Argument för en Lex Carema

2012-11-08 15:25:20




Den socialdemokratiska partistyrelsens rapport om vinsterna i välfärden är som Offensiv redan tidigare beskrivit minst sagt motsägelsefull. Med undantag för ett märkligt stycke om ”mångfaldens betydelse” som förvanskar de slutsatser i SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” som det hänvisar till, redovisas sida upp och sida ner svidande fakta om vinster i välfärden, som rimligen borde ha lett till krav på ett vinstförbud.

I dramatiska siffror och diagram visas att det i Sverige till skillnad från andra länder är de vinstsyftande aktiebolagen som helt dominerar den privat utförda välfärden.
”Några exempel: De två största bolagen står tillsammans för 50 procent av all privat utförd hemtjänst i Sverige. Fyra företag står för totalt 70 procent av all privat utförd hemtjänst. Knappt två tredjedelar av friskolorna bedrivs i associationsformer som är vinstsyftande. Tio stora koncerner driver sammanlagt 30 procent av samtliga fristående grundskolor. Tre företag ägde tillsammans ungefär en tredjedel av alla privata vårdmottagningar 2010. Av de stora välfärdskoncernerna ägs vidare en majoritet av riskkapitalbolag. Vad gäller koncerner inom välfärden är det vanligare att riskkapitalfonder står som ägare än inom övriga näringslivet”.
Andelen vinstsyftande driftsformer ökar dessutom snabbt på bekostnad av de ideella företagen, och särskilt snabbt sker det inom skolan.
Avkastningen på totalt kapital är nästan dubbelt så hög (14,9 procent) för företag inom vård, skola och omsorg som för det genomsnittliga svenska företaget (8,4 procent).
Störst vinst gör skolföretag med minst 250 anställda, med en avkastning på 28,4 procent. En viktig del av den förklaring som medges är att ”utförarna har starka incitament att söka de minst resurskrävande brukar­na (eleverna). Detta leder till segregerande och samhällsekonomiskt ineffektiva utfall”.

Som ersättningssystemen är utformade måste vinsterna göras genom att pressa kostnaderna. ”Vi ser också att personaltätheten är 10 procent högre i kommunala än i ­privata äldreboenden. Vidare fanns fler heltidsanställningar och färre timanställningar i den kommunala omsorgen”, citeras SNS-rapporten Konkurrensens konskvenser.

I de vinstsyftande skolorna, där kostnaderna är i snitt fem procent lägre än i kommunala, är ”lärartäthe­ten och lärarnas utbildningsnivå lägre”, liksom kostnaderna för elevvård och övriga kostnader. Medan lärartätheten per 100 elever är 9,0 i ideellt drivna friskolor och 8,3 lärare i kommunala skolor är den bara 7,2 lärare per 100 elever i skolor som bedrivs som aktiebolag.

I ett avsnitt om hur vinsterna tas ut slås fast att rena vinstuttag framförallt sker i de mindre företagen. Inom koncernerna genomförs i stället komplicerade interna transaktioner med räntor, bidrag och hyror som minskar transparensen. De största vinster­na uppkommer vid försäljning av företagen.
I riskkapitalbolagens fall är det ett uttalat syfte att sälja företagen vidare på bara några års sikt. Fyra av de största vårdbolagen har till exempel allihop bytt ägare de senaste åren.

Vinsterna varierar mellan svindlande 100 och 440 procent av de tidigare ägarnas insats. ”Totalt uppgår vinsterna för enbart dessa fyra bolag till 7,2 miljarder kronor – pengar som i princip enbart har byggts upp med skattemedel”.
I ett avsnitt med teoretiska perspektiv kallas den privatiserade välfärdssektorn liksom i ­SNS-rapporten för en ”kvasimarknad”, där efterfrågan bestäms av den offentliga budgeten, utförarna inte konkurrerar på samma villkor och priserna sätts av politiska beslut i stället för av utbud och efterfrågan.

Att för ”kunden” bedöma en vårdcentrals kvalitet är närmast omöjligt, varför i stället sådant som telefontider, väntrummets inredning och receptionistens servicebeteende får stor påverkan på individens val.
En genomgång av hur frågan hanteras i andra länder visar också att Sverige har en exceptionellt generös inställning till vinstsyftande företag. ”De allra flesta andra länder accepterar inte vinstsyftande skolor, om dessa finansieras med skattemedel”.
Trots denna genomgång som till 90 procent ger goda argument för en Lex Carema med vinstförbud har Stefan Löfven och S-toppen i stället fallit undan för mäktiga kapitalintressen och gett grönt ljus för vinster i välfärden. Det är ett beslut som med S-kvinnornas ordförande Lena Sommestads ord i allt väsentligt bärs upp av marknadsliberala idéer, ”i tydlig konflikt med de värden som socialdemokratin historiskt har hävdat”.
Arne Johansson