Mona Sahlin har under uppmärksammade former bytt ut Pär Nuder mot Thomas Östros som ekonomisk-politisk talesman och socialdemokratisk skuggfinansminister. Sahlin-Östros har också på DN Debatt signalerat för vissa återställare och en ambition att ta revansch på Reinfeldt-Borg när det gäller jobb och utanförskap.Vårdnadsbidraget ska till exempel avskaffas och ersättningsnivån i a-kassan åter höjas till 80 procent. Även taket i a-kassan ska höjas. Nya bristyrkesutbildningar och två miljarder kronor mer än från högerregeringen till forskning och utveckling ”för ett starkare näringsliv” utlovas också – helt i linje med Sahlins tal om s som det ”nya företagarpartiet”.
Det är allt. Om de genomförda och planerade försämringarna i sjukförsäkringen sägs inget alls. Att inget annat sägs om de kortade ersättningsperioderna i a-kassan än några ord om ”plikten att göra sitt bästa att hitta ett jobb” antyder också att inte ens den försämrade a-kassan blir fullt återställd.
Inlägget innehåller förutom några lättköpta rader kritik av regeringens missade chans att ”modernisera Sverige” inga nyheter, även om det är en slående poäng mot regeringens omtalade politik mot ”utanförskapet” att antalet långtidsarbetslösa ungdomar har fyrdubblats sedan valet.
I Ekots lördagsintervju lovade Östros lite vagt att ”titta på” den borttagna fastighetsskatten och förmögenhetsskatten för att se om man kunde hitta några ”moderna” sätt att låta dem med högst inkomster ”bidra mer”. Klart besked gavs däremot om att statens överskottsmål och utgiftstak, som får vad som brukat kallas den offentliga sektorn att leva långt under den svenska kapitalismens tillgångar, skulle bibehållas.
Man kan spekulera om betydelsen av allt som inte nämns i debattartikeln. Inte ens ett ord sägs om regeringens enorma omfördelning från fattiga till rika. Inte ett ord skrivs heller om klimatfrågans hantering i den ekonomiska s-politiken. Av den nymornade riksdagskritiken från Östros mot regeringens utförsäljning av de statliga företagen finns heller inte ett spår.
Jämfört med Reinfeldt och Borg kan vilken s-ledning som helst med pekfingret i behåll framstå som en aning radikalare.
Men den socialdemokratiska partiledningen, inklusive Sahlin och Östros, har varit och är fortfarande grovt insyltade i flertalet nyliberala systemskiften.
Som folkpartisterna Karin Pilsäter och Mauricio Rojas har påtalat i en pikant KU-anmälan (i syfte att påtala hyckleriet) har fyra f d socialdemokratiska näringsministrar, däribland Thomas Östros, själva – i lika stora brott mot grundlagen som Östros nyligen anklagat regeringen för – sålt statliga företag för 116 miljarder kronor under tolv år.
Den massiva opinionskantringen mot regeringens extrema nyliberalism tvingar naturligtvis s att knipa vissa poäng med en läpparnas bekännelse till traditionella ord om rättvisa och gemensam välfärd.
Ändå förs kampen mot till exempel den hotade hyresrätten och privatiseringen även av vården, omsorgen och skolorna i stort sett med Mona Sahlin & Co på läktarplats. De har själva kapitulerat för nyliberalismen. ”Det fanns en tid – och det var förr – då vi socialdemokrater många gånger såg rött inför det mesta som drevs privat. Så är det inte längre. Vi ser fördelar i mångfalden, inte minst för valfriheten”, försäkrade också Sahlin i den senaste partiledardebatten.
Kampen mot nyliberala privatiseringar och skriande orättvisor måste börja på basplanet. Precis som vi redan sett ansatser till i demonstrationerna mot högerregeringen den 18 september 2007 och nu för hyresrättens överlevnad. Förhoppningsvis kan också detta förr snarare än senare leda till insikten om det nödvändiga i att skapa ett massförankrat politiskt alternativ: för en ny, socialistisk arbetar- och välfärdsrörelse.
