Julidagarna (se Offensiv nr 755, 26 juni i år) i Ryssland 1917 hade inneburit en månad av angrepp på revolutionärer, framför allt bolsjevikerna vars partihögkvarter, tryckpressar m m förstördes. Ledande bolsjeviker fängslades eller flydde. Att de förlorade möjligheten att ge ut sin tidning Pravda var ett hårt slag under denna tid av förtal och förberedelser för kontrarevolution. I alla krigförande länder är det ett klassiskt grepp att anklaga oppositionella för att samarbeta med fiendesidan och Ryssland 1917 var inget undantag. Bolsjevikerna förklarades i en hård förtalskampanj vara tyska agenter. Det kontrarevolutionära trycket var så hårt att en del medlemmar och sympatisörer drog sig undan partiet.
De reaktionära borgarna ansåg att det behövdes hårdare och beslutsammare tag för att slutgiltigt stoppa de bolsjevikpräglade arbetarna och soldaterna i sovjeterna.
Kerenskij, som ledde den provisoriska regeringen, konspirerade med generaler om att göra en statskupp och införa militärdiktatur för att slå ned revolutionen.
Den 15 juli förklarade bolsjevikernas ledare Lenin i en artikel hur läget utvecklades:”Efter vad som skedde 6-8 juli får ingen enda rysk revolutionär längre hysa några konstitutionella illusioner. Det pågår en avgörande strid mellan revolutionen och kontrarevolutionen.”
Ville krossa revolutionen
Han hade helt rätt. Kapitalisterna ville blodigt slå ned sovjeterna (arbetarråden) och bolsjevikerna.Kerenskijs regering hade återinfört dödsstraffet på begäran av general Lavr Kornilov, som i juli utsågs till överbefälhavare. Nu kunde oppositionella mot kriget skjutas vid fronten. I realiteten hade dock Kornilov redan använt sig av dödstraffet tidigare genom att beordra avrättning av desertörer.
Kornilov var olikt många andra höga officerare inte från aristrokratisk bakgrund utan kom från en kossacksläkt (kossacker var en grupp som levt mycket priviligierat och självständigt under tsarregimen och de tillhandahöll i regel tsarens mest pålitliga styrkor när det gällde att slå ned protester). Kornilov ställde flera villkor till Kerenkij för att bli överbefälhavare. Förutom dödstraffet krävde han ett förbud av möten vid fronten, förflyttning av revolutionära regementen och ett slut på soldatkommittéernas makt.
Kerenskij hade själv konspirerat med general Kornilov med planer på militärkupp men det var Kornilov som sågs som kapitalistklassens frälsare. Kadeten (högerpartiet) Roditjev avslutade sitt hälsningstal med orden: ”Rädda Ryssland och ett tacksamt folk kommer att belöna er!”.
Kornilov fick rollen att leda de reaktionära krafterna som ville sätta stopp för revolutionen.
”Det är dags att hänga de tyska agenterna, först och främst Lenin, och upplösa arbetar- och bondedeputerades sovjet – ja upplösa den så att den aldrig kan samlas igen”, förklarade Kornilov för Lukomskij, hans generalstabschef.
Plats bara för en diktator
Kompromissmakarna i regeringen skulle ha varit beredda på att gå med på att slutgiltigt slå ned bolsjevikerna, men det fanns inte plats för två diktatorer. Kornilov ämnade göra sig av med Kerenskij och hans regering. Kornilov hade framfört detta budskap att han själv krävde diktatoriska befogenheter till Kerenskij. Först då Kerenskij fick detta klart för sig avslöjade han Kornilovs ”kontrarevolutionära konspiration”.På detta sätt hamnade de borgerliga kompromissmakarna av ren självbevarelsedrift i motsatsställning till Kornilov. Den 25 augusti påbörjade Kornilov sin marsch mot Petrograd (idag St. Petersburg).
Kerenskij vädjade om stöd mot Kornilov från bolsjevikiska röda garden och revolutionära regementen och arbetargrupper. Dessa som nyligen protesterat mot just Kerenskij och regeringen kände sig tveksamma att följa hans vädjan.
Enhet mot Kornilov
Bolsjevikerna menade ändå att det var akut att nu stoppa Kornilovs kuppförsök och uppmanade till kamp mot detta. En delegation matroser från kryssaren Aurora besökte Trotskij, som jämte Lenin var bolsjevikernas och revolutionens förgrundsgestalt, i fängelset för att fråga om råd.– Är det inte dags att arrestera hela Kerenskijs regering? frågade de.
– Inte än, svarade Trotskij, först slår vi ned Kornilov och sedan tar vi itu med Kerenskij.
Vid denna tid hade de mest medvetna arbetarna och soldaterna gått över till bolsjevikerna.
Mot ett avgörande
Trots att den provisoriska regeringen stod för en repressiv och kontrarevolutionär politik, var det absolut nödvändigt att gemensamt med andra slå ned den öppna kontrarevolutionen som Kornilov representerade. Detta var en politik som revolutionära arbetare förstod.Till exempel de bolsjevikiska arbetarna i Viborgdistriktet som var de första som gick ut till Petrograds försvar.
Från julidagarna och framåt hade utrymmet för en dubbelmaktssituation – där sovjeterna, som representerade arbetarna, landsbygdens fattiga och soldater, utgjorde ett alternativ till den borgerliga staten och regeringen – försvunnit.
Händelserna hade visat att det nu i Ryssland bara fanns två möjliga regimer. Antingen den diktatur med följande massmord på socialister, fortsatt krig m m som Kornilov och kapitalets anhängare hade drömt om, eller att arbetarna tar makten och upprättar sitt styre.
