i värsta fall som samarbetsmän med företagsbossarna. Med insikt om COSATU:s svaga och vacklande roll, förefaller de inofficiella strejksamordningskommittéerna ha bestämt sig för att fortsätta utöva och sprida sitt inflytande inom alla fackföreningar till dess att den nuvarande konflikten är avslutad.
Gruvarbetarstrejken handlar inte bara om lönerna. Den är också en protest mot de hemska villkor som arbetarklassen i Sydafrika ställs inför under kapitalismen. De ”informella bosättningarna”, bosättningsläger,  ”kåkstäder” eller vilken term man nu vill använda för företeelsen, är en skamfläck för ett civiliserat samhälle under det 21:a århundrandet.
Dessa ”informella bosättningar” existerar i tusental runt om i Sydafrika, inte bara i närheten av gruvor utan också i Johannesburgs, Durbans, Kapstadens och andra städers ytterområden. Plåtskjul i vilka man inte skulle placera djur eller trädgårdsredskap, än mindre människor!
I många av bosättningarna finns ingen el, inget rinnande vatten, inga sanitetsanläggningar, inga vägar utan bara stigar – ingenting, inget liv, ingen existens – bara misär.
Sociala förhållanden som dessa tillhandahåller jordmånen för alkoholism, drogberoende, våld, prostitution, men också för revolution, särskilt bland de unga!
Detta är skälet till varför DSM har partiföreningar i gruvarbetarkåkstäderna i Rustenburg, inklusive Marikana, där åtskilliga unga gruvarbetare och sparkade gruvarbetare har gått med i DSM.
DSM har också värvat otroligt modiga kvinnliga grannskapsaktivister i kåkstaden Freedom Park i Johannesburg. Där har nyligen ”Golf-klubbgänget” arresterats efter en våldsam våg av attacker i grannskapet, vilken lämnat efter sig unga kvinnor som inte har blivit rånade eller misshandlade utan enbart brutalt våldtagna. Den yngsta gängmedlemmen var 14 år.
DSM:s medlemmar befinner sig i frontlinjen för kampen mot de hemska homofobiska fenomen som sveper fram över Sydafrika, känt under den avskyvärda beteckningen ”korrigerande våldtäkt”. Denna term, som faktiskt har myntats i just Sydafrika där det har varit utbrett, refererar till våldtäkter på lesbiska för att ”bota” dem ifrån deras ”sjukdom”.

Sydafrika är och förblir en av världens våldsammaste länder. För arbetarklassen och de fattiga är ”liv billiga”.
I kontrast till detta tar turister i till exmpel Sandton, en förort till det huvudsakligen vita Johannesburg, foton av Nelson Mandela-statyn i det vräkiga köpcentrumet i europeisk stil – långt borta från det verkliga Sydafrika.
En sådan klyfta mellan rika och fattiga är ett recept för en massiv social explosion – vilket man för närvarande ser glimtar av med strejker och protester runt om i landet.
DSM för fram ett socialistiskt alternativ till detta. Dess effektiva ingri­pande i gruvarbetarstrejken har höjt dess profil oerhört under de senaste månaderna.

Mametlwe Sebei, en DSM-medlem och huvudtalesperson för strejksamordningskommittén, har fått massiv nationell mediauppmärksamhet för sitt ledarskap av strejkrörelsen i Rustenburg och sin växande auktoritet bland gruvarbetarna.
Sebei appellerade stolt och öppet till gruvarbetare, fackliga aktivister och arbetarklassen i allmänhet för anslutning till DSM och medhjälp i bygget av ett socialistiskt samhälle. Dussintals fackliga aktivister, ungdomar och grannskapskampanjaktivister har gett respons på Sebeis appell och gått med i DSM, inklusive åtskilliga unga arbetare som deltog på det nationella strejksamordningskommittémötet i Marikana.
Kravet på ett nytt massarbetarparti hälsas också med entusiasm närhelst det förs fram och DSM kommer att stå i spetsen för att etablera ett sådant alternativ.
Klasskampen i Sydafrika är långt skarpare än i många andra länder i världen.
Den socialistiska medvetenheten och mottagligheten för ett socialistiskt alternativ är långt högre inom denna mäktiga industriarbetarklass.
DSM är positionerat för att ta ett stort steg framåt i bygget av en socia-listisk rörelse som kan radera ut denna brutala kapitalistiska stat och introducera ett socialistiskt samhälle som till slut kan erbjuda en framtid värd att leva i för Sydafrikas fattiga och förtryckta.

Alec Thraves
som just har återvänt  från ett besök i Sydafrika