Truppernas intåg framställdes som tillfälligt, men i likhet med läget i Irak och Afghanistan, skulle den brittiska härskande klassen komma att upptäcka att det är en sak att skicka in sin armé i en konflikt och en helt annan att få ut den igen.I fallet Nordirland kom den ”tillfälliga” åtgärden att bli en tjugofem år lång blodig konflikt, med trupperna i frontlinjen, följd av ett och ett halvt årtionde av osäker fred, med trupperna i barackerna, endast en snabb mobilisering iväg från att återvända ut på gatorna.
Den katolska befolkningen i Nordirland hade i nästan 50 års tid utstått systematisk diskriminering i-fråga om bostäder och jobb.
I slutet av 1960-talet växte en medborgarrättsrörelse fram som krävde förändringar och unionistregeringens brutala reaktion ledde direkt fram till gatustriderna 1969.
Det första våldsutbrottet ägde rum den 5 oktober 1968. En liten demonstration i Derry, som huvudsakli-gen utgjordes av medlemmar i vän- sterorganisationer (notabelt nog av Derry Labour Party och Derry Young Socialists) och som krävde ett slut på diskrimineringen samt jobb och bostäder åt alla, förbjöds och möttes sen av det fulla raseriet hos Royal Ulster Constabulary (RUC, polisen).
Bilderna av poliser som brutalt misshandlar fredliga demonstranter väckte ilskan i arbetarområdena och medborgarrättsrörelsen omvandlades omedelbart till en massrörelse av katolska arbetare.
Socialistiska idéer började få ett verkligt gehör, särskilt i Derry. Rörelsen gjorde också intryck på protestantiska ungdomar som kunde se att bo- stadsförhållandena i de protestantiska arbetarområdena skilde sig föga ifrån de i de katolska områdena och att även om diskrimineringen gav protestanter förtur till vissa jobb, var också protestantiska arbetarområden drabbade av fattigdom och arbetslöshet.
Arbetarrörelsen kunde ha ingripit, men gjorde inte det. Istället begränsade den fackliga ledningen sig till att prisa de otillräckliga åtgärder som unionistregeringen tvingats att genomföra.
Arbetarrörelsens misslyckande gav draghjälp åt medborgarrättsrörelsens ”moderata krafter” – som exempelvis John Hume, den framtida leda- ren för Social Democratic and Labour Party (SDLP).
Det fanns emellertid starka och inflytelserika vänsterledare inom medborgarrättsrörelsen. En av dem var Eamonn McCann, dåvarande medlem i Derry Labour Party, en annan var Bernadette Devlin.
När sommaren 1969 närmade sig ökade spänningarna och det rådde oro i ett antal städer.
Det som senare blev känt som ”Slaget om Bogside” i Derry började i samband med en lojalistisk parad den 12 augusti. RUC invaderade det katolska Bogsideområdet och invånarna mobiliserade i masskala för att hindra dem från att inta området.
Slaget om Bogside rasade i över två dygn. På stridens andra dag stod det klart att polisen besegrats. Samma dag, den 13 augusti, genomfördes demonstrationer till stöd för Bogside på flera orter.
I Belfast blev händelseförloppet mer våldsamt än på andra håll. De första oroligheterna ägde rum den 13 augusti 1969 och natten därpå upprättades barrikader mellan de katolska och protestantiska områdena och under dagarna som följde förvärrades våldet i staden.
Efter flera dagar av kravaller var resultatet åtta döda och 750 skadade, av vilka 133 (72 katoliker och 61 protestanter) fick vård för skottskador. 1 505 katolska och 315 protestantiska familjer fördrevs från sina hem.
Unionistregeringen beskyllde IRA för våldet. Men IRA hade liten beredskap för händelserna och i katolska områden riktades anklagelser mot IRA för att man inte kunnat skydda invånarna. En katolsk präst sa exempelvis att i Ardodyne uttyddes IRA som ”I Ran Away” (Jag sprang iväg).
Följden blev att IRA splittrades. I december 1969 bildades Provisoriska IRA, först och främst med målet att skydda de katolska områdena och att sedan att gå till offensiv mot den nordirländska staten. Provisoriska IRA:s väpnade kamp baserades dock på felaktiga metoder och idéer och de blev alltmer sekteristiska.
