Arbetarnas strejker tände revolutionen

2011-02-09 13:04:44




Krav på demokrati och politisk frihet står idag i fo­kus för de revolutionära protester som skakar Egyp­ten – men liksom i Tunisien finns i botten ett glödan- de socialt missnöje med ökad fattigdom, stigande matpriser och förvärrad massarbetslöshet i ett sam­hälle som under hela 2000-talet har pinats av nyli-berala reformer som tändande gnista.

Det nyliberala systemskiftet i Egyptens tidigare militärt styrda statskapitalism, där staten ägde flertalet större företag, inleddes redan år 1991 med ett så kallat ”strukturellt anpassningsprogram” som villkor för IMF-lån. Vilket som vanligt betydde upp- luckrade priskontroller, begränsade subventioner och en öppning för globaliserad handel.
Eller, som CIA har beskrivit sa­ken, ”ett aggressivt genomförande av reformer (det vill säga nyliberalism) i syfte att attrahera utländska investeringar”.
Enligt en rapport om Egyptens arbetarrättshistoria av amerikanske The Solidarity Center hade regeringen i mitten av 2002 hunnit privatisera 190 av de 314 statliga företag som listats för privatisering redan år 1991.
Denna politik accelererades därefter under den nya så kallade ”affärsmannaregeringen” med nära band till Hosni Mubaraks son Gamal som utsågs 2004, då till exempel alla hinder för utländska fastighetsaffärer undanröjdes och ett par av Egyptens största banker såldes till grekiska och italiens­ka banker, frizoner skapades osv.
Detta har inte minst gynnat utländska investeringar inom turistindustrin och de nya ekonomiska fri- zonerna. Andra huvudområden för utlandsinvesteringar, som trots relativt höga siffror för BNP-tillväxten på i genomsnitt 7 procent under de senaste åren har gett mycket få nya jobb, har varit inom finanssektorn och utvinningen av naturgas.
Nationella tillgångar som naturgas har sålts till subventionerade priser till nyrika oligarker med intressen inom stålverk och konstgödselfabriker.

Medan de nyrika och superrika, som Mubaraks egen familj med en förmögenhet som har uppskattats till 40-70 miljarder dollar (260-450 miljarder kronor), har gynnats av en helt slopad beskattning på kapital och aktieutdelningar har de fattiga dignat under kraftigt stigande priser på bröd och matolja. Samtidigt som de rika har gjort enorma klipp har de fattiga blivit fattigare.
Enligt en artikel i den brittiska tidningen The Guardian av Jack ­Shenker har den andel av befolkningen som lever på mindre än 2 dollar om dagen (inflationsjusterat) ökat från 20 till 44 procent sedan inledningen av de nyliberala IMF-reformerna.
Även bland dem som har riktiga jobb har inkomstklyftorna skenat se­dan en platt skattesats infördes – där inkomstskatten för de rika sänktes från 42 procent till samma nivå som för låginkomsttagare, det vill säga 20 procent.

Medan Egypten under fyra av de fem senaste åren prisats av Världsbanken som en av världens ”10 i topp-reformatorer” har de privatiserade företagen slaktat jobb och liksom i Tunisien även skapat enorma svårigheter för de 325 000 högskolestudenter som nyexamineras varje år.
Allt detta gör att den proteströrel-se som i dag sveper genom arabvärlden har mer gemensamt med de pro- tester som tidigare svept genom Latinamerika och förra året genom Europa än med revolutionerna mot de stalinistiska diktaturerna 1989-91.
Det är mot denna bakgrund som Egypten sedan år 2000 och särskilt sedan år 2004 har sett en stigande våg av arbetarprotester mot framförallt privatiseringspolitikens slakt på jobb och rättigheter, liksom mot den repression de har mött.
Mellan 2004 och 2008 deltog fler än 1,7 miljoner arbetare i fler än 1 900 strejker. Under 2010 genomfördes därefter fler strejker än under de fem åren dessförinnan tillsammans.
Det är, enligt Stanfordprofessorn Joel Beinin, ur denna proteströrelse bland arbetare, som han kallar den största sociala rörelsen i arabvärlden på mer än ett halvt århundrade sedan frihetskampen mot engelsmännen, och som särskilt i början förstärktes av att sammanfalla med demokratirörelsen Kifaya (Nog), som rötterna finns till dagens revolution.

Strejkrörelsen, ledd av
inofficiella strejkkommittéer, spred sig till exempel under år 2007 från sitt gravi- tationscentrum bland arbetarna inom den stora tekoindustrin till byggmaterielindustrin, transportsektorn, Kairos tunnelbana, livsmedelsindustrin och sophämtare – och vidare till både privat- och statsanställda tjänstemän.
Det är arbetargrupper som har fortsatt att spela en framträdande roll, utan att än så länge leda till några politiska formationer.
En strejk bland 55 000 skatteindrivare i december år 2007 ledde till bildandet av den förs­ta helt oberoende fackföreningen.
Därefter har en hel rad nya oberoende fack bildats, till exempel bland utbildningsadministratörer, vårdpersonal och lärare.
Detta ledde den 30 januari 2011 till bildandet av en facklig federation för oberoende fackföreningar, EFIU, där även många grupper av industriarbetare deltog.

Det är ur de krav som där formulerades som den egyptiska revolutionen kommer att hämta en central del av sitt sociala program: För allas rätt till arbete och en arbetslöshetsförsäkring, en dramatiskt höjd minimilön kopplad till inflationen, rätten till sjukvård, bostad, utbildning och en tryggad pension, rätten att organisera och strejka, frigivande av alla politiska fångar.
De facebookbaserade ungdom­arnas s k 6 april-rörelse som utlyste de första massdemonstrationerna den 25 januari 2011 och som instinktivt har förstått generalstrejkens betydelse har också tagit sitt namn efter den dag då tre arbetare sköts ihjäl år 2008 un­der en sympatistrejk med arbetarna i tekostaden Mahalla.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!