Arbetsgivarna vädrar blod inför nästa års avtalsrörelse. Krisen i kombination med försämringen av a-kassan och alla fackliga reträtter, som IF Metalls lokala krisavtal, har lett till medlemsflykt och sänkt auktoritet för facken såväl utåt som inåt. Det är något arbetsgivarna nu vill rida på i ett försök att kasta tillbaka relationerna på arbetsmarknaden till tiden kring det förra sekelskiftet.Frågan är nu om provokationerna ska leda till befäst arbetsgivarvälde eller väcka facken till en motreaktion.
Jonas Milton, vd för tjänsteföretagen inom Almega, har i en debattartikel i högerorganet SvD talat i klartext om arbetsgivarnas mål: bannlysning av centrala lönelyft och förbud mot individgarantier, kvinnopotter och låglönesatsningar. All lönebildning ska ske lokalt, med individuell lönesättning, utan lägsta gräns nedåt för hur låga löner som kan utbetalas.
Detta är, som Martin Lindblom kommenterar i LO-Tidningen, ett eko från det förflutna, från ”en ordning som gällde för 100 år sedan – en kan man tycka något bisarr åkallan av storstrejksåret 1909”. Jonas Milton må vara extrem, men han är dessvärre inte, som Martin Lindblom hoppas, någon isolerad extremist. I en ny debattartikel i SvD den 15 september hävdar sju direktörer för Sveriges arbetsgivare i alla branscher att det finns ”inget utrymme för löneökningar i centrala kollektivavtal under 2010”. Som väntat hänvisar de till att uppemot 250 000 jobb kommer att förloras 2009-2011, samtidigt som de påstår att lokala krisavtal i nästan 500 företag inom industrin vid halvårsskiftet lett till att uppsägningar kunnat undvikas i nio av tio företag. De hänvisar också till hur ett nytt finskt treårsavtal ger metallarbetarna där endast 0,5 procent för 2009/10 för lokal fördelning, där man också kan komma överens om lägre eller inga lönehöjningar eller att skjuta på dem.
Vad de mörkar är att Sveriges exportföretag fått en dramatiskt ”stärkt konkurrenskraft” gentemot de finska och alla andra euroländers företag på grund av kronans fall, samtidigt som kapitalägarna götts av den borttagna förmögenhetsskatten o s v. Företagens problem har inget med ”höga löner” att göra. Nya nästan nollavtal eller värre kan bara underminera efterfrågan.
Inom facken förbereds redan nästa års avtalskrav, som vanligt över medlemmarnas huvuden. Enligt IF Metalls Stefan Löfvén vill facken inom industrin inte ha någon förlängning av krisavtalen. De lär också begära låga reallöneökningar. Men det blir inte lätt att stänga den Pandoras ask som öppnades med krisavtalen.
”Att härifrån talarstolen proklamera konflikt 2010 tänker jag inte göra, däremot ställer jag frågan hur det ska kunna undvikas”, sa Sekos ordförande Janne Rudén i ett tal på förbundets kongress i förra veckan.
Det återstår att se om Sekos nya allians med Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Fastighets och Transport inom det så kallade ”6F” innebär ett steg mot en större kampvilja. Som Septemberalliansen underströk den 15 september gäller avtalsrörelsen inte bara lönerna. LO-Tidningens chefredaktör Tommy Öberg ser arbetsgivarnas ”malande om lönerna” som ett försök att styra bort uppmärksamheten från de krav på ändrade anställningsformer som han me- nar är den verkliga krutdurken. Det gäller till exempel rätten till heltid, inskränkningar av korttidsanställningar och stopp för inhyrning av bemanningsföretag när tidigare uppsagda har återanställningsrätt.
Det senaste årets massuppsägningar har visat hur enkelt det är att sparka för svenska företag. Enligt en ny OECD-rapport är det bara de anglosaxiska länderna och Danmark av 31 industriländer som har lättare att sparka anställda än Sverige.
LO:s avtalskrav ska presenteras i början av november, ungefär samtidigt som Lagenaarbetarna dras inför Arbetsdomstolen för sin vilda strejk mot att ersättas av bemanningsföretag. Det borde vara där utanför som LO presenterar sina krav tillsammans med ett heligt löfte att förbereda för strejk och inte svika kampen för ett anständigt anställningsskydd.
