I oktober i år är det 40 år sedan revolutionären Che Guevara mördades av den amerikanska imperialismen i händerna på CIA och den bolivianska militärdiktaturen. Hans tillfångatagande och död kom efter att hans gerillaprojekt i Sydamerika hade gått in i en återvändsgränd.Idag är Latinamerika, och däribland Bolivia där Che mötte sin död, åter skådeplatsen för radikala socialistiska rörelser. Dagens rörelser skiljer sig i mycket från Ches kamp och de kampmetoder han förespråkade. Vad kan då han ha för relevans idag och vad kan vi lära oss av Ches kamp mot imperialismen för 40 år sedan?
Ernesto ”Che” Guevara växte upp i en borgerlig medelklassfamilj. Någon överdriven lyx verkar familjen inte ha levt i, men man hade dock råd att låta barnen studera.
Efter flera avbrott i studierna på grund av äventyrliga resor genom Latinamerika tog Che till slut en läkarexamen. Redan som liten drabbades Che av en svår astma som sedan skulle bli en livslång följeslagare för honom. Trots detta handikapp deltog han som ung i hårda idrotter som rugby och löpning. Han blev lagledare för ett rugbylag och gav ut en sporttidning.
Che var under hela sin ungdom politiskt intresserad, men troligen var det erfarenheterna från de två långa resor han gjorde kors och tvärs över kontinenten i början av 1950-talet som fick honom att slutgiltigt slå in på kampens väg.
Han fick under dessa resor se det revolutionära uppsvinget i Bolivia 1952, han träffade kommunistiska gruvarbetare i Chile och han var i Guatemala då Arbenzs regering störtades av USA-stödda legosoldater.
Han hade under sina resor fått se extrema klasskillnader och hade sett hur de USA-stödda diktaturerna och storföretagen plundrade länderna och körde över den fattiga befolkningen. Efter en av resorna skrev han själv ”Jag är inte densamma som jag var tidigare. Min resa genom vårt Amerika har förändrat mig mer än jag trodde.”
Enligt Che själv var det erfarenheterna i Guatemala som fick honom att vilja kämpa politiskt efter att han dittills mest hade varit en betraktare av politiska händelser.
I Guatemala hade regeringen börjat föra en reformistisk politik. Bland annat genomfördes en begränsad jordreform, där egendomar som tillhörde det USA-ägda United Fruit Company förstatligades. Det var tillräckligt för att få USA att agera. Arbenzs regering lämnade i övrigt kapitalismen och godsägarväldet intakt, vilket gav kontrarevolutionen möjlighet att organisera en kupp.
Che fick nu själv bevittna hur CIA och deras legosoldater agerade och han fick se att statsmaktens militär inte var neutral, utan ställde sig på kontrarevolutionens sida. Efter detta nederlag flydde Che därifrån och hamnade i Mexiko, där han skulle komma att träffa på Fidel Castros anhängare.
Det var under händelserna i Guatemala som CIA för första gången skapade en dossier om Che Guevara. Så småningom skulle det bli den tjockaste som CIA någonsin gjort om någon person.
Att som Arbenzs regering delvis utmana imperialismen men samtidigt göra det halvhjärtat och med den borgerliga statsapparaten intakt, är ett tragiskt skådespel och resultat av en reformistisk strategi som lett till blodiga nederlag då kontrarevolutionen slagit tillbaka.
Che drog den korrekta slutsatsen att regeringen, och de grupper som stödde den, hade gjort ett förödande misstag då man inte tagit initiativ till att beväpna massorna – bygga upp väpnade försvarskommittéer – och göra utrensningar inom den gamla statsapparaten.
I Chile 1973 skulle folkfrontsregeringen återupprepa samma misstag som Arbenzs regering hade gjort i Guatemala och störtas i en blodig kupp efter att ha vägrat att beväpna arbetarna.
Hur som helst var detta erfarenheter som Che inte skulle glömma då revolutionen utvecklades på Kuba.
Trots att Che sedan en tid såg sig själv som socialist kunde han inte hitta någon anledning att gå med i något av kommunistpartierna.
Orsaken var att dessa förde en stalinistisk politik som förespråkade ett samarbete med de nationella borgarklasserna mot imperialismen. Han ansåg dem vara ”konservativa”.
