foto: Illustration: Anna Palmqvist
Illustration: Anna Palmqvist
Musiker får ofta hanka sig fram från spelning till spelning utan att få särskilt mycket betalt. Ofta är ”betalningen” att man ”syns”. Men det ska inte behöva vara så. I England visade man i slutet av 1990-talet hur organisering kan hjälpa alla musiker.
I slutet av 1990-talet organiserade sig musiker i staden Rugby i England mot bakgrund av att de, som många musiker världen över, har fått lägga ut massor med pengar ur egen ficka för instrument, replokal med mera utan att få speciellt mycket eller något alls i betalt av krogar och spelställen för att framföra sin musik.
Ofta kommer förevändningen om att ”du får ju uppmärksamhet”. Musikscenen i Rugby var dessutom minst sagt deprimerande och viljan från stadens politiker att bidra till att liva upp den var lika med noll.
De kallade sig ”Rugby Musician Collective” och organiserade inom kort 22 olika band och artister. Det var allt ifrån DJ:s och exprimentella jazz-technoakter till soloartister och metalband.
De började arrangera högljudda demonstrationer med musikinslag i stadens centrum och efter ett tag fick det ett avtal med det största spelstället i staden om att musikerna skulle få 20 procent av intäkterna. De vann även bättre villkor på flera andra spelställen och bojkottade de ställen som inte gick med på deras krav.
Kampen resulterade även i att musikscenen i staden fick ett enormt uppsving, med fullsatta spelställen och nya band som fick en chans att komma ut och spela. Stadens politiker pressades till att arrangera en festival och öppna offentligt ägda fastigheter för spelningar.
Lärdomen av detta är att musiker och artister inte bör konkurrera med varandra, utan istället gå ihop för bättre villkor. Rugby Musican Collective är en bra inspirationskälla, och i Sverige finns Musikerförbundet som artister och musiker kan organisera sig inom. Ju fler musiker som organiserar sig och är beredda att kämpa för bättre villkor, desto mer stridbart blir facket. ■
