Ariel Sharon dog den 11 januari, ”världen” sörjer hans bortgång. Fel. Världens makthavare sörjer. Bland de fattiga i arabvärlden, inte minst de palestinska massorna, väcker hans död minnen av en hänsynslös makt-havare med blod på sina händer.
Ariel Sharon var befälhavare för den israeliska militärstyrkan som ockuperade Libanon och var därmed direkt ansvarig för massakern 1982 i Sabra och Shatila, där tusentals palestinier blev mördade.
Detta skapade massiva protester internationellt, inte minst i Israel där antikrigsprotester tvingade Sharon att avgå som försvarsminister i februari 1983.
År 1953 blev Sharon ledare för ”Enhet 101”, en militär styrka vars uppgift var att hämnas på palestinier och samma år ledde han en räd mot en palestinsk by, Al-Bureig, söder om Gaza, där 50 palestinier mördades. Detta upprepades i flera byar, bland annat i den, på grund av Sharon, ökända byn Qibya. Där sprängdes och brändes hus ner, och artilleri användes.
År 1972 kördes tiotusentals bönder och beduiner ut från sina hem, där deras hus sprängdes, deras tält brändes och deras brunnar fylldes igen för att förbereda för nya bosättningar. Carl Bildt hyllar denna mördare, bl a med orden ”en klok statsman som såg nödvändigheten av fred”.
Under sin tid som premiärminister blev han gnistan som startade den andra intifadan år 2000. Som en maktutövning marscherade Sharon in i Al-aqsamoskén, den tredje viktigaste moskén för muslimer. Vad media inte visade var de mer än 1 000 soldater som rensade vägen till moskén. Denna maktuppvisning av Sharon startade en konflikt som kom att skörda över 4 000 liv.
Sharon har sedan 2006 varit utanför både den politiska och militära arenan, men samtidigt har hans många år i politiken satt en prägel på israelisk politik. Det räcker därför inte med att fnysa åt Bildts hånfulla uttalanden. Det som behövs är en ny intifada lik den första. Israeliska ungdomar, flyktingar och arbetare har inte varit främmande för att protestera mot statens förtryck mot den inhemska arbetarklassen, men har också protesterat mot det militära förtrycket av palestinier. De är de palestinska massornas bästa allierade i kampen mot krig och fattigdom, för frihet och en socialistisk federation för araber och israeler.
