Året utan sommar, av Erika Fatland, Norstedts (2013), handlar om hur Anders Behring Breivik ”under loppet av 189 minuter” den 22 juli 2011 tog livet av sjuttiosju personer och skadade hundratals, varav 42 allvarligt.Erika Fatlands kusin Lars var med på det sommarläger som årligen arrangeras av AUF, Arbeiderpartiets ungdomsförbund. Året utan sommar inleds med beskrivningen av hur Lars springer för sitt liv, träffas av ett skott i ryggen och därefter blodig, med punkterad lunga, försöker gömma sig för mördaren.
Året utan sommar är i första hand en bok om själva attentaten och sorgen efteråt. Här berättar vittnen och överlevande gripande och omskakande om Breiviks grymma jakt på ungdomarna på Utøya. Föräldrar försöker beskriva den livslånga sorg som påbörjats.
Att bombdådet i Oslo och massakern på Utøya var ett högerextremt terrordåd framgår, men spelar en underordnad roll i Fatlands bok.
Anders Behring Breivik var under 10 år medlem i Fremskrittspartiet och under en tid vice ordförande för dess ungdomsförbund i Oslo. Efter hand blev han en av många islamofober och rasister som på internet varnar för en ”invasion av muslimer”.
En av hans förebilder var den internationellt kände signaturen Fjordman, som förespråkar att ”islam och alla som utövar den, fullständigt och fysiskt avlägsnas från västvärlden”.
Efter Breiviks dåd avslöjades det att Fjordman var en akademiker och personlig assistent vid namn Peder Jensen.
I boken intervjuas Paul Ray, alias Lionheart, en av grundarna av English Defence League, EDL, en våldsam och islamofobisk organisation som Breivik såg upp till. Ray hävdar där att Breiviks huvudmentor var Alan Lake, en annan ledare inom EDL. Lake, som i början av 2012 avslöjades som miljonären och bankmannen Alan Ayling, har t ex varit inbjuden av Sverigedemokraterna.
Islamofobernas huvudfiende var ”kulturmarxisterna”, det vill säga arbetarrörelsen och vänstern, som anklagades för att förråda Norge och Europa. Men samtidigt som Breivik anammat EDL:s och Fjordmans prat om ”kultur” istället för ”ras” är den norske massmördaren också en klassisk rasist. Fatland citerar hur Breivik under rättegången betonade att ”Vår etniska grupp är hjärtat i vår kultur”.
Breivik förberedde sina attentat under lång tid. Han drog in pengar genom att starta företag som sålde falska akademiska betyg. Han lärde sig att tillverka bomber och köpte en bondgård. I september 2009 gjorde han de första inköpen.
Enligt honom själv var terrordåden ett ”fyrverkeri” för att sprida hans 1 500 sidor långa manifest. Detta bestod till stora delar av plagiat och kopiering från andras skrifter, t ex Fjordmans.
Fatland besöker också USA, för att jämföra Breivik med Oklahomabombaren Timothy McVeigh, Una-bombaren Theodore Kascinsky (vars dagböcker Breivik också plagierade) och andra fall. En likhet hon fann var drömmen om att bli en hjälte och beskrivningen av sig själva som medlemmar i en större grupp.
Innan Breivik åkte med bombbilen till Oslos regeringskvarter sände han sitt manifest till 8 000 e-postadresser där han hoppades få stöd och spridning.
Boken visar på nytt hur Breivik använder fängelset som ett högkvarter – han har internet, tv och eget gym i en särskild cell. ”Jag är skribent och arbetar från fängelset”, sa han själv under rättegången.
Boken refererar också till 22 juli-kommissionens rapport, som kom drygt ett år efter dåden.
”I den nära femhundra sidor långa rapporten beskrivs så många felbedömningar och missförstånd att man som läsare nästan blir fysiskt illamående”, sammanfattar Fatland.
Till exempel fick polisen registreringsnumret på den bil som Breivik använde från Oslo till Utøya. Ett vittne ringde in direkt efter bomben i Oslo. Men numret skickades inte vidare och efterhand konstateras det att en polisbil först blev omkörd av Breivik och sedan låg bakom honom i åtta kilometer på E18, till dess att han svängde av mot Utøya.
Och när polisen väl kom dit åkte de inte direkt över till ön. Istället valdes en plats längre bort och en överbelastad båt.
Kommissionen bedömer att polisen kunde varit på ön kl 18.00, men istället anlände de kl 18.27, och sju minuter senare gav Breivik upp.
Många offer dödades under dessa ödesdigra minuter.
Kommissionen ansåg också att bomben mot regeringskvarteret kunde ha undvikits om tidigare beslutade säkerhetsåtgärder hade genomförts.
Fatland är väldigt insatt och boken är välskriven. Men det saknas avsnitt om rasismen i Norge och Europa, dess orsaker och om motståndet mot den. AUF och regeringspartiet Arbeiderpartiet beskrivs också alldeles för okritiskt.
Boken avslutas med Breiviks fruktansvärda slutord på rättgången: ”Jag vill sluta med att framföra en ursäkt. Jag vill be alla militanta nationalister i Norge och Europa om ursäkt för att jag inte lyckades döda fler.”
Breiviks fruktansvärda dåd är också en varning för framtiden. Arbetarrörelsen och alla antirasister måste ta strid för att stoppa de militanta nationalisterna och rasisterna.
Per-Åke Westerlund