För bolsjevikledarna ute i distrikten kom Kornilovs kupplaner inte oväntat. De hade förberett sovjeternas revolutionskommitté.
Sovjetorganisationerna bildade arbetarmiliser och organiserade styrkor för att arrestera kontrarevolutionära agitatorer. På gräsrotsnivå visade nu sovjeterna en stor vitalitet och förmåga att organisera kamp trots att toppen paralyserades av ledningens kompromissvilliga politik. Trycket från arbetarmassorna fick helt enkelt sovjeterna att agera.
Röda garden
Under påtryckningar från bolsjevikerna beväpnades arbetargrupper i industriområdena. Inom kort tid kunde röda garden ställa upp med en styrka på 40 000 i vapen.Bolsjevikerna kämpade sida vid sida med gräsrotsmedlemmar och sympatisörer till mensjevikerna (socialdemokraterna) och socialistrevolutionärerna (ett parti som främst hämtade sitt stöd från bönderna) bland arbetare och soldater. De visade i handling att de var de bästa kämparna mot kontrarevolutionen och det bidrog därför till att de kunde vinna över arbetare och soldater som fram till dess följt de reformistiska ledarna.
Lenin förklarade att den historiska betydelsen av Kornilovrevolten ”bestod just i att den med utomordentlig styrka öppnade folkmassornas ögon för det faktum att godsägarna och bourgeoisin, som leds av kadetpartiet, och generalerna och officerarna organiserat sig och är beredda att göra allt för att krossa revolutionen … Att låta tyska armén krossa regementen som är bolsjevikanhängare. Överlämna Riga och Petrograd åt tyskarna för att de ska krossa revolutionen”.
I huvudsak kom Kornilovs kupp att slås ned utan att väpnade strider behövdes.
Kornilovkuppens ledare bestod av höga generaler och officerare med stöd av kapitalister och annan överklass. Men för att få något att hända krävs att ett maskineri som involverar vanliga arbetare fungerar. Dessa arbetare visste vad som pågick och hade bestämt sig för att inte samarbeta.
Alla viktiga arbetsplatser hade sina egna sovjeter. Järnvägsarbetare såg till att trupptransporter hamnade på fel spår. Artilleri skickades in på återvändsgränder. Telegrafarbetare hindrade Kornilovs order från att nå fram. Maskinister och andra järnvägsarbetare blev agitatorer. Bolsjevikiska agitatorer lyckades till och med få kossackstyrkor att lägga ned vapnen.
Kornilovs främsta trupper som han skulle sätta in mot Petrograd var den så kallade ”vildedivisionen” som rekryterats i norra Kaukasus. Denna vildedivision blev tilltalade och övertalade att vända sina officerare ryggen av en delegation kaukasiska muslimer som råkade vara i Petrograd på en sovjetkongress vid denna tid.
Kuppförsöket kollapsade
På detta sätt kollapsade Kornilovkuppen utan att någon väpnad strid behövdes.Den 30 augusti sände exekutivkommittén ut nyheten till alla sovjeter att ”det råder fullständig demoralisering bland Kornilovs trupper”. Snart hade många av de officerare som lett kuppförsöket arresterats av sina egna män.
Den 1 september arresteras Kornilov och tillsammans med honom även 7 000 av hans anhängare.
Samma dag som Kornilov arresteras och hans kupp definitivt slagits ned, vinner bolsjevikerna för första gången majoritet i Petrogradsovjeten vilket ger en bild av hur det politiska tidvattnet nu börjat vända.
Harold Williams rapporterade i den brittiska liberala tidningen Daily Chronicle den 29 september 1917: ”Kornilovaffären har ökat misstron och fullgjort sönderfallet. Regeringen är som en skugga och overklig … Bolsjevikernas inflytande har ökat enormt … Kerenskij har återvänt från högkvarteren, men hans prestige har rasat, och han har inget aktivt stöd varken från högern eller från vänstern”.
Fröet till ny statsmakt
Det kan vara värt att notera att denna beskrivning av situationen i september 1917 kom från en uppmärksam liberal. Från och med en månad senare och fram till idag, nittio år efter händelserna, påstår liberaler och andra borgare att bolsjevikerna var extremister utan förankring som störtade en fungerande demokratisk regering.Marx kommenterade en gång att revolutionen ibland behöver ”kontrarevolutionens piska” för att gå framåt. Det visade sig stämma i denna revolutions utveckling. Segern över Kornilov gav revolutionen en kraftig knuff framåt. Soldater vände sig emot sina officerare. Många arresterades av sina egna män. I kampen mot Kornilov fanns redan fröet till en ny statsmakt.
Kornilov var slagen och arresterad. Det hade nu blivit dags att ta itu med Kerenskijs borgerliga regering.
Kornilovs kuppförsök och händelserna därefter blev praktiska lärdomar som möjliggjorde oktoberrevolutionen då Kerenskij och regeringen av borgare och kompromissmakare slutligen störtades.
Vad hände med Kornilov?
Efter att bolsjevikerna tagit makten i oktoberrevolutionen, lyckades han fly till Don. Han blev sedan befälhavare för vita kontrarevolutionära styrkor i inbördeskriget och ledde ett hårt krig mot bolsjevikerna. Den 13 april 1918 lyckades den bolsjevikiska röda armén att slå ned hans styrka och Kornilov själv dödades då hans högkvarter besköts med artilleri.Per Johansson