26 juli-rörelsen
Istället var det hos Fidel Castros 26 juli-rörelse som han fann ett kämpande alternativ. Castros rörelse utgjorde en bred samling som inte hade något socialistiskt program, utan som var mer av en radikalt liberal rörelse. Några enstaka socialister förutom Che fanns där, bland annat Fidels bror Raul. De stod inte för att störta kapitalismen, utan för ett mer ”demokratiskt” (kapitalistiskt) Kuba.26 juli-rörelsen förberedde en väpnad kamp för att störta Kubas diktator Batista. Che anslöt sig till denna och utsågs till att bli dess läkare. I december 1956 landsteg 82 gerillakrigare på Kuba. Che beskrev senare själv dem som ”gröngölingar” och menade att själva landstigningen mera liknade ett skeppsbrott.
Batistas arme hade dagarna innan slagit ned flera av deras anhängare i städerna och nästan genast efter landstigningen lyckades armén slå ut större delen av gruppen i ett bakhåll. Bara ett fåtal av den ursprungliga styrkan lyckades återsamla sig och påbörja ett gerillakrig.
Under gerillakriget mot diktaturen kom Che att spela en stor roll, både i den väpnade kampen och för att radikalisera 26 juli-rörelsen. Han blev vid sidan av Castro rörelsens viktigaste ledare. Han upphörde snabbt att bara spela rollen som läkare.
Allt eftersom kriget pågick fick gerillan mer och mer stöd från bönderna, som hjälpte dem med förnödenheter och nya rekryter. Efter två år av strider kunde gerillan på nyårsdagen 1959 inta städerna sedan Batista och hans anhängare flytt.
Kuba hade under Batista varit en lekstuga för amerikanska affärsmän och annan överklass. Ett ställe med spelhålor, bordeller och fina semesterpalats. Allt detta skulle snart få ett slut då revolutionen utvecklades. Det var dock inte klart från början i vilken riktning utvecklingen skulle gå. Kampens karaktär av gerillakrig på landsbygden hade gjort att arbetarklassen spelat en underordnad roll.
Kommunistpartiet på Kuba hade på grund av sin stalinistiska politik till en början varit motståndare till Castros rörelse. Först sedan det stod klart att denna skulle segra anslöt sig kommunistpartiet.
Ett nytt Kuba
Castro var från början inte anhängare av en socialistisk politik, utan talade om en mer ”demokratisk” och ”human” kapitalism.Under de närmaste åren efter maktövertagandet följde en serie konfrontationer med USA:s kapital. All viktig industri på Kuba ägdes av USA-baserade företag. När den nya regimen ville föra en egen nationell politik började dessa företag sabotera denna politik. För att behålla den politiska kontrollen besvarade Castroregimen sabotageåtgärderna med förstatligandet av oljeföretag som Texaco, liksom av United Fruits mark.
Varje reaktion från USA:s sida besvarades med en motreaktion från Kubas sida tills kapitalismen störtades helt och hållet.
I denna process var Che Guevara en drivande kraft i att vrida politiken åt vänster. Regeringens politik hade ett starkt folkligt stöd och det var stödet från massorna som fick regeringen att pressas åt vänster och våga utmana imperialismen. Det fanns en logik i utvecklingen, där man för att kunna driva en politik som var självständig från imperialismen var tvungen att avskaffa det privata ägandet. I annat fall skulle de USA-baserade storföretagen ha styrt i alla fall. Det liberala pratet om en nationell demokrati var omöjligt utan ett avskaffande av kapitalismen. Under denna process gick Castro och 26 juli-rörelsen i socialistisk riktning. Till slut förstatligades alla USA-ägda företag på Kuba.
Che var en drivande kraft för uppbygget av en centraliserad planekonomi. Den planerade ekonomin skulle vara grunden för de framsteg som regimen gjorde.
De kanske största framstegen som kom med hjälp av de socialistiska metoderna var den utbyggda sjukvården och skolan. Fri sjukvård för alla skapades. Kuba satte igång med en kampanj för att utrota analfabetismen. Den fria sjukvården samt läs- och skrivkunnigheten skiljer än idag Kuba från de övriga latinamerikanska staterna. Och det är detta som har gjort att den kubanska revolutionen har haft och fortfarande har ett så pass omfattande stöd runt om i regionen som den har, trots bristen på arbetardemokrati.
