Arnstad om fascismens historia

2013-04-10 12:25:18




Henrik Arnstads nya bok Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia (Norstedts förlag, 2013) har rönt stor uppmärksamhet. Överlag har boken fått goda recensioner.
I bokens inledning hävdar Henrik Arnstad att han författat ett standardverk som är tänkt att ”fungera som kunskapskälla för den intresserade allmänheten, som stöd till åt den som deltar i den offentliga debatten och som en bred orientering inom akademiska studier av fascismens ideologi och historia”. Det är en ambitiös målsättning som boken inte riktigt svarar upp till.

Med hänvisning till den brittiska historikern Roger Griffin definierar Henrik Arnstad fascismen som en ultranationalistisk rörelse som vill genomdriva ”den förment degenererade nationens återfödelse”.
Arnstad erkänner att detta är en långt ifrån heltäckande beskrivning, men låter icke desto mindre Griffins ensidiga definition bli bokens bäran­de tes.
Att börja med att analysera fascis­men utifrån ideologi – idéer, ­program och teori – riskerar att bli en metod som förbigår de avgörande ­historiska, sociala, politiska och ekonomiska orsakerna till fascismens framväxt.
Fascismen, som strävar efter att likvidera arbetarrörelsen och den redan begränsade borgerliga demokra­tin, utgör därmed en dödlig fara för den organiserade arbetarklassen och ytterst alla som står i vägen för dess väg mot makten. Därav följer: Ingen plattform för fascister och nazister.

Arnstad instämmer, utan att egentligen förklara varför, med de borgerliga ”förståsigpåare” som hävdar att fascismen inte kan beskrivas som ”kapitalismens redskap”. Men om fascism och nazism inte är kapitalismens redskap, vilket klassherravälde är det då man så blodigt vill försvara och bevara?
Arnstad hävdar till och med att uppgifterna om de tyska kapitalisternas omfattande ekonomiska stöd till Hitlers nazistparti är ”osanna” och han vill inte ens erkänna att fascismens ideologi är elitistisk, utan påstår att den är ”folklig”.
Det är sant att fascismen och den tyska nazismen med sin uttalade antisemitism och folkmord framför allt hämtade stöd från det som ibland kallas medelklass och småborgerligheten – jordbrukare, småföretagare, demobiliserade militärer och arbetslösa som hade förlorat allt hopp. Sociala grupper och skikt i samhället som kände sig trängda, förrådda och ruinerade av de dominerande samhällsklasserna: kapitalisterna och inte minst arbetarklassen och deras organisationer. Det var framför allt mot de sistnämnda som hatet riktades. Vad som förenar alla fascistiska rörelser är att dess våldsamma aktivism riktas mot den organiserade arbetarklassen – arbetarrörelsen. Långt innan man kom till makten hade fascisterna inlett sitt krig för att krossa arbetarrörelsen i blod.

Fascism och nazism
är  ingen form av ”vanlig” reaktion, utan en följd av kapitalismens dödskamp och sprungen ur en tid av revolution och kontra­revolution.
I sina lysande skrifter om ­kampen mot fascism och nazism skriver den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij att: ”När fascismen segrat samlar finanskapitalet direkt och omedelbart alla maktens redskap och institutioner i ett järngrepp. När en stat blir fascistisk innebär det inte bara att styrets former och metoder förändras utan det innebär först och främst att arbetarnas organisationer förintas. Just i detta ligger fascismens kärnpunkt” (Leo Trotskij: Vad härnäst? Det tyska proletariatets ödesfrågor, 1932).
Arnstads historiebeskrivning koncentreras främst på hur Benito Mussolinis fascistiska rörelse tog makten i Italien 1922. Förvånansvärt lite utrymme ägnas åt nazismen i Tyskland.
Även om Mussolinis rörelse till en början var en brokig samling är det helt fel att teckna bilden av fascisterna som varken ”höger eller vänster”. De italienska fascisterna var en kontrarevolutionär rörelse som främst ägnade sig åt att med våld slå ner lantarbetarna, mörda och misshandla socialister, kommunister och fackligt aktiva samt att bränna ner arbetarrörelsens lokaler och kontor.
Fascismen kunde växa fram efter att de italienska arbetarna inte kunnat gripa makten under de röda åren  1919-20 (biennio rosso) i den ­väldiga våg av fabriksockupationer som svepte fram över landet och som nådde sin kulmen hösten 1920 då arbe­tarna tog över flera av landets städer.
Revolutionens nederlag och den besvikelse som följde i kombination med ledningens ständiga vacklande försvagade arbetarrörelsens möjlighet att stoppa Mussolinis terrorband (Svartskjortorna) som efter 1920 ­åkte från ort till ort för att slå ner arbetar­organisationerna.

