Arbetsgivardomstolen AD

2007-06-20 15:24:04




År 1928 infördes en ny antistrejklag kallad Lag om kollektivavtal, trots massiva protester och en halvdags politisk strejk. Samtidigt inrättades en arbetsdomstol som på ett ”opartiskt” sätt skulle se till att den nya lagen följdes. Arbetsdomstolen skulle bestå av representanter från arbetsgivare, fack och stat.

Den nya lagen och arbetsdomstolen kom till stånd efter en lång kampanj från arbetsgivare och högern, som i tysthet hade stöd av delar inom såväl den socialdemokratiska ledningen som LO-toppen.
Motståndet mot lagförslaget gjorde det dock omöjligt för s- och LO-ledningen att utåt säga vad man tyckte. ”Så snart innehållet i regeringens strejklagsförslag blev känt började en massrörelse mot strejklagen. Från närmare 2 000 fackföreningar och andra arbetarorganisationer strömmade det in protestskrivelser där arbetarna vände sig mot lagen”, skriver Gösta Hulthén i boken Arbetsrätt och klassherravälde.

Krävde generalstrejk

Fackföreningarna krävde generalstrejk mot lagförslaget och LO-ledningen hade till sist inget val än att utlysa en tre timmar lång politisk strejk samma dag som lagen infördes, 22 maj 1928. Den dagen demonstrerade 360 000 arbetare på nära hundra platser runt om i landet mot de nya tvångslagarna.
Lagen om kollektivavtal bakband fackföreningarna, när kollektivavtal slutits rådde fredsplikt. Att strejka under avtalsperioden blev ett lagbrott och de strejkande kunde dömas till böter på maximalt 200 kronor – en stor summa pengar på den tiden. Det blev även förbjudet för fackföreningarna att stödja strejkande arbetare.
Men när väl lagen var genomförd slöt LO-ledningen upp bakom den och man nominerade ledamöter till den nya arbetsdomstolen (AD).
LO-ledningens hårda reaktion utåt till stor del var ett försök att ta udden ur den starka vänsteropposition som då fanns inom fackföreningsrörelsen. Vänsteroppositionen, med kommunistpartiet som ryggrad, hade två år innan genomfört en konferens (Enhetskonferensen 1926) med representanter från fackföreningarna som sammanlagt organiserade en femtedel av LO:s medlemmar.
Att LO-ledningen tvingades utlysa en politisk strejk ”var delvis ett försök att ta vinden ur segern för kommunisterna. Sedan lagarna antagits tystnade kritiken. LO nominerade ledamöter i den nya domstolen [AD], och från 1930 röstade socialdemokraterna i riksdagen nej till alla förslag om att riva upp reformen” (Makten över arbetsmarknaden av Svante Nycander ).

Klassdomstol

Redan i början av 1930-talet hade den nya domstolen täppt till alla eventuella kryphål som skulle kunna öppna för strejkaktioner under avtalsperioden i så kallade ”oreglerade intressefrågor”.
”Lagen om arbetsdomstol var ett smart drag av den dåvarande högerregeringen. Arbetsdomstolen är partsammansatt. Det finns två representanter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna och tre för staten. Härigenom kom fackföreningarna att ganska snart acceptera domstolens utslag. Ledamöterna för staten och arbetsgivarna var i majoritet. Det medförde att den gamla reaktionära arbetsrätten konserverades i domstolens dömande, praxis som det kallas” (Kurt Junesjö i sin skrift Strejk – en demokratisk rättighet för bättre arbetsförhållanden).
Från första stund var den nya arbetsdomstolen en klassdomstol; ett redskap som arbetsgivare och stat kunde använda mot kämpande arbetare.
Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!