Framstegen inom till exempel sjukvården kvarstår än idag, trots Sovjetunionens kollaps, som innebar att Kuba förlorade sin största biståndsgivare och handelspartner.
Till skillnad från ryska revolutionen 1917 ledde den kubanska revolutionen inte till etablerandet av en arbetardemokrati. Orsaken var att arbetarklassens organisationer inte hade spelat den ledande rollen i kampen. Istället leddes kampen av en gerilla utan några demokratiska strukturer.
Den kubanska efterrevolutionära regimen har försvarat bristen på demokratiskt inflytande och avsaknaden av ett flerpartisystem med hotet från USA-imperialismen.
Detta hot har varit allvarligt. USA finansierade en invasion i Grisbukten med legosoldater 1961. Till skillnad från Arbenz i Guatemala hade Castroregimen beväpnat arbetarna och bönderna, och dessa kunde slå ned anfallet. Flera mordförsök genomfördes mot regimens ledare, och CIA har haft organisationer som jobbat underjordiskt på Kuba.
Hotet från USA blir dock inte mindre för att regimen förbjuder arbetare att organisera fria fackföreningar och självständiga partier. Arbetare som försvarar det statliga ägandet och planekonomin – den kubanska revolutionens grundvalar – måste kunna få organisera sig för att delta i planeringen av ekonomin och politiken.
Det som gjorde att den nya regimen på Kuba kunde utvecklas var också den internationella situationen med ett stalinistiskt block i öst som motvikt mot USA-imperialismen. När konflikten hettade till kunde Sovjetunionen gå in och skydda Kuba, både med vapenleveranser och ekonomiskt stöd. Sovjetunionen var däremot inte alls inblandat i att ge stöd till Castros rörelse innan revolutionen. De sovjetiska ledarna visste inte vilka dessa var. Det var först efteråt, då de såg i vilken riktning regimen gick samt på grund av deras egna strategiska intressen i det kalla kriget, som de gick in i ett samarbete med Kuba.
Hur sprida revolutionen?
Che Guevara insåg behovet av att sprida revolutionen till övriga Latinamerika och internationellt. Detta var också andan i Andra Havannadeklarationen, som Che var med och skrev.De arbetarorganisationer som fanns i Latinamerika vid denna tid präglades av stalinistiska eller reformistiska partier. Dessa bromsade arbetarnas kamp.
Det ser ut som om Che Guevara på grund av detta utvecklade en skepsis mot arbetarklassens förmåga att kämpa för socialism. Men det var inte arbetarklassen, utan ledningen för arbetarorganisationerna, som hade vänt socialismen ryggen.
Denna felsyn utvecklade Che trots att han hade bevittnat de bolivianska gruvarbetarnas kamp 1952. Istället för att kämpa mot reformisternas inflytande över arbetarna så framstår det som om han valde bort detta och istället bara konstaterade, med Kuba som exempel, att (den latinamerikanska) ”revolutionens huvudsakliga arena är landsbygden”.
Under Ches inflytande stödde den kubanska regimen bildandet av gerillarörelser i flera länder.
Ches politiska misstag var att han hade en alltför stark tro på att erfarenheterna från den kubanska revolutionen var allmängiltiga. Denne ensidiga hållning kom Che aldrig riktigt att överge och det medförde att han underskattade arbetarklassens roll i den socialistiska revolutionen.
För marxister är det självfallet rätt att stödja de arbetare och bönder som tvingas gå ut i väpnad kamp mot storföretag eller diktaturregimer. Ansvaret för våldet vilar på de regimer som tvingar folket till uppror.
Ches eget misslyckande senare, och övriga gerillarörelsers misslyckanden i Latinamerika, visar dock att det inte går att exportera en revolution på det sätt som Che försökte göra.
Den socialistiska revolutionen måste vara förankrad i masskampen och arbetarnas samt de fattigas självständiga organisering.
Ofta är förutsättningarna för ett revolutionärt uppror inte för handen. Det mest revolutionära man kan göra kanske är att organisera arbetare i fackföreningar eller partier, och politiskt förbereda för massornas inträde på den politiska arenan och upproret. Revolutioner kan äga rum utan revolutionärer. Vad revolutionärer och deras organisationer då kan bidra med är erfarenheter, politik, program och en ledning i kampen för att störta kapitalismen.
