Matkö i Västervik 1917 där folket, likt på flera håll i landet, hungrade.
Då var det 1917 är en antologi om det historiska revolutionsåret som har getts ut som årsbok 2017 av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap. Även om bidragens kvalitet skiftar är boken läsvärd, med intressanta material om hungermarscherna och de sociala och politiska återverkningarna på arbetarrörelsen i de nordiska länderna av det första världskriget och de två ryska revolutioner som skakade världen i mars och november 1917.
Störst ”nyhetsvärde” har avgjort Södertörnshistorikerna Kjell Östbergs och Håkan Blomqvists kapitel om rådsrörelser i Sverige främst under 1917 samt i Tyskland och övriga Europa efter Kejsarens fall från slutet av 1918 till 1920. Med de ryska sovjeterna som förebild väckte dessa arbetarråd även i Norden förhoppningar om socialistisk demokrati. Medan Brantings socialdemokrater försökte rikta fokuset på kampen för rösträtt förstärktes ett hopp om något mer ur de arbetarkommittéer och råd som spontant hade bildats ur de lokala potatisrevolutioner som svepte genom hela landet.
Östberg påminner om hur även de manliga arbetarna, trots rösträtt i valen till riksdagens andra kammare, blockerades från makt i kommunerna av den graderade kommunala rösträtten.
Håkan Blomqvist redovisar hur den mäktiga proteströrelsen på ort efter ort ledde till bildandet av tillfälliga kommittéer och utskott för att leda de fattiga arbetarnas inventeringar av bönders och handlares magasin och salubodar, lista kraven och driva på för sänkta priser och stopp för spekulationen med mera. Inspirerade av de ryska sovjeterna ombildades i slutet av april och början och mitten av maj många av dessa kommittéer till arbetarråd, dit även ortens fackliga och politiska arbetarorganisationer utsåg egna representanter.
Det var för att inte tappa greppet över denna rörelse underifrån som den socialdemokratiska partiledningen och LO:s landssekretariat den 5 maj 1917 ensidigt och helt och hållet uppifrån proklamerade bildandet av ”1917 års arbetarkommitté”, vilket i sin tur provocerade syndikalisterna i SAC och det nya Socialdemokratiska vänsterpartiet som bildades 12-15 maj till att den 6 juni bilda ”Arbetarnas landsråd”. Det skedde i Hornsbergs hage i Stockholm, med avstamp i den väldiga masstrejken dagen innan i samband med högerregeringens svar på två interpellationer om rösträtt som kulminerade i kravaller på Gustav Adolfs torg.
Försöken att även få stöd för landsrådet av Stockholms fackföreningsstyrelser misslyckades dock. Samtidigt hade den spontana hungerrörelsen redan bedarrat vid denna tidpunkt, på grund av både lokala eftergifter för kraven och lättnader i försörjningsläget. Även de lokala råden utvecklades därefter under hård politisk splittring allt mer från en samlingspunkt för hungerrörelsen till samarbetsorgan mellan vänstersocialister och syndikalister. Blomqvists översikt visar på deras imponerande utbredning, från norr till söder och öst till väster. Under ett försök att blåsa nytt liv i råden efter oktoberrevolutionen rapporterade det socialdemokratiska vänsterpartiet i början av 1918 om ett hundratal lokala råd som representerade 75 000 arbetare.
I ett särskilt kapitel om Härnösandsortens arbetarråd, bildat den 5 maj som en uppföljning av ”21 aprilkommittén”, ger Blomqvist en bild av rörelsens speciella djup i Röda Ådalen. I detta arbetarråd, som han liknar vid ett lokalt arbetarparlament, deltog inte bara flertalet fackföreningar, alltifrån gjutare, järnarbetare och rallare vid Ostkustbanan till byggnads-, bageri- och skrädderiarbetare och syndikalisternas LS. Till det 30-tal anslutna organisationerna hörde även den vänstersocialdemokratiska arbetarkommunen, kooperationen och dess kvinnogille, ”arbetarhustrurnas” representanter, ”lägre statsavlönade” och till och med polismannaföreningen! Under 1917 höll detta arbetarråd inte mindre än 29 protokollförda möten som redovisade en bred verksamhet. Så sent som i november 1917 hölls ett generalmöte tillsammans med Ådalens arbetarråd med 400 deltagare.
