Äta sova dö – en levande skildring av verkligheten

2012-11-03 00:26:10




Tack vare Offensivs förra prenumerationskampanj kom jag och Mattias iväg på bio. När nu chansen dök upp så valde vi förstås Äta sova dö. Det gjorde inte riksdagsmännen. Filmen är en knivskarp skildring av dagens klassamhälle och för det blundar som bekant politikerna.Till och med när det presenteras som film och visas inne i riksdagshuset. Bara en handfull politiker dök upp på visningen.

Äta sova dö är så realistisk att den bitvis blir lite långsam, nästan realtid. Men det är bra att tvingas varva ner. Tempot understryker att det här ­inte är fejk, att det är så här det är.
Den avskalade handlingen och det lugna tempot säger också att långfilmsdebutanten Gabriela Pichler struntar i vad som ger mest pengar för här ska en historia berättas. Eller snarare är det människor, miljöer och situationer som är väldigt viktiga och som här ska få en plattform.
Huvudrollen är den unga Raša – den snabbaste packaren på grönsaks­fabriken. Raša försörjer sig och sin pappa. Det funkar, tack vare mycket kärlek, kamratskap och knot, till den dag fabriken börjar varsla arbetare. Där står Raša utan jobb och körkort i en by på Skånska slätten som hon inte vill flytta ifrån.

Gör inte samma misstag som jag och Mattias gjorde, sitt inte och ­vänta på strejken.
Upproret i Rašas fall är att hon vägrar att låta sig kuvas trots det tryckande översitteriet. Hennes oförtrytliga goda humör och envishet håller hedern uppe. Hon gör allt för att få jobba – hjälper tanter hem med matkassar och fixar ett tivoli till byn – utan att någonsin bekräftas av myndighetspersonerna.
Skådespeleriet är genomgående helt underbart och skickligt filmat. När jag läser på om filmen förstår jag varför: amatörskådespelare. Därför är det så äkta. Allra mest har Nermina Lukač hyllats för sin insats som Raša, med all rätt. Lukač har berättat att hon fick rollen när filmteamet kom till fritidsgården där hon brukar hänga. Hon spelar säkert inte sig själv, men har uppenbarligen en självklar känsla för bygden, språket och situa­tionerna.

På personalmötet, arbetsförmedlingen, hos husläkaren återkommer förödmjukande hierarkier. Läkaren som vägrar att skriva ett sjukintyg till Rašas pappa för att ”det är inte så enkelt” skäller sedan ut pappan för att han tvingas ta jobb som försämrar ryggvärken.
Äta sova dö är inte en flykt från vardagen, utan bör ses för att den just skildrar det vanliga på ett väldigt vackert och gripande sätt.

Elin Gauffin