I takt med att fascisterna växte i styrka började de också få ett allt större stöd, inkluderat finansiellt från kapitalistklassen. Den antikapitalistiska retorik som hade funnits, som reflekterade småborgerlighetens misstänksamhet och ilska mot ­kapitalister och den politiska eliten, tonades ner.
De borgerliga politikerna hade inga problem med att samarbeta med Mussolini. Italiens borgerliga ­liberaler bildade en valallians med fascisterna 1921. Året därpå överlämnade den härskande klassen makten till fascisterna, som precis som i Tyskland aldrig vann majoritetsstöd i val.
Kapitalisterna, som hoppades på att kunna kontrollera Mussolini och Hitler, kunde bara gnissla tänderna när fascisterna tog ett järngrepp över statsmakten och även de egna traditionella politiska organisationerna förbjöds. Men hellre det än en socia­listisk revolution, vilket inte bara var en hållning de tyska och italienska kapitalisterna hyste utan även andra länders borgerlighet.
Det är just att fascismen baserade sig på en massrörelse som gjorde att den väl vid makten kunde penetrera varje cell i samhälls­kroppen och fysiskt likvidera arbetar­rörelsen – som i det kapitalistiska samhället utgör embryot till socialismen.

Väl vid makten utvecklas de fascistiska regimerna snabbt till polisregimer som bara kan sitta kvar på grund av att arbetarklassen är nedklubbad och paralyserad. Det tar generationer att övervinna det oerhörda historiska nederlag som fascismens seger innebär. I Italien och Tyskland kom andra världskrigets utgång – Mussolini störtades redan 1943 – att ända fascismen. Men i Spanien och Portugal, som hade stått utanför kriget, skulle fascistregimerna som förvandlats till hatade diktaturer inte komma att svepas undan förrän i mitten av 1970-talet.
Arnstad menar på fullt allvar att om alla de etablerade partierna hade enats skulle fascismen ha stoppats, trots att hans egen historiebeskrivning visar det motsatta. Det var den borgerliga politiken jämte sveket från arbetarrörelsens ledning – både soci­aldemokratiska och kommunistiska – samt facktopparnas feghet som gav de fascistiska demagogerna vind i seglen. I skydd av statens påstådda ”neutralitet” i klasskampen kunde de fascistiska terrorbanden bedriva krig mot arbetarrörelsen.
Att Arnstad försöker förlöjliga ­alla som menar att ett av fascismens sär­drag är dess paramilitära förband är ett uttryck för att han inte kan ­greppa vad fascism är och än mindre hur den ska bekämpas. Våldet och de paramilitära styrkorna är direkt sprungna ur den fascistiska ideologin.
Samhället ser annorlunda ut idag än under 1920- och 30-talet. De småborgerliga massor som utgjorde fas­cismens ryggrad är decimerade, arbe­tarklassen i vid mening är i stor majoritet.
Med det ödesdigra facit i hand – andra världskrigets barbari och att halva Europa kom under det stalini­stiska Sovjets kontroll – kommer den härskande klassen inte heller att i framtiden bara överlämna statsmakten till fascisterna.

Arnstad är djupt pessimistisk. Enligt honom är det bara ”det ­fascistiska blocket”, i vilket han felaktigt utifrån sin ensidiga analys placerar Europas alla högerextrema partier som exem­pelvis Sverigedemokraterna, som erbjuder någon framtidstro.
Sverigedemokraterna är ett rasistiskt högerparti, men än så länge ­inte fascistiskt.
Dagens fascistiska eller ­nazistiska grupper är i regel små, men våldsamma sekter som vill skrämma och skapa kaos. De kan lika lite som Sverigedemokraterna bekämpas av de etablerade partiernas prokapitalistiska politik och statliga rasism.
Rasismen och nazistvåldet kan bara bekämpas genom en organiserad masskamp som säger: Ingen plattform för nazisterna – enad kamp mot högerpolitik och rasism.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!