Dessvärre ger Blomqvist inget annat svar än den senare kommunistledaren Karl Kilboms tal om ”otillräckligt skolade arbetare” på varför den svenska rådsrörelsen i huvudsak redan var ett avslutat kapitel här i Sverige när det tyska kejsardömet föll i november 1918, fastän det nya vänsterpartiet reste parollen om en svensk rådsregering efter rysk och tysk förebild. Ganska säkra faktorer är den avkylande effekten från den finska revolutionens blodiga nederlag våren 1918 i kombination med den spanska sjukans enorma dråpslag mot alla arbetarmöten hösten 1918.
I ett annat intressant kapitel om Hjalmar Branting av Olle Svenning redovisas S-ledarens syn på kampen i Ryssland alltifrån hans tidiga ungdomsårs ganska okända svärmande för de så kallade narodnikernas ryska terrorister som Vera Zasulitj och tsarmördaren Sofia Petrovskaja. Även de ryska revolutionerna 1905 och i mars 1917 (februarirevolutionen) hade Brantings entusiastiska stöd.
Men när Branting tillsammans med Värner Rydén och en fransk diplomat i april reste till Petrograd hade han enligt Svenning ändå ett helt annat ”geopolitiskt syfte”, nämligen att varna för Lenin och övertyga den provisoriska regeringens socialdemokrater, socialrevolutionärer och liberaler om att fortsätta kriget mot Kejsar-Tyskland på den franska och brittiska Ententens sida.
Svenning hävdar felaktigt liksom så många borgerliga historiker att den provisoriska regeringens regeringschef Kerenskij i juli hade slagit ner ett ”bolsjevikiskt kuppförsök”. Som inte minst Trotskij förklarat var det i själva verket en i hög grad spontan väpnad massdemonstration av arbetare och soldater mot krigets fortsättning, som bolsjevikernas ledare ingrep i för att säkra att den inte skulle utvecklas till ett för tidigt maktövertagande i huvudstaden, då hela landet ännu inte var redo.
Svenning har däremot rätt i att Kerenskij efter julidagarnas klappjakt på bolsjevikerna ändå till sist tvingades vända sig till dessa för att förhindra ett kuppförsök från den general Kornilov som Kerenskij hade utnämnt till ÖB. Som Svenning påpekar hade detta samtidigt berövat Brantings och Ententens gemensamma kelgris Kerenskij allt politiskt stöd, från såväl vänster som höger. ”Många hundratusentals ryska bönder och arbetare, som tvingats fortsätta ett redan förödande krig, deserterade”. Svenning uppmärksammar också att Socialistinternationalens belgiske ordförande Vandervelde inte ens dragit sig för att överlägga med både Kornilov och general Denikin, ”med tiden en av kontrarevolutionens mest brutala ledare”.
I ett avsnitt om Finland ger den finske historikern Aapo Roselius en bild av hur nära de finska arbetarna var att ta makten under deras generalstrejk i november. ”Den 16 november beslöt LO:s, det socialdemokratiska partiets och de röda ordningsgardenas gemensamma revolutionära kommitté att ta makten. Bara några timmar senare togs beslutet tillbaka efter omröstning med endast en rösts majoritet. Under strejken tog arbetarnas ordningsgarden makten på många orter, speciellt i södra Finland. För dem var strejken början på en revolution.” Genom att kommittén backade överläts dessvärre initiativet till kontrarevolutionen inför det kommande inbördeskriget.
I det högintressanta avsnittet om den norska arbetarrörelsen visar Jorum Björgum hur den ryska oktoberrevolutionen i kombination med de revolutionära uppsvingen i Finland och Rumänien och massprotester i Tyskland, Österrike och Nederländerna fick den norska rådsrörelsen att sprida sig som eld i torrt gräs. Detta kastade om styrkeförhållandena i det norska Arbeiderpartiet (socialdemokraterna) på ett sätt som möjliggjorde för den av Martin Tranmæl ledda oppositionen att vinna en stor majoritet i det norska partiet, som ledde det hela vägen in i Tredje internationalen.
I ett kapitel om ”Bolsjevikernas maktövertagande” i november 1917 kallas detta av Lars Olsson ”förvisso kuppartat”. Utan att redovisa att makten faktiskt togs av sovjetkongressen medger Olsson ändå att bolsjevikerna ”hade ett betydande stöd bland städernas arbetare och landsbygdens jordproletärer, inte minst för att de lovade avbryta kriget mot Tyskland, kalla hem de hungriga och frysande soldaterna, lova de många jordproletärerna egen jord och industriarbetarna högre löner och inflytande på sina arbetsplatser”.