Det är inte alltid mest revolutionärt att tala om handling, direkt aktion eller väpnad kamp. Särskilt inte om de nödvändiga förutsättningar för en offensiv kamp – socialistisk medvetenhet, kampberedskap o s v – inte finns och revolutionärerna ännu saknar förankring och styrka.
Arbetarklassens roll
Arbetarklassens kollektiva styrka kommer ur dess roll och ställning i produktionen. Tusentals arbetare svetsas samman i industrierna därför att de har gemensamma intressen och arbetar med avgörande delar av landets ekonomi.Bönderna på landsbygden har i regel ett perspektiv som i första hand begränsas till frågor som gäller deras jord. De är i regel mera splittrade än arbetarklassen, både vad gäller ekonomiska frågor och även geografiskt över större områden. Dessutom finns det en inbyggd motsättning mellan arbetare i egenskap av köpare av jordbruksprodukter och bönderna i egenskap av säljare av dessa produkter.
Därför splittrar varje revolution bönderna och landsbygden. De fattiga bönderna och inte minst de jordlösa lantarbetarna tenderar att söka allianser med arbetarna, medan de mer välbärgade bönderna fruktar revolutionen och en framtida jordreform.
Erfarenheten från ryska revolutionen 1917 var att arbetarklassen kan ta ledningen för revolutionen även i länder där den utgör en liten minoritet och sedan, i ledningen för de fattigaste på landsbygden, genomföra jordreformer med mera.
Ryska revolutionen led inte brist på revolutionärt krig på landsbygden, men arbetarna hade först gripit statsmakten i städerna och hade utarbetat ett politiskt program som de sedan fick slåss för att försvara mot revolterande godsägare och invaderande imperialistiska arméer.
Che och stalinismen
I Ches tidiga skrifter kan man hitta idealiseringar av det stalinistiska Sovjetunionen. Senare, när han kommit till makten och fick egen erfarenhet av stalinismen i Sovjetunionen och Östeuropa, blev han kritisk till den och började senare angripa dessa regimer. Efter en resa till Sovjet kallade han byråkraternas liv där för ”en svinstia”.Däremot hittar man inte någon klar analys av stalinismen hos honom. I slutet av sitt liv hade han börjat studera Trotskijs skrifter, men man ser ingenstans att han hunnit dra några bestämda slutsatser av Trotskijs idéer och politik. Man kan spekulera kring hur Ches politik hade gestaltat sig om han haft mer tid att studera Trotskijs analys och kritik av stalinismen.
Framför allt saknar man dock hos Che ett program för hur den socialistiska demokratin skulle formas.
Che var en person som djupt avskydde politikerprivilegier och han läxade vid flera tillfällen upp kamrater som försökte sno åt sig fördelar. Själv fortsatte han att leva ett nästan asketiskt liv efter revolutionen.
Vid ett tillfälle, då han jobbade som riksbankschef, upptäckte han att han fick en större matranson än vanliga arbetare och han såg genast själv till att sänka den.
Ches hängivenhet och livsstil har gett honom en särskild plats i revolutionärers hjärtan.
Konfrontationen med stalinismen skulle komma att bli fullständig då Che började arbeta för att sprida revolutionen i övriga världen.
Kongo och Bolivia
Che drog den riktiga slutsatsen att revolutionen måste spridas internationellt. För honom gällde det nu att återupprepa exemplet med det kubanska gerillakriget, men det var inte i Amerika utan i Afrika som han först försökte omsätta detta i praktiken.Che och en mindre styrka kubaner for i hemlighet till Kongo, som vid denna tid hade blivit ett centrum för kampen mot imperialismen. Det hela var dåligt förberett och framför allt kände kubanerna inte till så mycket om det politiska spelet i Kongo. Väl på plats såg de hur illa organiserat allt var. Ledarna var aldrig på plats. Materiel togs inte om hand utan låg och förstördes. Ingen organiserade någon utbildning av soldaterna.
Till slut tvingades Che och de övriga att fly från landet efter att fienden hade gjort en framryckning.