De skulle aldrig kunna besegra den brittiska staten och uppnå ett enat Irland, vilket avblåsandet av deras ”krig” 2005 till slut bevisade.
Vid tiden för de brittiska truppernas intåg rådde förvirring inom medborgarrättsrörelsen.
I avsaknad av ett revolutionärt socialistiskt parti och program vacklade även Bernadette Devlin och Eamonn McCann. Istället för att upprätthålla en självständig klassposition flög exempelvis Bernadette Devlin till USA, där hon vädjade till FN:s generalsekretare U Thant om att FN-trupper skulle sättas in. Samtidigt som hon och McCann manade den brittiska regeringen att agera.
När trupperna anlänt välkomnades de av de flesta inom medborgarrättsrörelsen och merparten av den brittiska och irländska vänstern. Militant, Socialist Partys (CWI) föregångare, intog dock en annan uppfattning – en tydlig självständig klasståndpunkt.
Huvudrubriken på septembernumret 1969 av CWI:s nordirländska tidning Militant krävde ett tillbaka-dragande av trupperna.
Vi krävde istället att fackföreningarna skulle upprätta en egen försvarsstyrka.
Militant skrev att: ”Uppmaningen till insättandet av brittiska trupper kommer att förvandlas till ättika i munnen på somliga medborgarrättsledare. Trupperna har skickats in för att framtvinga en lösning i enlighet med storkapitalets intressen.”
Detta var ingen abstrakt ståndpunkt som frammanades på säkert avstånd. De få CWI-medlemmar som fanns på Nordirland vid den tidpunkten befann sig bakom Derrybarrikaderna, för att i händelse av pogromer försvara arbetarområden.
CWI i Nordirland böjde sig inte inför de tillfälliga stämningarna av stöd till trupperna, utan förklarade de ver-kliga skälen till att de skickats in och varnade för vilken roll de skulle komma att spela. Denna ståndpunkt bekräftades definitivt av de efterföljande händelserna.
Inte heller var uppmaningen till bildandet av en facklig försvarsstyrka någon abstrakt paroll.
Lokala självförsvarsgrupper växte fram i delar av Belfast under 1969. På många orter upprättades lokala självförsvarsgrupper bestående av både katoliker och protestanter för att hålla oroligheterna borta.
Arménärvaron fanns bara i Derry och i en liten del av Belfast. På andra platser var det arbetarklassens agerande som förhindrade en spridning av oroligheterna, genom att man gick ut på gatorna och fysiskt stoppade våldet och förföljelserna.
Fackliga förtroendevalda på de stora industrierna och arbetsplatserna agerade för att stoppa sekteristisk förföljelse.
På varven i Belfast organiserade ett massmöte som besöktes av praktiskt taget hela arbetsstyrkan och utlyste en kortvarig strejk i opposition mot konflikten. Det var arbetarklassen som förhindrade en utförsbackes-glidning mot inbördeskrig.
Fröet till arbetarenhet och arbetarklassens försvarsstyrka fanns redan. Hade de fackliga ledningarna va- rit beredda att ge en ledning, eller om det hade funnits en revolutionärt socialistisk organisation på plats med tillräckligt mycket stöd, skulle det ha varit möjligt att bygga vidare på de fackliga kommittéer och olika antisekteristiska självförsvarsorganisationer som hade bildats.
Den brittiska armén agerade i den härskande klassens, inte arbetarklassens, intressen.
Under årtionden tillhandahöll trupperna repression i Nordirland, inte säkerhet, och deras närvaro komplicerade situationen.
Fyrtio år senare står vi med ett ännu mer splittrat samhälle än tidigare och en sekteristisk återvändsgränd som utger sig för att vara en ”fredsprocess”.
Idag öppnar nya möjligheter upp sig för socialistiska idéer. Men vi kommer bara att kunna fånga upp dessa möjligheter om vi lär oss av det förflutna.
Ciaran Mulholland
Socialist Party på Nordirland (CWI)
