Aska och dimmiga hus belyser situationen för kvinnor i Kurdistan

2012-12-19 18:33:26




Den 16 december samlades runt 300 personer i Hammar­kullens Folkets hus för att titta på två dokumentärfilmer om kvinnors situation i Kurdi­stan.

Arrangörer för detta var Internationella Sköna Konster i samarbete med ABF. Dokumentärfilmerna Aska och Dimmiga hus som visades kommer inte att spridas i någon större utsträckning av säkerhetsskäl för de kvinnor som intervjuades i filmerna.
Aska visar kvinnor som blir utsatta för könsstympning av traditionella och religiösa skäl.
Filmen lyfte flera perspektiv – delvis på hur splittrad synen i den kurdiska delen av Irak är, på frågan om könsstympning. Nya generationer av vuxna ser detta som ett problem, vilket mycket riktigt påpekades i ­filmen.
Flera av de yngre som ­intervjuades motsatte sig stympning för att det berövar kvinnan hennes sexualitet och givetvis också för att det förstör många andra delar i hennes liv.

En äldre kvinna som intervjuades i början av filmen hade själv blivit omskuren. När hennes man ville utsätta barnen för samma sak skildes de.
De kvinnor som redan har blivit drabbade vet vilken monstruös ­skada som tillfogas ett barn ”när man ­bara skär så enkelt”.
Barnmorskan som intervjuades gestaltar kanske ett av de mest hycklande inslagen i denna vidriga tradi­tion. När hon intervjuades fick hon frågan om hon själv var omskuren. Som svar berättade hon om hur hennes mamma hade vägrat att utsätta henne för det som barn och att hon nu genomför dessa så kallade ingrepp ser hon som botgöring.
De utsatta kvinnorna vågar inte prata om det förutom i vissa mötesrum med andra kvinnor, dels för att de fruktar sina släktingars vrede och dels för att det är skamligt att prata om sina könsdelar. Skammen är förstås inte deras och för att på allvar kunna stoppa detta behöver den sovande ilska som många kvinnor känner väckas till liv.

Den andra filmen, Dimmiga hus,  visade starka inslag om kvinnor i Kurdistan som tvingas sätta eld på sig själva.
Vi följer journalister som undersöker dessa händelser. När filmen börjar ringer en telefon och man får  ett besked om att en 23-åring har satt eld på sig själv. Hon gjorde det på grund av den press som hennes familj, hennes man och hans familj utsatte henne för.
Filmernas stil var mer poetiska än politiska, men inte desto mindre belyste båda vilket förtryck kvinnor utsätts för i regionen. Den visade ännu tydligare vilken oförmåga och ovilja det finns till att förbättra situationen för kvinnorna i regionen.
Detta visar återigen att kvinnokampen måste komma underifrån. Och filmerna visar på den stora potential som en aktiv kvinnorörelse skulle ha.

För att på allvar kunna stoppa förtrycket behövs det ett kampprogram som kvinnor kan organisera sig kring tillsammans med de medvetna männen.
Derya Areb