Ches nästa projekt blev nu att försöka skapa en gerilla i Bolivia. Den revolution Che hade sett där 1952 hade ebbat ut och nu styrde en militärdiktatur landet. Kraftigt förklädd åkte Che till Bolivia där han träffade fler anhängare.
Che hade några tiotal anhängare, men var i praktiken isolerad. Sovjetunionen och kommunistpartierna vägrade att samarbeta med honom. Stalinisterna ville inte ha någon revolution någonstans, utan ha fredlig samlevnad med imperialismen. Några medlemmar i det bolivianska kommunistpartiet anslöt sig till gerillan, men partiet som helhet gick emot den.
När Che till slut tvingades gå till aktion efter att armén hade kommit dem på spåren var han i praktiken helt isolerad. Han tappade radiokontakten med omvärlden och de få kontakter han hade i städerna var gripna av polisen. På det internationella planet fördömdes han av de statsbärande partierna i öststaterna.
Förutom några av Ches närmaste män, som var veteraner från Kuba, var de flesta oerfarna vid gerillalivet.
Ches tanke var att under kriget skulle man skola upp och ge dem erfarenheter. Hans plan var, enligt Ciro Bustos (en av hans anhängare), att efter att han hade byggt upp en större styrka skulle han ge sig av till norra Argentina.
Vid tiden för Guevaras aktioner i Bolivia befann sig regimen i ett problematiskt läge. Kamp hade brutit ut i flera gruvsamhällen och armén hade gått in och slagit ned kampen med våld. Che befann sig dock inte i denna kamp, utan långt ute på landsbygden där det fanns bönder utan någon kamptradition. Efter att regeringen hade slagit ned gruvarbetarna kunde den koncentrera sig på att slå ned gerillan.
Ches sista strid
Trots deras svåra läge lyckades de utkämpa några framgångsrika strider mot armén, och Ches detaljerade dagbok från Bolivia präglas av en optimism, trots de politiska bakslagen.Allteftersom tiden gick reducerades emellertid styrkan allt mer och inga nya rekryter värvades. Vid tiden för Ches nederlag bestod gerillan bara av 17 man, varav flera var sjuka eller sårade och inte kunde gå själva, däribland Che själv, som hade förlamats av svår astma.
Tvärtemot vad många tror, kämpade gerillan inte i någon tät djungel i Bolivia, utan den utkämpade sina sista strider uppe i bergen på två tusen meters höjd. Här är växtligheten karg, med ofta kala bergsluttningar och kalla nätter. Den lilla styrkan klarade bara av att förflytta sig korta sträckor varje dag samtidigt som armén placerade ut fler och fler soldater med helikoptrar. Den 8 oktober blev så gerillan omringad och engagerad i strid nere i en ravin utan några reträttmöjligheter. När Che och en kamrat försökte klättra uppför ravinen blev de med lätthet tillfångatagna av bolivianska soldater.
Det går inte att föreställa sig den bitterhet som Che måste ha känt där han låg bunden till händer och fötter inför en triumferande CIA-agent, som representerade allt det som Che hatade och hade kämpat emot under hela sitt politiska liv.
När CIA-agenten Felix Rodriguez frågade Che Guevara om han hade någon sista hälsning innan de skulle skjuta honom svarade han: ”Hälsa Fidel att han snart kommer att få uppleva en segerrik revolution i Latinamerika. Och säg till min fru att gifta om sig och bli lycklig.”
Avrättningen verkställdes sedan på ett grymt sätt, där Che troligen först sköts i armen och benet innan ett dödande skott träffade honom i bröstet.
Idag, 40 år efter hans död, syns hans namn och porträtt på banderoller och plakat över hela världen. I Bolivia, där han mötte sin död, syns hans symbol i de demonstrationer som har förekommit under de senaste årens radikalisering. Om den bolivianska militären och CIA trodde att de genom att avrätta honom kunde tysta hans stridsrop mot imperialismen så kunde de inte ha haft mera fel.
På årsdagen av hans död bör vi inte bara hylla hans självuppoffrande kamp mot förtrycket och imperialismen, utan också försöka dra viktiga lärdomar från hans kamp och se både hans positiva sidor och hans misstag. Om vi kan dra lärdom av Ches kamp har den inte varit förgäves och Ches förhoppning om att revolutionen skulle sprida sig i Latinamerika kan gå i uppfyllelse.
Per Johansson