Enligt Werner Schmidts kapitel ”Oktoberrevolutionen – mytos och realitet” välkomnades denna främst som ”en förnyad och mäktigare fredssignal”. Som Schmidt påpekar hade Lenin, liksom redan Marx och Engels på sin tid, förstått att en socialistisk revolution visserligen kunde inledas i ett mindre utvecklat land som Ryssland, men att den för att lyckas snart måste spridas till arbetarna i mer utvecklade kapitalistiska länder som främst Tyskland.
När den revolutionära efterkrigsvågen i slutet av 1922 ändå tycktes ha ebbat ut i Väst utan att arbetarna tagit makten och Sovjetryssland därmed stod isolerat i ett sönderslaget land förklarade Lenin inför Kommunistiska internationalens fjärde kongress den så kallade Nya ekonomiska politiken (Nep) som en nödvändig reträtt i avvaktan på nya revolutionära tidvattenvågor.
Enligt Schmidt insåg Lenin själv under sina två sista aktiva år att Oktoberrevolutionen under givna internationella betingelser inte kunde vara startskottet till ett socialistiskt projekt i egentlig mening. Han beskriver därefter Stalins senare ”socialistiska” projekt från 1929/30 (då Nep ersattes av huvudlösa tvångskollektiviseringar av jordbruk och forcerade femårsplaner utan de nödvändiga förutsättningarna) utan att med ett ord nämna att Stalin dessförinnan hade krossat Vänsteroppositionen runt Trotskij som argumenterade för frivilliga storjordbruk och industriella femårsplaner.
Inte heller nämner han de nya tillfällen att bryta den ryska revolutionens isolering när nya revolutionära situationer uppstod i till exempel Tyskland 1923, Kina 1927-28 samt Spanien och Frankrike 1936-39.
Utan att med ett ord diskutera nödvändigheten att erövra statsmakten från den härskande klassens händer försöker Schmidt reducera den socialistiska revolutionen till en påstått marxistisk ”individernas självemancipationsprocess”. I linje med detta håller han ”de proletära massornas otillräckliga mognad” ansvariga för att inte de tyska arbetarnas politiska revolution i november 1918 som störtade Kejsar-Tyskland följdes av ”den djupgående och långvariga ekonomiska sammandrabbningen mellan kapital och arbete” som enligt Schmidts tolkning av Rosa Luxemburg var nödvändig.
Men samtidigt som bygget av socialismen givetvis är en utdragen process, vars objektiva och subjektiva förutsättningar skapas redan i det kapitalistiska samhället, krävs det ändå ett kvalitativt språng där det arbetande folkets stora majoritet bryter storfinansens politiska och ekonomiska makt över staten, och samhället övertar ägandet av bankerna och de viktigaste produktionsmedlen.
Schmidt citerar också Rosa Luxemburgs allvarliga varning för en politik av revolutionära dekret uppifrån, skrivna under hennes isolering i ett tyskt fängelse, men Schmidt mörkar att Rosa Luxemburg tydligt stod på Oktoberrevolutionens sida:
”Allt som ett parti kan erbjuda av mod, revolutionär framsynthet och konsistens i en historisk ödestimme, har Lenin, Trotskij och de andra kamraterna visat i stort mått. All den revolutionära ära och kapacitet som västländernas socialdemokrati saknade representerades av bolsjevikerna. Deras oktoberuppror var inte bara den ryska revolutionens faktiska räddning; den räddade också den internationella socialismens ära.”
Schmidt kompletterar sin evolutionära vantolkning av Rosa Luxemburg med att citera Antonio Gramscis ord om att den historiska epok av övergång från kapitalism till socialism som ”intellektuellt” inleddes av Marx förmodligen blir ett ställningskrig ”under flera århundraden” innan den borgerligt-kapitalistiska hegemonin kan övervinnas av en socialistisk mothegemoni.
Men detta är en uppgivenhetens filosofi som står i bjärt kontrast till den begränsade tid som återstår innan kapitalismen, som redan två gånger drivit mänskligheten till världskrig, tippar oss alla över kanten till ohejdbara ekologiska katastrofer. ■
